Boris Ersson

Mina verktyg är pennan, stillbildskameran, filmkameran, penseln, radiobandspelaren - numera ofta den bärbara datorn, den magiska maskinen som kan allt och har gjort arbetet så mycket lättare.

Logotype för norrbottensförfattare


Boris Ersson

Fotograf:  Nicke Johansson

 

Egen presentation | Författarskapet | Om författaren | Priser | Kuriosa | Låna och läs | Källor
Provläs:  | Ur Mare Botnicum: På vanligt arbete blir ingen rik (2005) | Ur Mare Botnicum: Jag är en fiskmås (2005)

 

Egen presentation

Det första är förälskelsen, ilskan, nyfikenheten som får mig att sniffa i vinden.
Det andra är resan ut till människorna, eller ämnet. Plums i vattnet, ner till Sydafrika, över Stilla havet till Samoa, in till en granne som just har fått cancer. Eller nåt annat som väcker lusten att söka.
Det tredje är mötet, att vara tillsammans, att fylla huvud och hjärta med intryck.
Mina verktyg är pennan, stillbildskameran, filmkameran, penseln, radiobandspelaren - numera ofta den bärbara datorn, den magiska maskinen som kan allt och har gjort arbetet så mycket lättare. Jag skiljer inte särskilt på uttrycksmedlen. Att skriva en bok eller göra en TV-serie eller ett radioprogram är ungefär samma sak: Olika sätt att berätta. Dom som vill att man ska specialisera sig, begränsa sig, dom har fel. Se på Leonardo da Vinci och Michelangelo, mina gamla vänner. När jag var 15 år kopierade jag Michelangelos teckningar. En del av mina blev lika bra som hans.
I början vet jag ganska väl vad jag vill göra. Det är perioden då planerna utformas, då man måste övertyga cheferna som sitter på pengarna. Efter en massa krångel brukar det lossna.
Så kommer den underbara perioden då jag möter människorna och fyller säcken.
Sedan kommer det stora kaoset och osäkerheten, på senare år den dåliga nattsömnen. Då brukar Martin (Luther) komma på besök. "Sätt dej och skriv. Ett avsnitt varje morgon!" Då kommer skitgrävandet, destillerandet, röjandet, guldvaskandet. Vad är det som glimmar där nere i leran?

Så börjar ett mönster växa fram. Trådarna håller! Sambanden bär! Det som var otympligt och segt känns plötsligt lätt att lyssna på eller läsa. Det är som att dansa med världens vackraste kvinna, och hon heter Kerstin och har fött våra tre barn.

Sen är det klart. Då kommer den stora baksmällan, tomheten.
Och så ringer telefonen. En okänd röst:
– Jag ville bara ringa och tacka för att du har hållit mej vaken hela natten med din bok.

Jag nådde fram! Jag rörde vid en annan människa! Det kanske finns en mening med allt det här slitet? Jo det gör det!
Så blir jag orolig, får svårt att sova, läser och funderar, ringer i telefon. Vet varken ut eller in. Vankar omkring på natten. Då brukar Kerstin säga:
– Jag tror att det är dags för dej att sticka iväg igen. Nu har du pratat om Sydafrika i flera veckor. Jag är trött på ditt tjat. Åk till Sydafrika!
Tja, kanske man skulle sticka ner till Sydafrika?

Boris Ersson, juni 2006

Författarskapet

Boris Ersson är journalist, filmare och författare. Hans två första böcker, som gjordes tillsammans med Birgitta Hedin, gavs ut 1977: Sámit och Vi är samer - Samebarn berättar. Dessa två böcker resulterade också i uppmärksammade och uppskattade dokumentärer för teve. Vi är samer - Samebarn berättar har även översatts till en rad olika språk.

Romanen Giftkriget (1981) skrev han efter att ha gjort flera radioprogram om det farliga besprutningsmedlet hormoslyr och hur människor påverkades av giftet.
– När jag träffade en cancersjuk man och hans familj började jag verkligen fundera på hur jag skulle kunna skapa debatt samtidigt som jag visade upp den mänskliga aspekten, säger Boris Ersson.
Och visst blev det debatt och en del upprörda känslor.
– Fast kritiken kom från journalisthåll, eftersom jag ifrågasatte om ett par journalister hade en professionell hållning.

