Ann-Helén Laestadius

Kriminaljournalistik är ett område som alltid har intresserat henne. – Som barn läste jag många mysrysare och deckare, jag lyssnade också på många småläskiga historier


 
Författaren Ann-Helén Laestadius

Fotograf: Ann-Helén Laestadius

 

Egen presentation | Författarskapet | Om författaren | Priser | Kuriosa |Låna och läs | Källor
Provläs: Ur Tio över ett (2016)  | Ur Hitta hem (2012) | Ur Ingen annan är som du (2011) | Ur Hej vacker (2010) | Ur Sms från Soppero (2007)

Norrbottensförfattare


Ann-Helén Laestadius

Kriminaljournalistik är ett område som alltid har intresserat henne. – Som barn läste jag många mysrysare och deckare, jag lyssnade också på många småläskiga historier.

 

Egen presentation

Jag sitter i mina föräldrars hus i Silkimuotka och skriver det här. Det är här som mina böcker och teatermanus blir till. Rötter och ursprung blir allt viktigare ju äldre jag blir.
Jag skriver om det som betyder mest för mig.

Jag växte upp i Kiruna, på Bromsgatan i kvarteret Ullspiran, det första området som ska rivas när stan flyttas. Vad händer med mig när platsen försvinner? Det var ju där som jag blev jag.

Jag är uppvuxen med den samiska muntliga traditionen. Jag lärde mig aldrig att prata samiska men jag fick med mig berättandet och så fort jag som sexåring lärde mig att läsa började jag skriva. Det har jag gjort sen dess.

Ann-Helén Laestadius, Silkimuotka, juli 2014

 

Författarskapet

Ann-Helén Laestadius fattade författarpennan när hon 2007 såg en ungdomsboktävling med temat ”Att vara ung same idag”. Hon vann tävlingen och därmed publicerades debutromanen Sms från Soppero samma år. Här porträtteras 13-åriga Agnes och hennes sökande efter sitt samiska arv, att få vara same på sitt sätt.

Agnes lär sig samiska i smyg. Agnes mamma är same, men har tagit avstånd från sitt ursprung, och pappan är svensk, familjen bor i Solna. När Agnes får ett sms på samiska förändras Agnes värld. Mycket av handlingen utspelas i Soppero där Agnes släkt bor.

Planeringen var att skriva en trilogi om Agnes och alla de andra karaktärerna, men det kom att bli en kvartett. Övriga romaner är Hej vacker (2010), Ingen annan är som du (2011) och Hitta hem (2012).

Att inte höra hemma

Ann-Helén Laestadius har genomgående fått fin kritik för böckerna. Så här skrev Helsingborgs Dagblad (Elin Wrethov, 2007-12-10) efter debuten: ”Ann-Helén Laestadius, som själv är same boende i Stockholm, skildrar insiktsfullt känslan av inte riktigt höra hemma någonstans. I huvudstaden ses samerna som pittoreska inslag och den som berättar om sin bakgrund framstår som intressant exotisk. I Soppero lever minnet kvar av inte särskilt avlägsna dagar när samerna systematiskt kränktes av den svenska befolkningen. Att vara same här är på allvar: den som flyttat, den som glömt sitt språk, är inte riktigt en i gruppen.”

Tre år senare kom Hej vacker och den tar vid där debutromanen slutade. Agnes är i Soppero under sommarlovet och här beskrivs förälskelsen till Henrik, som ska bli renskötare. Men är Agnes god nog för Henrik? Är hon en riktig same när hon inte kan språket? Det finns fler trådar att följa i romanen, som möten och vänskap över generationsgränserna och en släktfejd.
”Romanens verkliga styrka ligger dock på helt andra plan. Givetvis genom själva berättelsen, men också genom att författaren utmanar ungdomsromanens konventioner när inte bara den unga människan står i centrum. Agnes röst blandas i stället med fler gestalters, och mer än i andra romaner för unga blir banden till tidigare generationer tydliga när deras betydelse för den person man formar under uppväxten diskuteras.”, skriver Norrbottens-Kuriren (Regine Nordström, 2010-08-19).

Utforskande

Romanerna skildrar kärleken mellan Agnes och Henrik men det handlar även om identitet, tillhörighet och utanförskap, om språkets betydelse. Något som många kan känna igen sig i.
– Jag ser det som att Agnes prövar sig fram, utforskar sitt samiska ursprung. Till exempel när det passar att gå i kolt och jojkens betydelse, säger Ann-Helén Laestadius.

