Anneli Furmark

"Stadsmiljön, tidsandan, atmosfären, vintern. Det är härifrån det stora vemodet rullar in.". Om Den röda vintern, en pannordiska trilogi om människors förhållande till varandra och till naturen.

Logotype för norrbottensförfattare


Anneli Furmark Fotograf Martin Stenmark

Fotograf:  Martin Stenmark

 

Egen presentation | Författarskapet | Om författaren | Priser | Kuriosa | Låna och läs | Källor
Provläs:  | Ur ..........

.

Egen presentation

Jag är uppvuxen i Gammelstad utanför Luleå. Som barn ritade och skrev jag långa historier. Som vuxen återupptäckte jag den konstformen och insåg att jag ville bli serietecknare. Jag målar också bilder utan text men de senaste åren har det blivit mest serier.

Serierna brukar ofta utspela sig på ställen där det finns björksly, granar, älvar och höghus. De är befolkade med människor som ganska ofta pratar norrländska. De har ingen poäng på slutet, för jag tycker serier får vara sorgliga om de vill. Ibland blir det roligt ändå. Det är roligt att bestämma hur folk ska se ut och vad de ska säga, och jag tycker mycket om att sitta och rita tusen streck med tusch.

Jag bor i Umeå med man och två barn. Jag längtar ganska ofta till stora städer, men har numera insett att om det verkligen vore så viktigt för mig hade jag väl sett till att hamna där.

Anneli Furmark, november 2008

Författarskapet

I Anneli Furmarks tidigaste berättelser spelade staden Luleå en viktig roll, det var där hon växte upp. Debutalbumet Labyrinterna och andra serier (2002) är en samling med åtta serienoveller, där alla utom en utspelas i Luleå, när författaren var tonåring i slutet av 1970-talet. De handlar om tonårstidens första fjortisfylla, om att vara på rätt sida av vänstersvängen, om hästar och killar. Anneli Furmark skriver och tecknar utan att fastna i klicheér, konstaterar Anders Sjöberg i Västerbottens-Kuriren (2003-01-30) och fortsätter: ”Vad allt går ut på är att hitta rätt balans och ton: inte en pratbubbla för mycket, inte en serieruta som tillåts sticka ut från de övriga och en exakt dialogisering av relevanta (och irrelevanta), vardagsrealistiska detaljer. Furmark behärskar det här. Ta bara bokens öppningssida, de sex första rutorna i serien Röd stjärna över Örnäset. Här finns allt i förtätad form: miljön, tiden, huvudpersonerna, konflikten. Och varje ruta klingar äkta. Själv blir jag fast för resten av boken.”

Det var med Amatörernas afton (2004) och med Jamen förlåt då (2007) som Anneli Furmark slog igenom på allvar. I den senare har hon samlat sina starkaste noveller, som publicerats i olika sammanhang tidigare. Så här skriver Marie Pettersson i Helsingborgs Dagblad (2007-11-17): ”Om hur präglade vi blir av vår uppväxtmiljö och våra förutsättningar handlar Anneli Furmarks berättelser. Hennes karaktärer befinner sig ständigt på gränsen till något nytt och de vågar låta livet ta oväntade vändningar. Furmarks teckningar är laddade med värme och ångest, de mörka skissartade strecken bildar fond till de lättare porträtten. […] man längtar tillbaka till Furmarks komplexa serievärld.”

Novellen Inland i Jamen förlåt då har en annan stil än den man normalt tänker på som Anneli Furmarks signum.
– Förr var jag låst med sex rutor per sida, här kunde en bild få en egen sida. Dessutom har serien färg, säger hon till Norrbottensforfattare.
– Jag tycker själv att jag tecknar bättre nu. Jag är mer noggrann med bilden, den är mer arbetad. Egentligen har jag aldrig räknat mig som en skicklig tecknare, säger Anneli Furmark.