Mänskliga möten i natur & miljö

Genomgående i Boris Erssons produktion är temat natur och miljö med mänskliga möten. De dokumentära böckerna visar hans egen resa: samer, skogen, skogens människor och kusten med dess människor.
– Jag jobbar mest med så kallad deltagande observation. För det första måste jag ha en egen personlig stark drivkraft och nyfikenhet i ämnet. Sedan vill jag komma nära och vara med människan eller människorna i den här specifika miljön. Som exempel var jag en hel vinter med en renskötare och hans familj för att kunna skriva om och dokumentera den miljön. Först efter att jag har kommit nära kan jag åka hem och berätta på mitt sätt. Det har ofta blivit så att jag återvänt till människor och på så sätt behållit kontakten och kan fortsätta dokumentera.

Boris Erssons gör ingen skillnad på vad han använder för verktyg när han berättar om människan: penna, pensel, kamera eller ljud. Drivkraften är de starka känslor olika ämnen väcker hos honom och som han vill skildra.

Kustliv i Bottenviken

En uppskattad bok är Mare Botnicum – äventyr med Måsen som kom 2005. Här reser Boris Ersson med sin kosterbåt Måsen i Bottenviken och Kvarken. Som läsare får vi möta kustfolket och deras liv och berättelser, boken har många bilder från dessa miljöer. Patrik Boström recenserar boken i NSD (2005-12-29): ”Ersson har ett passionerat förhållande till det han skriver om, båtar och människor, som sätter sin tydliga prägling på texten. Hans dokumentation av kustlivet imponerar också, och den är viktig. För det är i viss mån en dokumentation i elfte timmen, eftersom många kulturyttringar håller på att försvinna, exempelvis skärgårdsjägarna”.

Om författaren

Boris Ersson föddes 1946 i Örebro och när han var fem år flyttade familjen till Gävle där han växte upp. Han gick naturvetenskapliga linjen på gymnasiet innan han flyttade därifrån.
– Fortfarande är Gävle min hemstad på något sätt, säger han.

Boris Ersson var inledningsvis intresserad av att måla och av att skapa i lera. Han fick ett stipendium som gjorde att han hamnade i San Fransisco.
– Men där var konsten så tråkig. Jag lärde känna en fotograf, egentligen var han helt galen, som gjorde tevepjäser för ett lokalt bolag. Jag hjälpte honom och kom att bli väldigt intresserad av rörlig bild som uttryck. Så när jag kom hem till Sverige sökte jag och kom in på Dramatiska institutets regiutbildning, säger Boris Ersson.
När han var färdig med utbildningen gled han över mot teve och dokumentärer.
– Jag upptäckte att journalistiken är väldigt kort, jag ville göra program mer på djupet. Dokumentären om samerna är en produkt av det.

Längtan norrut

Så småningom började Boris Ersson längta norrut där han varit så många gånger för att göra olika dokumentärer. 1987 fanns en ledig tjänst som producent på Sveriges Radio i Luleå. Han sökte och fick jobbet och flyttade till Svartöstaden i Luleå där han fortfarande bor.

Boris Ersson har gjort flera uppskattade tevedokumentärer och radioprogram, och många av dem har skapat debatt.

Han har lämnat sin anställning på Sveriges Radio och arbetar som frilansande journalist. Det var hustrun som märkte att han var missnöjd och gav honom stöd att bryta upp för att kunna göra vad han ville. Och hittills har det gått bra.

Priser

År 1996 fick Boris Rubus Arcticus, ett kulturstipendium som delas ut av landstinget i Norrbottens län, i genren film/multimedia.

Kuriosa

I början av 1990-talet fick Boris Ersson möjlighet att under lång tid dokumentera arbetet på Utrikesdepartementet. Han fick inga restriktioner eller särskilda förhållningsorder.
– Jag gjorde egentligen bara en eftergift där. En dag kallade sekreteraren till Sten Andersson, dåvarande utrikesministern, mig till ett kort samtal. Hon sa: ”Här har alla män kostym. Jag förväntar mig att du har en på dig nästa gång du kommer hit”. Så det var bara att åka hem till Luleå och här i Svartöstaden köpte jag två kostymer för 150 spänn på loppis, minns Boris.

Texten ägs av Norrbottens länsbibliotek >>>

 

Provläs

Ur Mare Botnicum (2005)

På vanligt arbete blir ingen rik

– Varför tog du inte ett vanligt arbete? frågade jag.
– På vanligt arbete blir ingen rik, svarade Mabou Erik. Jag växte upp på en liten gård. Nog hade vi maten på bordet men inte mycket mer. Farsgubben ville att jag skulle ta över hemmanet men det ville inte jag. Jag provade lite av varje, vägarbete och skogsarbete och flottning. Men Innalas pojke var inte född att vara slav åt andra. Jag ville vara fri. Jag började fiska, och sen började jag med affärer. När Andra världskriget bröt ut 1939 blev det ransonering i Sverige. Då gick det bra att tjäna pengar. Jag köpte djur av traktens bönder och slaktade och styckade hemma, och så sålde jag köttet.

