Elfred Berggren

Robotarnas gud räknas idag som en av Sveriges första science fiction–romaner.

Logotype för norrbottensförfattare


 

Elfred Bergrgen

Fotograf: Okänd

 

Författarskapet | Om författaren | Låna och läs | Källor
Provläs:  | Ur Robotarnas gud, kapitel 3 (1932) | Ur Robotarnas gud, kapitel 4 (1932) | Ur Robotarnas gud, kapitel 7 (1932)

1900 - 1932 

Författarskapet

Nedanstående artikel är skriven av Erik Jonsson och publicerades i Norrbottens-Kuriren 2010-04-03.

Med stigande överraskning läste man sommaren 1932 en roman av en nyligen bortgången ingenjör, som under sin sjukdomstid sysslade med filosofiska och mekaniska forskningar men till slut enbart kunde resumera sina tankar i berättande form.

Författaren hette Elfred Berggren och var uppvuxen i Piteå. Efter studier i Uppsala hamnade han vid Österåsens sanatorium och det var där han författade denna sin enda bok, Robotarnas gud. Som titeln låter avslöja är det en science fiction-roman, men inte bara en fängslande, vetenskaplig äventyrsfantasi för ungdomen utan samtidigt en bok av hög intelligens och andlig hållning. 1932 fanns i svensk litteratur närapå inget av just denna typ. Snarare fick man söka engelska motsvarigheter som H.G. Wells och Jules Verne.

GPS redan på 1930-talet?

Romanen är anlagd som en framtidshistoria från 1975, alltså 43 år in i framtiden. En svensk biokemist får plötsligt telegram från sin ungdomsvän Wagge, som sedan flera år dragit sig tillbaka till en farm i Centralafrika för att där ostört kunna fortsätta sina vetenskapliga experiment. Nyfiken på kallelsens innebörd susar stockholmaren Ek genast i väg och naturligtvis begagnar resenären de nya stratosfärmaskinerna, som blott behöver fyra timmar från Marseille till Kartum. Skildringen av denna färd är redan den ett litet mästerstycke. Berggren har i sin vision utvecklat många av de tekniker som i hans samtid ännu endast befann sig i begynnelsestadiet. Att resa med flyg var något som först vid denna tid började bli verklighet. Därtill dyker än mer moderna inventioner upp i boken som luftkonditionering och GPS-navigatorer.

Innan de svenska forskarna reser vidare från Kapstaden får de tillfälle att se sig omkring. Ek erfar dock en tydlig besvikelse över att inget av det han ser är olikt vad han sett tidigare, trots att han aldrig varit i Afrika förut. I förbigående diskuteras inte bara globaliseringen utan även förhållandet mellan rum och tid, som upphört vara enkelt sedan en helt ny skala av praktiskt användbara hastigheter införts i världsmedvetandet och förvirrat begreppen:
"Det finns inte mycket likhet mellan en resa på den tiden, innan maskinerna gjort om världen, och nu. Då var en resa en händelse med utsträckning, som band samman två platser i ens liv. Nu har den upphört att vara en händelse och är bara en förflyttning".

Maskinmänniskor

Det visar sig vid framkomsten att Wagges experiment är högst sensationella. Han har i sitt afrikanska laboratorium framställt robotar, maskinmänniskor med rörelseförmåga; i deras huvuden har han inmonterat hjärnor från döda afrikaner. De aktiveras med hjälp av radiostrålar som omsätts till variabla elektriska impulser när de träffar robothjärnan. Wagge är fullständigt förhäxad av sina märkliga resultat, medan vännerna halvt beundrande, halvt betänksamt hjälper honom att kontrollera de dagligen upprepade försöksserierna. Snart flyr de afrikanska tjänarna i vidskeplig skräck och atmosfären laddas av hot.

I ett referat kan uppläggningen verka en smula schematisk. Det novellistiska, yttre förloppet spelar i och för sig en rätt underordnad roll. Vid läsningen kan man inte annat än tjusas av den spekulativa fantasin, som stått i tjänst hos ett allvarligt uppsåt och hellre mediterar än konstruerar. Bakom berättelsen står ett levande intellekt, skolat i naturvetenskapen, men frigjort från den dogmatik som byggts upp kring slagorden: kraft, materia, energi. Den stillsamma livsfilosofi som piteförfattaren utvecklar kring frågan om viljans frihet är - liksom boken i övrigt - fint affektfri, och slutradernas resignerade trädgårdsbestyr är en spirituell anknytning till Voltaires Candide.

