Ester Cullblom

Hennes uppväxt i Tornedalen, de årliga fjällvandringarna och kvinnoforskningen ligger till grund för debutboken Olga – Kejsarinnan av Kummavuopio.

Logotype för norrbottensförfattare


Ester Cullblom
 

Fotograf:  Gisela Granberg

 

Egen presentation | Författarskapet | Om författaren | Kuriosa | Låna och läs | Källor
Provläs:  | Ur Första tvättmaskinen i Ohtanajärvi (2005)

 

 

Egen presentation

Vi tornedalingar sägs vara svaga i självkänslan. Det stämmer bra på mig, speciellt i vissa situationer. Men att också andra personer, så kallade icke-tornedalingar, drabbas av liknande känslor då och då blev till en viktig erfarenhet för mig. Den blev till en undran som ständigt gäckar mig och driver mig till pennan – numera datorn. Svaren är många, dock ingalunda heltäckande. Förhoppningsvis gives mig ytterligare år att fundera och få svaret inskrivet på skärmen innan den osynliga handen bryter kontakten till datorn.

Ester Cullblom, april 2006

Författarskapet

Ester Cullbloms uppväxt i Tornedalen, hennes årliga fjällvandringar och hennes kvinnoforskning ligger till grund för debutboken Olga – Kejsarinnan av Kummavuopio. Det är en personlighet som i flera år, och väldigt ofta, knackat på hos Ester Cullblom men inte förrän 2004 kom boken ut. Ester hade då hunnit fylla 72 år. Olga är en faktisk person, som levde mellan 1881 och 1957, men Ester Cullblom har tagit sig friheten att skarva och lägga till.

Olga Raattamaa kom till Kummavuopio som ung och nygift. Där skulle paret ta hand om människor som rest långväga, bland annat mellan olika marknader och behövde skjuts, vila och mat. Kummavuopio är Sveriges nordligaste bosättning och ligger ungefär 30 mil norr om polcirkeln.
– Första gången jag hörde talas om Olga Raattama var efter andra världskriget. Pappa satt i pörtet hemma i Ohtanajärvi och läste i Haparandabladet att Kejsarinnan av Kummavuopio fått medalj av den norska kungen för sina insatser att ta emot flyktingar, säger Ester hon.
- Jag blev nyfiken och gick för att se på bilden i tidningen. Det var en gammal gumma i huckle med insjunkna kinder. Inte alls som jag förväntat mig att en kejsarinna ska se ut. Hon fascinerade mig. 

Modern nordmarkshistoria

Ester Cullblom fick blodad tand och ett år senare kom novellsamlingen Första tvättmaskinen i Ohtanajärvi. Heidi von Born (Svenska Dagbladet 2005-10-17) imponeras av Ester Cullbloms kärva berättelser från norr: ”Hon skriver inte bara historier, utan är på sitt egensinniga, envisa och finurliga sätt i färd med att skriva en sorts modern nordmarkshistoria”.
Än verkar det inte vara slut på berättandet.
– Jag har fler berättelser som vill fram. Jag fick höra så många fantastiska kvinnoskildringar när jag bedrev min forskning.

Hon har genomgående skrivit om människor och miljöer från Tornedalen, såväl i forskningsrapporter som i litteraturen.
– Det är den biten jag känner bäst här i livet. Jag känner Tornedalen och dess människor och jag tycker om dem. I synnerhet kvinnorna.

Om författaren

Ester Cullblom föddes 1932 i byn Ohtanajärvi, Norrbotten. Hon hade sex syskon och i familjen pratades finska. Så när hon skulle börja skolan lärde storasyster henne några svenska fraser, som hon visste att Ester Cullblom skulle komma att behöva. Egentligen gjorde storasystern detta för att slippa skämmas över lillasysterns okunskaper i svenska språket.

Efter folkskolan drömde Ester Cullblom om att bli journalist. Det var när hon satt på mjölkpallen som hon bestämde sig. Men nu blev det inte riktigt så. I tio år kom hon att stanna hemma för att sköta om gården, inte för att hon ville utan för att hon behövdes. Under tiden läste hon in realskolekompetensen och tenterade av ämnena för inträde till Lärarhögskolan i Luleå.

Omvälvande upplevelse

Hon arbetade ett kort tag som lärare innan hon vidareutbildade sig till talpedagog i Stockholm. Därefter blev hon lärare på högskolan i Luleå och började forska om människor i Tornedalen. Sin fil lic-examen tog hon vid Umeå universitet 1994 med avhandlingen Värdera eller värderas. Empirisk studie i självuppfattning bland tornedalingar. Hon har skrivit flera rapporter om kvinnors roll i Tornedalen och om de finska kvinnornas utsatthet i efterkrigstidens Sverige.

