Edvin Bergdahl

Allting är förgängligt, även åsikter förbleknar och försvinner. Tidens slöja dras över de stora orden, och nya aforismer gör sitt segertåg genom sinnena.

1909 - 1977

 
Författaren Edvin Bergdahl
 
Norrländska Socialdemokraten. Fotograf okänd.
 

Författarskapet | Låna och läs |
Provläs: Ur Vissa visor (1959) | Ur Vildhonung (1967) | Ur Bygdens söner (1975)

Norrbottensförfattare


Edvin Bergdahl

Allting är förgängligt, även åsikter förbleknar och försvinner. Tidens slöja dras över de stora orden, och nya aforismer gör sitt segertåg genom sinnena.

 

Författarskapet

Denna artikel är skriven av Erik Jonsson och publicerades i Norrbottens-Kuriren 2009-09-29 under rubriken Bakom tidens slöja. Hundraårsjubileum för författaren Edvin Bergdahl från Kalix.

 

Edvin Bergdahl är en författare som fallit i glömska. Han växte upp i Kalix, men bodde under sina sista år i Boden. Faktum är att han föddes just i dag, för 100 år sedan.

Bergdahls levnadsöde var tufft, i många avseenden tragisk. Han plågades av sjukdomen MS, som allt sedan 1950-talet höll den tidigare så luttrade naturmänniskans kropp i sitt grepp. Mot slutet var författaren helt förlamad och diktade genom att andas i en slang kopplad till en specialbyggd skrivmaskin, där tangenterna styrdes med hjälp av blåskombinationer. Allt som allt mäktade han med tre böcker: diktsamlingarna Vissa visor och Vildhonung samt romanen Bygdens söner.

Längtansfullt

Många av Bergdahls dikter är längtansfullt ljusa, medan andra rör sig i gränslandet mellan liv och död. Här finns en stark svit om ett schackspelande med djävulen (likt den i Bergmans film Det sjunde inseglet) men här finns också dikter som behandlar döden utifrån andra, opersonliga händelser. Ett av dessa gripande ögonblick i Bergdahls poesi återfinns i skildringen av den tragiska Armasjärviolyckan 24 oktober 1940, då en överlastad färja förliste och 46 människor omkom. Bilder av hjälplösa i svarta vatten flyter upp och känslan är minst sagt plågsam.

I dikten Två världar lyckas kanske Bergdahl bäst med att komprimera och dela med sig av sin världsbild. Inledningsvis, skriver han, finns det en värld som "vetter fasaden mot solen". Den är öppen, blommande och bär "Betydandets välkända ordensband". Samtidigt finns också en annan värld som
"vetter mot nordanvinden,
som pinar hänsynslöst mot de glesa
väggarna,
där stormen spelar Hopplöshetens
kusliga sång.
Denna värld är lättillgänglig för alla,
ty här stannar De Glömdas Legion."

I två världar

Två världar kan ses som ett ode till de sjuka och svaga - han var själv en av de fysiskt maktlösa - som helt och hållet lever för stunderna i solljuset. Med vintern följer som bekant fysisk och själslig isolation för den sängbundne. I dag, Edvins 100-årsdag till ära, slår det mig att dikten också berättar något om livet som oetablerad författare. Under hela sin levnad gick han i De Glömdas Legion, i egenskap av marginaliserad skribent och handikappad.

Vattentätt verk

Det omsorgsfulla arbetet med romanen Bygdens söner påbörjades någon gång vid mitten av 1950-talet. Först 20 år senare färdigställdes den, kanske av rädsla för att döden skulle komma in och sätta punkt. Resultatet är ett närmast vattentätt verk, där vartenda ord bärs upp av tanke och där metaforerna sitter som en smäck. Jag har ingen personlig relation till Bergdahl eller trakterna han beskriver - Pålvik, Rosvik, Kalix - men jag känner igen den ömsom vemodiga, ömsom klara tonen från mitt arbete med äldre och sjuka, samtidigt som jag påminns om ett nära döden-författande från mina litteraturvetenskapliga studier av de norrländska sanatoriernas författare. Inte minst Birger Vikström.

Tonsatt

Vid tre olika tillfällen har Bergdahls lyrik tonsatts, av såväl salongsorkestrar som trubadurer, vilket förstås också är anmärkningsvärt för en författare som utkommit på små förlag och i små upplagor. Det som gör hans lyrik så tacksam att arbeta med för musiker är tveklöst den dubbeltydiga, stundom ljusa, stundom mörka, tonen. Sedan finns där en kraftig rytm som tillsammans med naturmystiken leder tankarna till Dan Andersson.

Edvin Bergdahl nådde aldrig ut till någon större publik, vilket knappast berodde på brist på röst eller form. Det är som han någonstans skriver: "allting är förgängligt, även åsikter förbleknar och försvinner. Tidens slöja dras över de stora orden, och nya aforismer gör sitt segertåg genom sinnena". Det är verkligen med glädje man citerar några av hans rader.

Artikeln är skriven av Erik Jonsson och publicerades i Norrbottens-Kuriren 2009-09-29 under rubriken Bakom tidens slöja. Hundraårsjubileum för författaren Edvin Bergdahl från Kalix.

 

Provläs

Ur Vissa visor (1959)

Schackpartiet
Jag tyckte jag spelade schack med herr Satan.
Natten var becksvart och vindarna ven.
Regnet slog hårt – det tyst var på gatan,
och tornuret varslar ett timmen var sen.