Skärpa i dialog och formspråk

Anneli Furmarks verk från 2010, Fiskarna i havet, som är första delen i en trilogi, handlar om en flicka, Helen Larsson, och hennes väg in i vuxenlivet; sina erfarenheter gör hon vid en folkhögskola för måleri i Bohuslän under tidigt nittiotal. Patrik Boström avslutar sin uppskattande recension i Norrländska Socialdemokraten (2010-04-23) med orden: ”Men det som bär boken är ändå gestaltningarna av de mellanmänskliga relationerna, där ingen är särskilt perfekt – vare sig människorna runt Helen Larsson, eller Helen själv. I stället flackar de omkring i tillvaron, sökandes efter mening eller en själsfrände.
Och Furmark utnyttjar verkligen formens möjligheter till gestaltning. Här kan 'vanliga' serierutor följas av flera sidor utan en enda pratbubbla. Eller så flikar hon in enstaka rutor, där inget sägs och bilden får tala i stället. Det är ett finstämt och vemodigt berättande, som är väl värt att ta del av.”

I trilogins andra del, Jordens medelpunkt (2012), får läsaren följa med Toralf, hans flickvän Marie och hennes son Axel på en resa till Island. Ida Säll menar i sin närmast lyriska recension i Svenska Dagbladet (2012-07-12) att "Det här är seriekonst som lyckas med att vara både lågmäld och storslagen, med oerhörd skärpa i både dialog och formspråk, gestaltningen av alla dessa nojiga människors, ofta igenkännbara, karaktärer. Jag är uppriktigt förvånad över att Anneli Furmarks konstnärskap inte är vidare känt."

Lågmäld humor bor granne med vemodet

Den avslutande delen i Anneli Furmarks pannordiska trilogi om människors förhållande till varandra och till naturen, Den röda vintern (2015), utspelar sig i Luleå på 1970-talet. Boken kretsar kring kärlekshistorien mellan den unge maoisten Ulrik, proletariserad prästson från Uppsala, och socialdemokraten och trebarnsmamman Siv vars make är fackligt aktiv. Socialdemokraterna har förlorat regeringsmakten och olika vänsterorganisationer är verksamma på stan och på arbetsplatser.

Anders Sjögren i Västerbottens-Kuriren (2015-02-19) läser en berättelse "där den lågmälda humorn bor granne med vemodet. Det handlar om trevande diskussioner i sängen, om privatliv kontra partiarbete, om vem han [Ulrik] är beredd att rikta vapnen mot när revolutionen kommer." Sjögren konstaterar avslutningsvis:
"Anneli Furmark växlar fint mellan små och stora serierutor, mellan halv- och helbild. Där de mindre rutorna i huvudsak för storyn framåt, tar helsidesbilderna det stora greppet. Stadsmiljön, tidsandan, atmosfären, vintern. Det är härifrån det stora vemodet rullar in."

Om författaren

Anneli Furmark föddes 1962 i Vallentuna, men året därpå flyttade familjen till Luleå (Gammelstad) där hon växte upp. I hennes tidigaste serier spelade Luleå en stor roll: ”Det var ju här jag blev till som person", som hon säger i en intervju i Norrländska Socialdemokraten (2006-04-12). Med tiden har det blivit ett mer allmänt Norrland.

Anneli Furmark flyttade till Stockholm 1983 och bodde där fram till 1990 (med några kortare avbrott). 1990-1991 gick hon en förberedande konstskola, Gerlesborgsskolan i Bohuslän, men därefter har hon bott i Umeå där hon har studerat på Konsthögskolan och tagit en magisterexamen 1997. Anneli Furmark anser att hennes arbete med konst har utvecklats med serietecknandet. Hon vägrar att separera de två konstarterna.
– Jag har liksom en käpphäst som jag alltid vevar med, och det är att serier är bildkonst. En form av. Ingen motsats, säger Anneli Furmark. 

- Det har blivit mycket Norrland för mig

Det var på 1990-talet som Anneli Furmark började med att sammanställa text och bild, hon insåg att hon inte behövde välja mellan dessa båda konstarter. Hon skrev en del men upptäckte att det inte blev bra.
– Men att rita och skriva blev bättre.