Sms från Soppero är översatt till nordsamiska, sydsamiska och lulesamiska. Ann-Helén Laestadius har skrivit filmkontrakt för de första två böckerna.

Utöver de fyra romanerna har hon skrivit en reportagebok, Bromsgatan. Vi som bodde på gårdarna (2014) och teaterpjäsen Bromsgatan 8 B.

Om författaren

När Ann-Helén Laestadius såg en bokmanustävling på temat ”Att vara ung same idag”, som arrangerades av Samiskt informationscentrum, Podium och Nordiska museets förlag, väcktes idén att göra något av en romanidé hon burit på i 10 år. Hon hade en kollega på Svenska Dagbladet som stöttade henne. Tävlingen blev ett sätt att få fart på skrivandet.
– Jag hade egentligen tänkt skriva en vuxenroman men när jag läste om tävlingen tänkte jag om och stuvade om så att det passade för unga. Jag skrev den i Solna och i Soppero på ett par veckor. När jag fick veta att jag vann manustävlingen satt jag i tunnelbanan, blå linjen mot Hjulsta. Det var som på film, jag ville skrika högt, säger Ann-Helén Laestadius.

Skrivplats Soppero

Kirunafödda Ann-Helén Laestadius har alltid skrivit berättelser. Hon har också, från barndomen till sena tonåren, skrivit dagböcker. Det har hon haft nytta av när hon skrivit böckerna om Agnes, att hon kan använda sig av egna minnen.
– Det jag skrivit minns jag, inte allt men nästan, säger hon.

Ann-Helén Laestadius skriver helst i Soppero och hon skriver fortfarande ganska snabbt. Men nu tar skrivprocessen upp till ett par månader och därefter låter hon manuset ligga någon månad innan hon läser igen och skickar in det.

Utöver skönlitteratur har Ann-Helén Laestadius skrivit reportageboken Bromsgatan. Vi som bodde på gårdarna (2014) om det första kvarteret som ska rivas i Kiruna inför stadsomvandlingen. I boken intervjuar hon de människor som bott på gårdarna, deras minnen och känslor. Hon har även skrivit manus till radiopjäsen Bromsgatan 8 B som sändes våren 2014.

Mysrysare

Ann-Helén Laestadius har själv vuxit upp på ovan nämnda Bromsgatan. Hon flyttade från Kiruna vid 27 års ålder och bor i Solna. Sedan 1990 har hon arbetat som journalist på många tidningar, bland andra Norrländska Socialdemokraten, Aftonbladet, Expressen och Stockholms city. Nu för tiden frilansar Ann-Helén Laestadius som journalist och varvar dessa perioder med att skriva böcker och att föreläsa.

Kriminaljournalistik är ett område som alltid har intresserat henne. 
– Som barn läste jag många mysrysare och deckare, jag lyssnade också på många småläskiga historier, säger hon.  Därför finns långt skrivna kriminalromaner undanstoppade hos henne.

Texten ägs av Norrbottens länsbibliotek >>>

 

Provläs

Ur Tio över ett (2016)

Kapitel 1

Vi ska flytta.
Inte för att vi vill det.
Vi måste.
Annars riskerar vi att dö. Falla ner i en grop. Slukas av ett hål, stort som en krater, svart som synden. Ända ner i helvetet. Pappa har kallat gruvan för helvetet så länge jag kan minnas. Ändå är det den som betalar vår nya Audi. Och resan till Turkiet. Pappa har mörka ringar under ögonen, året om. Bara när vi åker till Turkiet
bleknar de.
Men nu ska vi flytta för annars dör vi.

Julia säger att jag är en drama queen. Att det inte finns en risk i världen att vi dör. För det står ju mätplintar överallt och bevakar oss. Det är bara hon som kan ord som mätplintar. Jag litar inte ett dugg på de där rostiga pinnarna.

En dag rasar det och har vi inte flyttat innan dess så dör vi. Jag har inte tid att dö. Jag ska bli ihop med Albin. Någon gång. I alla fall innan de nya klasserna kommer till vår skola. För sedan är det försent. Då kommer de där snygga tjejerna som spelar handboll. Fast vad är bättre? Att bli ihop med Albin nu och vara lycklig i några månader tills han blir kär i en handbollstjej och lämnar mig. Eller aldrig bli ihop med honom och slippa börja skära mig i armarna. Julia säger att de skär sig i armarna, de där lidande tjejerna som bor i Stockholm. Vad ska det vara bra för?