Spirituella kvalitéer

Berggren fick aldrig se sin roman i tryck. Faktum är att han dog i tron att den refuserats. Först efter hans död gav Bonniers ut boken efter starka påtryckningar från Berggrens vän och författarkollega Sven Stolpe som påtalade dess underliggande, spirituella kvalitéer. Stolpe menade att denna äventyrsroman i själva verket är en human meditation över livets gåta, och vissheten om att den tillkommit omedelbart efter döden utgör en bekräftelse på att den är något mer än en sinnrik teknisk leksak. Elfred Berggrens första och sista bok blev en verklig bekantskap.

Ovanstående artikel är skriven av Erik Jonsson och publicerades i Norrbottens-Kuriren 2010-04-03.

Om författaren

Informationen här har hämtats från Erik Jonssons artikel ”Bergsingenjör Elfred Berggren och Österåsandan” publicerad i Provins nr 2/2009 samt hans föreläsning om Norrlandsförfattare i Luleå Stadsbibliotek den 21 oktober 2010.

Elfred Berggren föddes i Furugrund, i Byske kommun, den 22 december 1900, men han växte upp i Piteå stad där han bodde åren 1901 – 1921.
Han avlade bergsingenjörsexamen vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm med en avhandling om ”järnets metallurgi”. Under studietiden avled hans far i hjärtslag och hans mor i leukemi med bara ett års mellanrum. Med stöd från sin bror kunde han genomföra studierna.

Under sin militärtjänstgöring i Östersund 1924 drabbades han av tuberkulos och kom att tillbringa många år av sitt resterande liv vid Österåsens sanatorium i Sollefteå, beläget i bergen invid Ångermanälvens och Faxälvens sammanflöde. Elfred Berggrens TBC upptäcktes för sent för att kunna stabiliseras med dåtidens metoder; båda lungorna och ena njuren var angripna.

Humaniora allt mer intressant

Han insåg att han aldrig skulle kunna arbeta som bergsingenjör och började därför rikta sitt intresse åt annat håll; han studerade språk, filosofi, skönlitteratur, medicin, ingenjörsvetenskap, politik, samhällsfrågor.
Sina tankar och funderingar publicerade han i tidningsartiklar. Helt naturligt var det till en början naturvetenskaperna som intresserade honom mest. Bland annat kritiserade han i en artikel i Dagens Nyheter de naturvetenskapliga svagheterna i Gullivers resor.
Men under en vistelse på ett sanatorium på den franska Rivieran kom han i kontakt med den europeiska intelligentian, bl a nobelpristagaren i litteratur  Maurice Maeterlinck, och blev mer och mer intresserad av humaniora.

Ett av hans stora stridsämnen var den bristande överensstämmelsen mellan tuberkulosens sanna natur och de litterära skildringarna av densamma; han skrev om ”en äcklig och alldeles obehövlig sentimentalitet i förhållandet, som gör det svårt att komma till sakens kärna”.

En av Sveriges första science fiction-romaner

Det var med tanke på de sjukas inre liv som Elfred Berggren under sina sista levnadsmånader var så ivrig och angelägen om att få till stånd en litteraturtidskrift på Österåsen och kort efter hans död i februari 1932 publicerades det första numret av Vi och ni. Tidskrift för sjuka och friska. Tidskriften kom att utges under tolv års tid och bland de medverkande märks bland andra Josef Kjellgren, Ivar Lo-Johansson, Olof Lagercrantz och Gustav Hedenvind – Eriksson. I varje nummer finns bidrag av Elfred Berggren, ofta hämtade från hans efterlämnade dagbok.

1931 skrev han romanen Robotarnas gud, men han fick aldrig se den i tryck. Boken refuserades först, men 1932 utgav Bonniers förlag ut den, efter kraftfullt agerande från Sven Stolpes sida. Robotarnas gud räknas idag som en av Sveriges första science fiction–romaner.

Informationen har hämtats från Erik Jonssons artikel ”Bergsingenjör Elfred Berggren och Österåsandan” publicerad i Provins nr 2/2009 samt hans föreläsning om Norrlandsförfattare i Luleå Stadsbibliotek den 21 oktober 2010.

 

Provläs

Ur Robotarnas gud, kapitel 3 (1932)

[…]
Denna maskin, som glider fram så högt över jordytan i stratosfären, så nära friktionslöst man kan komma, kan gott stå som symbol för tiden och dess strävanden. Vårt ideal är att kunna göra allting så friktionsfritt, så arbetsbesparande som möjligt. Varje sandkorn, som gnäller i maskineriet, varje handling, som utförs på annat sätt än det enklaste, äro hädelser mot tidens gud, effektiviteten.