– Hur kom det sig att du började smuggla?
– Jag började med att köra smuggeltransporter åt en man som hette Kalle Lindroth i Haparanda. Jag körde färsk och saltad lax över gränsen åt honom och fick 50 öret kilot i betalt. I ett par år smugglade jag åt Kalle. Men sen tyckte jag att om jag skulle ta riskerna så kunde jag lika gärna ta förtjänsterna. Så jag började dryga ut fisket med egna smuggelaffärer. Med tiden blev jag till och med en laglig köpman och samhällets stöttepelare! Det var jag som startade ICA Innala och Norrfrys i Haparanda. Numera heter det Polarica. Smuggelpengarna var startkapitalet till mina lagliga affärer. Visst var det lönande att vara en laglig handelsman. Men det jag tyckte allra bäst om var att fiska lax och lura tullare, ha, ha, ha!

När vi hade kommit ut ur bastun dukade Mabou Eriks fru fram kaffe och varsitt glas med koskenkorva på ett glasbord i det stora vardagsrummet.
– Under kriget gjorde jag affärer med tyskarna, berättade Mabou Erik. Jag bytte billiga klockor mot fin konjak. Tre liter konjak mot en klocka som jag hade fått nästan gratis. Vad tyskarna inte visste var att vi hade folk i deras militärförråd som stal bildäck och smugglade över till Sverige. Ett tag körde vi med lastbilar och taxibilar längs den svenska kusten och sålde däck ända nere i Stockholm. Krig är bra för affärerna.

– Har du aldrig känt att det du sysslat med har varit omoraliskt? frågade jag.
– Är du också en sån där filosof? frågade Mabou Erik. Min moral är en privat angelägenhet mellan mej och Gud Fader. Ingen, varken tullare eller präster eller någon annan har nåt med den saken att göra. Jag har ofta haft öppenhjärtiga samtal med Gud Fader, och han har aldrig gett mig dåligt samvete. Jag har tre regler som vägledning i moraliska frågor: Så länge jag äter bra, skiter bra och sover bra vet jag att jag är på den rätta vägen. Hittills har jag aldrig haft några problem på något av dessa områden.

 

Ur Mare Botnicum (2005)

Jag är en fiskmås

– Har du sett. Laxen är fet som en gödkalv!
Agnes Karlsson är 94 år och har bott större delen av sitt liv ute på Junkön i Luleå skärgård. Benen och höfterna börjar bli lite trötta, men huvudet är glasklart och hon gnabbas med 85-årige Gunnar Ökvist som rensar medan hon sköljer laxen som Gunnars son Lars och hans kusin Per Ökvist har fått i sina laxfällor.

– Mera bruk i baljan boys! ropar hon. Håller ni inte undan för en gammal kärring!
– Men det är inte vilken kärring som helst, svarar Lars.
Och det har han rätt i. Agnes är en av flera starka och spännande kvinnor ute i skärgården som vi har mött under våra seglingar med Måsen. När hennes första man dog efter en lång period av sjukdom satt hon där ensam på ön med hus, fiskebåt, nät, häst, ko och två barn.
– Vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte klara av alltihop själv. Så jag skrev en annons och skickade den till tidningen: ”Fiskardräng sökes.” Jag fick flera svar och satt i köket och försökte välja. Till slut bestämde jag mej för en och skrev att kunde få komma på prov.

Agnes ler vid minnet och går och hämtar ett fotoalbum där hennes liv på ön finns bevarat i svartvita bilder.
– Han var stor och stark och en riktig arbetskarl. Efter ett halvår blev vi tillsammans. Men vi gifte oss aldrig. En gång fick räcka!
– Så man kan säga att du annonserade efter en dräng, men fann kärleken på nytt?
– Ja, det kan man väl säga. Han var en bra man, snäll och trevlig, och bra på att arbeta. Man fick ju lov att se lite praktiskt på det.
Jag får en idé och frågar Agnes:
– Om du vore ett djur, vilket skulle du vilja vara då?
– En fiskmås! svarar Agnes utan att tveka. Jag äter fisk minst en gång varje dag.

Låna och läs