Jag vill inte flytta. Sa jag det?


Kapitel 6

När harpan börjar spela är jag säker på att jag har hamnat i himlen. Jag mumlar till gud att jag varit en snäll flicka. Att jag försökte rädda alla i raset och det borde ge mig pluspoäng. Harpan slutar inte att spela och jag rycker till när jag inser att det är min mobil. Tio över ett.

01.10.
Jag sätter mig upp i sängen och låter ögonen vänja sig vid mörkret. Hjärtat hamrar fortare.
Det tjuter utanför. Vinden som inte hittar en rak gata att slänga sig fram efter. Den tjuter för att den slår mot husväggar.

Jag väntar. Försöker att andas med magen. Stina har visat oss hur man gör. Det är inte bra att andas högt upp i bröstkorgen, vill man bli lugn ska man andas med magen. Jag blir inte lugnare.

Jag häver mig över sängkanten och tittar så att kittet är på plats där under. Väskan med kläder är packad. Mamma frågade en dag om jag sett hennes svarta collegetröja. Jag trodde aldrig att hon skulle sakna den. Den var så noppig och ful. Jag har tagit deras fulaste kläder för att ingen ska märka att något saknas. Fast till mig själv har jag tagit en jättesnygg tröja. Jag menar om nu Nordnytt råkar komma och jag i direktsändning ska berätta om hur jag räddade hela min familj.

I väskan finns också två ficklampor, varsin tandborste och tandkräm. Och två par linser till mamma. Jag grät nästan när jag tänkte på hur hon skulle glömma sina glasögon i paniken och få vara med om krisen med suddig blick.

01.14.
Jag vill att den ska bli tjugo över ett. Väntan är värst. Jag mår mer och mer illa för varje minut. Jag kurar ihop mig under täcket och munnen känns torr. Kanske jag borde dra på mig jeansen ändå? Vara redo. Jag lämnar den varma sängen och tassar över till fåtöljen. Tar på mig jeansen och sitter där och väntar. Gläntar på rullgardinen och blir tröstad av gatlampans sken.

01.16.
Pappa jobbar inte i natt. Jag är så glad för dagveckorna. Hatar nattskiften.

Varje natt förbereder man för sprängningar under jord. Kilometer under markytan. Men kilometer kan bli till ingenting om marken inte håller. Då spricker det, då börjar det skaka och sedan rasar det. Flytande sprängmedel injiceras i flera borrhål i orterna, gruvgångarna. Alla flyttar på behörigt avstånd. Ingen får vara kvar när de spränger, eller skjuter som de också säger, och en bra stund efteråt. Det bildas farliga gaser i orterna. Sedan dånar det och järnmalmen lossnar. Järnmalmen som gör att Kiruna lever. Pappa säger att det är den som får hela Sverige att snurra. Vi skeppar miljarder till Stockholm och så tror de att vi lever på bidrag här. När det i själva verket är vi som ser till att dra pengar så att de kan bygga nya motorvägar och sjukhus i Stockholm. Så säger pappa. Jag
struntar i pengarna. Jag vill bara att vi ska överleva.

01.19.
Nu har jag slutat andas med magen. Jag andas inte alls. Fingrarna gräver sig in i fåtöljens armstöd och vinden tystnar plötsligt. Som om den också håller andan.

01.20.
Så kommer mullret från underjorden och fortplantar sig upp genom lagren och når ytan. Jag vill hålla för öronen men får inte. Jag måste höra om det låter annorlunda. Det skakar i bokhyllan och fönsterrutan skallrar till. Jag bitar ihop käkarna och blundar. Och räknar sekunder. Och så blir det tyst igen.

01.21.
Jag öppnar ögonen och magen slappnar av. Jag vill gråta.
Vinden tjuter och jag tittar ut. Gruvan står kvar, grannhuset också, Julias lampa i fönstret är tänd som vanligt och snögubben utanför har tappat sin morotsnäsa. Jag smyger ut i hallen och in i vardagsrummet för att se åt andra hållet. Allt står kvar, hus, garage och vägar. Jag väntar på sirener men det är tyst. En ensam kommunbil, på väg till någon åldring, kör förbi och jag blir lugn av att se den. Allt är som vanligt. Vi överlevde ännu en natt.
När jag tassar över hallgolvet och glömmer att akta steget vid toalettdörren knarrar det till. Jag stannar och håller andan. Hör prasslet av täcket från mammas och pappas sovrum. Går hastigt in i mitt rum och rullar av mig jeansen och kastar mig under täcket. Kniper ihop ögonen hårt när jag hör ljudet av min dörr som öppnas på glänt. Mamma suckar och drar försiktigt igen dörren.