Tiden saknar alltså inte ideal. Det sorgliga är bara, att idealen ej äro våra egna utan våra föräldrars, som vi fått i arv och av pietet behållit.

För våra föräldrar låg saken så till, att det var ett framsteg, om en människa, som behövde arbeta fjorton timmar av dygnets tjugofyra för att livnära sig, kunde organisera sitt arbete så, att han kunde utföra det på tolv. Det var otvivelaktigt ett framsteg också, därför att en människa, som arbetar fjorton timmar varje dag för brödfödan, knappast kan sägas föra en människovärdig tillvaro.

Nu säger man: om det var ett framsteg, då är det ett ännu större framsteg att kunna reducera arbetstiden från sju till fem timmar. Saken kan emellertid sättas i fråga. Och om det gällde att reducera arbetstiden från fem till tre timmar, anser jag, man gjorde ett kapitalt baksteg. Om idealet är att göra allting så enkelt och perfekt, att vi kunde skapa nog nyttigheter för att leva genom endast några minuters arbete varje dag, så måste vi skaffa oss ett nytt ideal. Vi kunna inte reda oss utan arbete. Det skulle förr eller senare föra större delen av oss till nervkliniker. Om vi minska den tid, vi behöva arbeta, måste vi skaffa en hobby i stället vid sidan. I ett avancerat samhälle skulle man mycket väl kunna tänka sig följande fall inträffa: en skicklig båtbyggare arbetar två timmar varje dag i sin verkstad och förtjänar tillräckligt på det för att leva. Sedan arbetar han sex timmar varje dag i sin lilla trädgårdstäppa. Det är nämligen hans hobby. Hans närmaste granne är trädgårdsmästare, han arbetar två timmar varje dag i sin trädgård, och hans hobby är båtbyggeri, som han ägnar sex timmar av sin lediga tid.

När man kommit så långt, förefaller det mig enklare att stryka effektivitetsidealet och kasta en näve sand i maskineriet.
[…]

 

Ur Robotarnas gud, kapitel 4 (1932)

[…]
Vi besågo Chartoum och Omdurman, utan att åtminstone jag blev imponerad. Skillnaden mellan olika folks kultur tenderar nu till minskning till den grad, att det numera snart inte är någon skillnad mellan en västerländsk metropol och en österländsk. Omdurmans basarer voro fordom sevärdheter, men numera likna de på pricken just vad jag väntade av dem, och det var inte mycket. Någon stämning av ”tusen och en natt” kunde jag i alla händelser in få in i det röriga livet under de elektriska lamporna. […]

 

Ur Robotarnas gud, kapitel 7 (1932)

[…]
Underligt nog var detta de första robotar av människotyp, jag någonsin sett. Jag erinrade mig ha läst i tidningarna, att man lyckats göra så stora konstruktiva förbättringar på de typer, som redan förekommo för några tiotal år sedan, särskilt i Amerika, att de numera verkligen kunde göra skäl för namnet konstgjorda människor. Men jag hade i själva verket aldrig betraktat dessa försök att kopiera människan annat än som ett tekniskt tidsfördriv för någon vriden konstruktör, jag hade aldrig gjort klart för mig, huruvida de verkligen kunde tänkas få någon praktisk betydelse.

Vad jag erfor, när jag nu så plötsligt konfronterades med två exemplar av typen – jag höll på att säga släktet – var en liten chock, och en svag känsla av äckel.
[…]
Det dök vagt upp en för mig en tanke: är detta någonting, man är släkt med? Äro vi kanske, när allt kommer omkring, också anförvanter till maskinerna? Nej, och tusen gånger nej! En människa är en människa, och en maskin är en maskin. Gränsen är knivskarp. Det kan inte ens tänkas tvivelaktiga fall, en bastard mellan människa och maskin, vilken löjlighet! Att skapa en maskin, som faktiskt försöker härma människan inte bara i utseendet med armar och huvud och bål utan i sättet att uppträda, att gå och stå och röra sig, det är endast att sänka människans nivå, det är att häda. En apa är på sitt sätt en karikatyr på människan, men en karikatyr med hjärta och varmt blod, som åtminstone har humorns ingredienser, men var finns någon humor hos en robot?

Jag tittade till slut upp på Tore. – Det är otäckt, sade jag, det är äckligt på något vis.
[…]

Låna och läs

Romanen finns även att läsa på sajten Projekt Runeberg: http://runeberg.org/robotgud

Noveller och essäer publicerades under åren 1932 – 1944 i Vi och ni. Tidskrift för sjuka och friska (Österåsens sanatorium).

I Provins nr 2/2009 finns novellen Under kniven publicerad.

 

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Maria Öman den 26 april 2016