Ester Cullblom lyfter fram en bok som blev en omvälvande upplevelse för henne, det var Nils Erik Hansegårds bok Tvåspråkighet eller halvspråkighet (1968).
– Det blev ett mäktigt möte som tvingade mig att jämföra hans påståenden med mina egna erfarenheter från Tornedalen. Det har jag fortsatt med i min egen forskning. Nu på senare år har jag fortsatt att ställa frågor, fast genom skönlitteraturen. Det gemensamma mellan forskning och skönlitteratur är att ingendera svarar på alla frågor.

Ester Cullblom tror att det är den där gamla drömmen att bli journalist som gjorde henne till författare.
– Men jag vet inte. Alltid ska man ju ha någonting att göra, säger hon.
Hon har nämligen fler böcker på gång.

Kuriosa

Det här med kor har förföljt Ester Cullblom, från de vetenskapliga texterna till skönlitteraturen.
– Korna var så viktiga för kvinnorna och en stor del av deras vardag bestod av omsorgen om dem. Det var en man som uppmärksammade mig på att jag i rapporten Vi pigade i Tornedalen skrivit så fint om kor och att det återkommer i boken om Olga Raattama. Det var ingenting jag tänkte på när jag skrev, säger Ester Cullblom.

Tilläggas kan att det var på mjölkpallen Ester bestämde sig för att bli journalist. Nu blev hon inte det utan författare. Tack och lov!

Texten ägs av Norrbottens länsbibliotek >>>

 

Provläs

Ur Första tvättmaskinen i Ohtanajärvi (2005)

Morgondröm

Alina kunde inte motstå små danssteg på den ännu solvarma stigen. Nåja, snarare hoppsasteg – men lycklig var hon. Hon trodde sig kunna nå upp till den sommarljusa himlen och gripa tag i några rosa molntussar med sina uppåtsträckta händer. Dem ville hon besegra. Hon snurrade runt och närapå snubblade över några gamla trädrötter, som ännu inte nötts bort av vandrarnas steg. Det var som om hon bars fram av en förunderlig kraft som lyfte henne. Som gav henne en känsla av att sväva, som om hon tillhörde skyarna mer än marken. Nymornad och lik de frodiga änglar med rosiga kinder som tittade ner från ulliga moln på bokmärken från hennes barndomsdagar. Så livsbejakande och som skapad för ett liv i sin älskares armar. Så kände sig Alina. Utan komplex för sin runda mage, svällande överarmar och av vällust dignande bröst. För att inte tala om de yppiga låren. Hon var stolt över sin prunkande famn som hon omslutit sin Kurt i.

Alina bar sina gymnastikskor i ena handen och de ännu varma, fuktiga trosorna som hon hissade till väders, i den andra. Det kändes så skönt, så befriande, att ta av sig dem för hon var så varm. Så varm och behaglig till mods av nattens omfamningar och lek.

Ho o oo, ropade hon, inte för starkt för hon var aktsam om gryningens stillhet, men de hade lovat att höra av varandra, åtminstone den första biten på deras stigar bort från trevnaden och varandra. Han var på väg hem liksom Alina. Nu lyssnade hon intensivt. Hjärtat bultade och hon höll andan. Hon hörde honom inte. Hon tog i kraftigare, hoade på nytt. Jo, nu hörde hon, men det var sig själv hon hörde – för Karhaakkavaara i närheten skickade tillbaka budskapet.

Äntligen kom Kurts svar. Nu stämde allting. Hon fortsatte ett tag till med sina piruetter. Lät trosorna fladdra i den vind som hon själv skapade genom att kraftigt vifta fram och tillbaka med armarna – det var bra mot myggen också. De hade börjat komma, de kläcktes i små och stora gölar, som ännu inte torkat upp efter snösmältningen. Tjälen fanns strax under ytan och höll vattnet kvar så att myggen hann utvecklas till mat åt fågelungarna, som i sin tur skulle utvecklas och föra livet vidare.

Alina blev flåsig av alla kroppsrörelser och saktade framfarten till ett mera normalt gående. Hon var rödrosig. Särskilt hakspetsen lyste röd, dels av värmen, dels av Kurts skäggstubbiga kinder. Hon kände inte för att ta på sig trosorna än, skötet var fortfarande varmt och behagligt savande. Lite öm om bröstvårtorna var hon också. Hon upptäckte en torraka, en några meter lång och torkad björkslana intill vägen. Hon tog den, snodde trosorna omkring toppen på den och bar dem med värdighet.
– Skönt att ingen ser mig, pratade Alina för sig själv.

Hon viftade med den besynnerliga tingesten – resten av det som en gång var en livskraftig början till björk med trosorna i toppen – så kraftigt i en cirkel att trosorna fladdrade som en flagga i det vinddrag som bildades av den starka rörelsen.
Plötsligt fastnade trosorna i en tallgren några meter ovanför marken. Alina försökte ta ner dem, men misslyckades.

Stanna där om ni vill, de kan få värma ekorrungarnas bo nästa vinter. Också skatorna tycker om att stjäla främmande föremål. Då blir de ju till glädje för någon. Hej då, trosor!

Låna och läs

 

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Maria Öman den 24 maj 2016