Det tar en stund innan hjärtat slutar slå fort. Jag vill fortfarande gråta. Så har det inte varit förut.

 

Ur Hitta hem (2012)

Det fanns stunder då hon undrade varför hon alls oroat sig. Allt var egentligen självklart. Hon och Henrik var helt självklara.

De satt på det övre trädäcket vid Huvudsta strand, intill fiket som var ett litet rött båthus med vågigt tak. På det nedre däcket låg folk och solade medan de själva svettades i t-shirt och shorts tätt intill varandra. De hade lyckats klämma in sig på en plats för två. Bänken var gråbrun och hade en inbyggd bricka mellan varje säte. Två getingar surrade runt deras läsk och Agnes kröp ihop närmare Henrik.

Vattnet kluckade under däcket. På andra sidan sjön syntes Minneberg och Tranebergsbron. Bakom dem, på Huvudstabadet, var det knökfullt i bassängerna, vatten plaskade, barn ropade och ett lågt sorl av sommarlediga nådde dem.

Henrik skuggade ögonen med handen för att titta på två vattenskotrar som gasade fram med vatten sprutande bakom sig.
– Löjligt, jag kan köra över hela älven hemma med en vanlig skoter.
Och hon log och snärtade till honom med ett fingerknäpp på armen. Han torkade en droppe svett från pannan, suckade, och gav upp. Slet av sig t-shirten och fläktade med den över bröst och mage.
– Har du någonsin varit så här brun? Över hela kroppen, förtydligade hon och fnissade.
– Helt onödigt att sola mer än armar och ansikte. Det är ingen som kommer att se det här sexpacket i alla fall, sa han och flinade
Han pustade och sa att de måste gå snart, det gick inte att sitta stilla. Solen sken från en klarblå himmel, inga moln, ingen skugga.

De gick mot Pampas, där husbåtarna låg längs de långa bryggorna. Henrik blev stående vid vattenbrynet och betraktade dem. Husen hade två våningar och runda fönster.
– Som arkarna på Torneträsk, bara lite större.
Hon höll med. Fast det var inte troligt att husen hade ett hål i golvet där ägarna satt och pimplade om våren. De skrattade åt tanken.

 

Ur Ingen annan är som du (2011)

Ella stod på trappan och väntade. Kolten fladdrade till i vinden men den gamla vita sjalen med korta fransar låg platt på hennes magra bröst. Den nygamla broschen blänkte till i solen och Ella la sin hand beskyddande på smycket. Som för att känna efter om det satt kvar.
– Jag försökte själv och lyckades, sa hon till Agnes.
Sjalen var inte helt rak, men Agnes hade inte hjärta att säga det utan tog Ellas hand och hjälpte henne nerför trappan.

– Fryser du? frågade hon men Ella skadade på huvudet.
– Jag blir alltid varm i min kolt, vilken årstid det än är.
Hennes gamla bröllopskolt var tunn men Agnes förstod precis vad hon menade. Det handlade inte om en fysisk värme
De tog armkrok och Agnes tänkte på Jenny. Två världar men samma armkrok.

Hon hörde skotern på vägen och ville inte tänka men hoppades. Ella klämde till om hennes arm, och det var bekräftelsen hon behövde. När de kom runt snövallen stod skotern, en blänkande ny blå Lynx, på tomgång utanför Henriks hus. Dörren till huset stod öppen och hon hörde svaga röster inifrån. En var Henriks. Hon ville skynda på stegen men ändå inte. Och Ella saktade in.
– Min höft värker, sa hon och ljög helt uppenbart.

I samma stund kom Henrik ut på trappan och blev stående mitt i steget. Kunde det vara mer än tjugo meter mellan dem? Ingen sa något. Förutom Ella.
– Bures!
Henrik ryckte till, som om han blivit väckt ur en dröm och sa hej tillbaka. Till Ella?
Agnes sa hej, svagt med en röst hon inte kände igen.
Henrik var brun i ansiktet, utom runt ögonen, där huden lyste vinterblek – ett spår efter skyddande solglasögon.
Rädda mig Ella, tänkte hon. Jag får inte fram ett ord. Inte en tanke.