Mitt emot mig vid bordet jag tyckte han satt
och så mästerligt pjäserna förde.
Jag såg med harm, genom ovädrets natt,
hur han retfullt med bockfoten rörde.

Nu ska vi spela, i natt vi nog hinner,
han sade, och flinade djärvt och fräckt.
Jag tar din själ – ifall att jag vinner –
till djävulens boning, där ljuset är släckt.

Så, spela nu gosse, men allt vad du lärt dig,
är bara ett intet mot allt vad jag kan.
Jag har rätt många spelare hos mig.
Av dem var det inte en enda som vann.

Jag kan alla drag, som ni spelar på jorden,
och känner var öppning mästarna vet.
Du brukar vinna vid alla borden,
men nu blir du slagen – mot mig gåt du bet.

Jag tyckte jag tänkte, så huvudet värkte,
tyckte jag gjorde de skarpaste drag,
men Satan tydligt min tanke märkte –
jag började darra och känna mig svag.

Men så hördes plötsligt en knackning på dörren.
Satan sig vände och rev i sitt horn.
Ej en sekund jag då dröjde förrän,
från brädet jag plockade ett av hans torn.

– Vem är du som kommer och stör mitt i natten?
han röt med sitt allra hemskaste grin.
Stig in och ta fort av dig hatten,
ditt ohängda, ärans vettlösa svin!

Men ingen steg in och det rådde nu tystnad.
Så började Satan att spela fort.
Jag hade nått min vildaste lystnad,
och inte han märkte alls vad jag gjort.

Så böljade spelet igen utpå brädan,
och nu var det jag som fick övertag.
Nu var det inte tal om gå hädan,
nu vann jag alltmera för varje mitt drag.

Och Satan nu klöste med klöven i tiljan –
ögonen sprutade avgrundens hat.
Jag kände segern och hade viljan.
Jag såg vasst tillbaka och sade kavat:

– Men bäste herr djävul, hur går det nu för dig?
Jag tar utav dig varendaste pjäs!
Jag bara frågar, ty jag har för mig,
Att herr Djävul gjort en riktig fadäs.

– Ditt förbannade yngel, ska du mig smäda!
Jag som är herre i helvetets hus!
Mig brukar även gudarna räda!
Du är ej värd mer för mig än en lus!

Så lyste det eld över golvet och taket,
och Satan försvann i flygande fläng.
Jag vaknade av helvetesbraket,
och låg där svettig i min bäddade säng.

 

Ur Vildhonung (1967)

Två världar
Där finns en värld som vetter fasaden
mot solen,
för att fånga solljuset och värmen.
Denna värld är öppen och synlig,
men den är inte lättillgänglig för
andra än den som binder samman
drömmen och blommorna och leendet
med Betydandets välkända ordensband.

En annan värld vetter mot nordanvinden,
som pinar hänsynslöst mot de glesa
väggarna,
där stormen spelar Hopplöshetens
kusliga sång.
Denna värld är lättillgänglig för alla,
ty här stannar De Glömdas Legion.


Ur Bygdens söner (1975)
[…]

Ja, Malte är nog pigg på att komma till Afrika, men han tänker inte på att frälsa hedningar, utan han vill helt ägna sej åt äppelätning.
Hos någon granne har han hört vilken härlig frukt som växer på de där sydliga breddgraderna, och han blir mycket hänförd.

Äpplen är det bästa Malte vet, och det vattnas riktigt i munnen på honom vid tanken på härligheterna där borta. Han är inte bortskämd minsann. Liksom sina bröder, och som andra barn, får han ett äpple på julafton. Detta bör räcka så länge som möjligt, och till att börja med slickar Malte sitt äpple, bara. Han slickar länge och väl, medan snålvattnet rinner i munnen, men han måste behärska sej än ett tag. Helst till dess att bröderna ätit opp sitt. Då är det underbart få hugga tänderna i den röda, granna frukten, under det att bröderna avundsjukt räknar tuggorna.
Han smackar mycket ljudligt, för att ge intryck av att ha fått godare frukt än de.

Då nu Malte fått vetskap om var fina äpplen växer, kommer han inrusande hos mostern och berättar att han tänker resa till Afrika.
– Ska du också bli missionär? undrar mostern.
– Nej, nej, jag ska äta äpplen! svarar Malte. Jag ska stanna hos negerbarnen och äta äpplen hela dan, förstår du.
Jag vill bli ett negerbarn – ett riktigt negerbarn som får äta hemskt mycke äpplen.
– Vad säger du, pojke? utbrister mostern häpet. Gud kommer att straffa dej! Skulle du vilja vara ett negerbarn utan Jesus? Skulle du vilja vara evigt förtappad för några äpplens skull? Det var det värsta jag hört! Förstår du inte, pojke, att det är Satan som har intalat dej sånt där!
Pojkstackare, du kommer aldrig till himlen om du pratar på det där sättet. Jesusbarnet har ju kommit till världen för din skull, och så önskar du att du var ett negerbarn – en hedning.
Nej, du måste komma på bättre tankar, annars vet jag inte vad som kan hända.

Malte tittar ångerfullt ned i golvet och frågar stillsamt:
– Är det bara dom som inte har Jesus som får äta äpplen så mycket dom vill? Varför har inte Gud planterat äpplen här?
Mostern blir lite förvirrad över frågorna, och hon flackar besvärad med ögonen.
[…]

 

Låna och läs

 

Taggar:

Skrivet av: Maria Öman den 30 mars 2016