Sedan 1999 har hon publicerats i flera tidskrifter, främst i Galago, men även i Bang, Hjälp! och Provins. Några verk har översatts till franska.

Det är inga stora skeenden som kommenteras i Anneli Furmarks värld, det är vardagen och relationer som står i fokus. Och det kan vara nog så komplicerat. Anneli Furmark har en klar uppfattning om vad hon vill säga med sina serier.
– Jag är väldigt upptagen med bilderna. Människorna blir till när bilden är klar. Det har blivit mycket Norrland för mig, landskapet är viktigt och hur det ser ut. Jag kan inte separera dessa två: landskapet och folket, säger hon.

Innan Anneli Furmark började teckna serier var hon uteslutande konstnär. Hon har haft flertalet egna utställningar och deltagit i grupputställningar runt om i Sverige, men även i England, Sydkorea och Polen.

Priser

Anneli Furmark har vid två tillfällen tilldelats Urhundenplaketten, Seriefrämjandets pris för årets bästa originalseriebok. 2004 för Amatörernas afton och 2007 för Jamen förlåt då. Anneli Furmark har även vunnit The Nordic Comics Festival 2004, en festival som arrangeras årligen i Kemi, Finland.

2010 tilldelades Anneli Furmark Adamsonstatyetten av Svenska Serieakademin.

2012 erhåll hon Västerbottens-Kurirens kulturpris. Motiveringen lyder: "Anneli Furmarks konstnärskap och författarskap är i ständig förnyelse och rörelse. I sina grafiska romaner skapar hon ett konstnärligt uttryck med dubbel djupverkan. Berättelserna öppnar dörren till en hemlig poetisk värld, där orden inte bara visualiseras i bild utan bilden också avlockas nya textuella och emotionella dimensioner. Spännvidden är stor och ständigt överraskande - från samtidssatiriska relationsberättelser och vemodiga roadmovies genom norrländska landskap till hemliga möten över tid och rum."

Kuriosa

Under vinjetten Mot väggen i Duo Nöje (NSD/Norrbottens-Kuriren; 2015-01-31) ställer Magnus Tosser 17 frågor till Anneli Furmark:
1 Vilket ord tycker du bäst om?
– Rödvingetrast.

2 Vilket ord tycker du sämst om?
– Livskvalitet.

3 Vilken är din favoritsvordom?
– Knulljävlars, med s på slutet. Men jag använder det för sällan.

4 Vad går du igång på?
– Bra pop.

5 Vad går du inte igång på?
– Tretimmarsfilmer med krigande orcher.

6 Vilken är din största fobi?
– Det är jämnt lopp mellan höjder och trånga utrymmen, typ grottor.

7 Vilket ljud gillar du?
– Ljudet av djur som betar gräs.

8 Vilket ljud ogillar du?
– Traktorskopa som skrapar is med grus i.

9 Vilket yrke skulle du vilja ha om du var tvungen att byta?
– Teaterregissör.

10 Vilket yrke skulle du inte vilja ha?
– Läkare.

11 Om himlen finns; vad vill du att Sankte Per ska säga till dig vid Pärleporten?
– Det är nu det roliga börjar.

12 Vad är det konstigaste rykte du hört om dig själv?
– Har nog inte hört något rykte, men det kanske bara är tur?

13 Vad vet du i dag som du önskar att du visste när du var 15 år?
– Att äldre personer som du beundrar inte nödvändigtvis har rätt.

14 Vilket är ditt mest minnesvärda slagsmål?
 – Jag fick en örfil av en kompis i trean för att jag sagt att Gud inte fanns. Religiöst våld! Men vi blev nära vänner sen.

15 Vad är ditt mest minnesvärda telefonsamtal?
– När en professor på Konsthögskolan ringde och sa att jag kommit in.

16 Om du fick ändra en sak med ditt utseende, vad skulle det vara?
– Det är svårt, men jag försöker gilla allt.

17 Vad är det närmaste du kommit att dö?
– Det kan jag inte gå in på.

Texten ägs av Norrbottens länsbibliotek >>>

 

Provläs

Låna och läs