– Glad påsk, sa Ella. Vi är på väg till Agnes áhkku för att äta påskmiddag. Har din bror kommit hem över påsken?
– Ja, han kom igår, sa Henrik.
Han pratade med Ella utan att släppa Agnes med blicken. De såg rakt in i varandras ögon men var alldeles hjälplös av tystnad.
Det är som om vi inte kan nå varandra, tänkte Agnes. Fötterna var som fastfrusna i asfalten och Ellas arm var viktlös mot hennes.
– Nå, vad fint, sa Ella. Då är hela familjen samlad. Hälsa.

Ella tog ett steg och Agnes snubblade med. Henrik gick nerför trappan till skotern. När och hur släppte de varandras blick? Agnes ville vända om, titta in i hans ögon och leta efter sanningen. Varför lämnade du mig? Varför lämnade du oss?
Hon tittade snabbt över axeln och Henrik stod kvar vid skotern. Han tittade efter henne, men vad betydde det? Det handlade om sekunder, sen böjde han sig ner och lyfte upp bensindunken.

– Ska jag prata med honom? Borde jag vända om?
Agnes frågade Ella men önskade att det var Jenny som gick bredvid henne. Hon hörde det desperata i sin röst.
– Nej, det är inte tid ännu, sa Ella och knep hårdare om Agnes armveck.
– Vadå inte tid?
Hon vågade inte vända sig om igen och stegen hon tog kändes som steg bort ifrån Henrik som aldrig gick att ta tillbaka. Han hade tittat på henne, tittat efter henne, det kanske var nu eller aldrig. Men Ella gav sig inte.
– Kom nu, din áhkku vill inte vänta med maten.

De kom fram till stora vägen och Agnes visste att det inte var någon idé att vända sig om. Huset syntes inte längre. Hon hörde en skoter gasa, det lät som en arg skoter.

 

Ur Hej vacker (2010)

Agnes hade inte sett Laila på två dagar när hon träffade henne utanför kiosken i byn. Agnes skulle hämta en liter mjölk, och hon hade precis parkerat cykeln när hon tyckte sig höra Lailas röst. Henriks mamma stod runt hörnet om kiosken med en kvinna i korpsvart långt hår. Agnes tvekade, skulle hon säga hej? Men ingen av kvinnorna hade sett henne och hon såg sin chans att smita in. När hon hörde sitt namn stannade hon med handen på handtaget. Försiktigt tog hon ett steg mot rösterna för att höra bättre. De varvade samiska och svenska och hon uppfattade bara löstryckta ord. 
– Agnes… Anna-Sara…same… Stockholm… Heaika…
Laila lät upprörd och kvinnan verkade elda på hennes dåliga humör. Innan Agnes hann förstå hade de sagt hej då och Laila dök upp runt husknuten. Agnes stod stilla, som ett djur som försökte smälta in i omgivningen, göra sig osynlig för fienden.

Laila stannade till lika tvärt som Agnes själv gjort några minuter tidigare. Hennes ögon smalnade och Agnes kunde inte göra annat än att säga hej.
– Tjuvlyssnade du? sa Laila med sträv röst.
Agnes skakade på huvudet.
– Men det är klart, du förstår ju ingen samiska i alla fall, sa Laila.
Agnes skakade på huvudet igen. Hon började svettas under armarna och kände sig ännu mer som ett djur, flyktberedd med alla sinnen på spänn.
– Då kanske jag ska upplysa dig om vad vi sa. Vi pratade om dig, att du liksom din mamma inte kan samiska.
– Mamma kan, sa Agnes knappt hörbart.
– Jo, men det duger ju inte att prata, sa Laila.

Hon inväntade inget svar utan fortsatte:
– Du vet att Henrik ska bli renskötare? Eller han är det redan. Och du bor i Stockholm. Det var det jag sa. Jag sa också att ni är små ännu, inget allvarligt. Men så såg jag era händer när du åt middag hos oss och jag tänkte att det kanske är allvarligare än jag trodde. Jag hade inte tänkt prata med dig om det här, men du stod ju här och tjuvlyssnade, så nu får du höra.
– Jag tjuvlyssnade inte, mumlade Agnes.
– Henrik verkar tycka om dig, sa Laila och hennes röst mjuknade.
Agnes svarade inte.
– Jo, han verkar tycka om dig och du om honom, men jag säger det nu så har jag det sagt; du är inte rätt tjej för Henrik. Han ska bo kvar här i byn.

Agnes ville springa därifrån. Hon tittade desperat ut mot vägen och hoppades att någon bekant skulle dyka upp, någon som kunde få Laila att sluta prata.
– Ja, det var bara det vi pratade om. Ni kan ha kul en sommar, som vänner, inget mer. Ni är förresten för unga hur som helst, men jag säger det redan nu - Henrik är inte för dig.
Sen var samtalet slut. Laila sa inte hej då utan vände sig bara om och travade över det knähöga gräset istället för att gå efter vägen. Hon gick med bestämda steg och försvann ur sikte.

Agnes ville gråta, hon ville springa, men hon gjorde inget av det. Hon bara andades och tittade ut över Soppero. Så var det sagt öppet, hon var inte lika bra som andra samer. Hon var inte att räkna med. Hon var inte bra nog.

 

Ur Sms från Soppero (2007)

När Kristin klev in i huset hoppade Agnes genast upp ur soffan i vardagsrummet för att krama om henne. Kusinen var alltid en uppenbarelse, klädd i de trendigaste kläderna och så en lustig hundmössa på huvudet. Typ helt rätt men ändå en detalj som visar att hon går sin egen väg. Och smink det fanns inte, inte en vanlig dag i skogen i alla fall.  Kristin var allt Agnes ville vara, självsäker och så samisk, ja det gick inte att förklara det på något annat sätt. Hon var helt enkelt samisk.

– Hej Agnes! Vad långt ditt hår har blivit. Kristin var minst lika förtjust i sin Stockholmskusin. Visst, hon var lite besviken över att Agnes inte pratade samiska. Men det fanns inget bättre än att chatta med Agnes om saker som hände i byn. Det var alltid skönt med en nära vän som visste det mesta men ändå var för långt borta för att veta för mycket.
– Hej! Vad kul att se dig igen. Superfina kläder, du hittar alltid det snyggaste som finns på nätet, sa Agnes.

Att shoppa i Kiruna var en sorglig historia, det hade Agnes fått höra av Kristin mer än en gång. Hur kul var det att gå på Vero Moda, köpa en tröja och mötas av tre andra i klassen i likadana tröjor?
– Är vi på väg till gärdet på en gång? Fortsatte Agnes och Kristin log.
– Ja, jag ska bara hem och byta om. Jag kom precis från skolan. Du har väl med dig täckisarna? Alltså din Stockholmsdialekt är ju för rolig. Liiidiiiingöööö.
Kristin var sådan, hoppade från en tanke till en annan och ibland hann man inte svara innan hon kom med en ny.
– Jag pratar faktiskt inte alls som de gör på Lidingö, sa Agnes men kunde inte låta bli att skratta med Kristin. Jojo, här var hennes dialekt ett skämt. Eller en provokation.  Men mamma hade lärt henne hur man skulle tampas med människor som inte gillade stockholmare. Beröm deras skoter och säg något snällt om gruvan.

Idag parkerade Johan bilen ett par hundra meter från gärdet. Renarna var vana vid motorljud från skotrar, fyrhjulingar, motorcyklar och helikoptrar men Johan menade att det aldrig gick att vara nog försiktig i kalvningstider. Renarna får inte stressas i onödan och är extra känsliga för yttre påfrestningar.

Agnes och Kristin gick bredvid varandra och prasslet från täckbyxorna var det enda som hördes. De behövde ju egentligen inte vara tysta men stunden kändes allvarlig. Kristin bekymrade sig för sin vaja och Agnes tyckte att allt var så högtidligt och känslosamt på något underligt sätt. Hon undrade om det fanns i hennes gener, en längtan till skogen, renarna och jojken. Det jojken gjorde med henne var så svårt att beskriva. Varje gång hon hörde en jojk blev hon både stolt och ledsen. Så stolt över att tillhöra det samiska men så ledsen över att något ändå saknades hos henne. Kunde hon någonsin fylla den där tomheten? Krävdes det verkligen att man levde här som Kristin och blev renskötare för att vara same? När hon var i Stockholm kände hon sig alltid stolt och pratade gärna om sitt ursprung men i renskogen blev det så tydligt att hon inte riktigt hörde hemma här.

Låna och läs