Eyvind Johnson

”… för en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst.".

Eyvind Johnson

 
Fotograf: Lutfi Özkök

Egen presentation | Författarskapet | Om författaren | Priser | Kuriosa | Låna och läs | Källor
Provläs: Ur Strändernas svall (1946) | Ur Vinterresa i Norrbotten (1955)

 

1900 - 1976

Norrbottensförfattare


Eyvind Johnson

”… för en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst.".

 

Författarskapet


Norrbottens Nobelpristagare Eyvind Johnson var mycket produktiv och skrev en rad romaner, noveller, tidningsartiklar och olika personliga betraktelser.

Genombrottet hos kritikerna fick Eyvind Johnson med romanen Kommentar till ett stjärnfall (1929) som han skrev när han bodde i Frankrike. Då hade han redan gett ut en handfull böcker. Det var framför allt två litterära verk som slog igenom hos den breda läsekretsen. Det första genombrottet är egentligen fyra romaner om Olof från åren 1934-1937; de gavs ut i en samlingsvolym med titeln Romanen om Olof 1945. Sviten om Olof beskrivs som sanningsenlig, inte självbiografisk, och berättar om den unge mannens liv i och väg bort från Norrbotten. Med romanen Strändernas svall (1946) befäste Eyvind sin publika popularitet. Boken är en omdiktning av Odysséen.

Eyvind Johnson var politiskt engagerad och det märks exempelvis i trilogin om Krilon som gavs ut kring andra världskriget.

Personliga betraktelser

I de personliga betraktelserna, Vinterresa i Norrbotten (1955), får läsaren ta del av författarens återseende av landsbygden, igenkännandet av platser där han bott och arbetat samt människor han på nytt träffar. Men det handlar även om hur resan påverkar författarens känslor.

Eyvind Johnsons texter sträcker sig över det lilla samhället i Norrbotten och ett oroligt Europa, det utspelas i nutid och i antikens tidevarv. Han skildrar såväl politiska händelser som den lilla utsatta människan.

Eyvind Johnson var norrbottningen som reste ut i världen och kom att betraktas som den tidens store europé.

Årsböcker

Flertalet av böckerna är återutgivna efter författarens död 1976. Dessutom har flera tidigare outgivna texter, brev och artiklar sammanställts och publicerats.

Eyvind Johnson-sällskapet ger ut årsböcker till minne av Eyvind Johnson. Ett par av dessa är Och så vill jag tala med dig, som är brevväxling mellan Eyvind Johnson och Elmer Diktonius med kommentar av Örjan Lindberg, samt Upplevelse av Norrbotten, som är en bok till 100-årsminnet av författarens födelse med texter av Eyvind Johnson i urval av Åke Leif-Lundgren och Bert Linné.

Om författaren

Olof Edvin Verner Jonsson - sedermera Eyvind Johnson - föddes år 1900. Hans föräldrar kom till Norrbotten när stambanan byggdes. Modern var Sevia Gustavsdotter, från Blekinge, som arbetade på ett ambulerande bageri, och fadern Olof Petter Jonsson, rallare och stenarbetare från Värmland. De första åren bodde familjen i en bagarstuga i Björkelund utanför Boden innan de byggde sig ett hus. Pappan var sjuklig och kunde inte försörja familjen varför Eyvind Johnson togs om hand av mostern och hennes man.

Timmerflottare

1915 lämnade han fosterföräldrarna och provade på olika arbeten, som timmerflottare och biografmaskinist. Fyra år senare flyttade Eyvind Johnson till Stockholm. Där skrev han för olika socialistiska tidningar innan han reste ut i Europa. Från sina resor skickade han artiklar till svenska tidningar; många av dessa finns samlade i Resebrev 1921 - 1952 (2006).

1957 invaldes han i Svenska Akademin, stol nummer 11.

Vartannat år ger Bodens kommun Eyvind Johnson-priset till ett konstnärligt intressant författarskap eller prosaverk. Första priset delades ut 1989.

Priser

Eyvind Johnson tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 1962.

Eyvind Johnson tilldelades Nobelpriset i litteratur 1974 tillsammans med Harry Martinsson. Eyvind Johnson fick priset ”… för en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst”.

Kuriosa

Eyvind Johnson och vännen Arvid Moberg reste mycket tillsammans i Europa. Periodvis blev de tvungna att sova utomhus, bland annat på Berlins parkbänkar. Arvid Moberg återvände till Sverige, Luleå, där han blev redaktör på Norrbottens-Kuriren. Deras vänskap fortsatte och Eyvind besökte ofta vännen och hans familj i hemmet på Malmudden i Luleå.

 

Provläs

Ur Strändernas svall (1946)

Men han mindes några av sina år med stor tillfredsställelse, ja, med en belåtenhet som kunde få honom att smacka eller åtminstone snabbt föra den röda tungan, den förfinade och åter förgrovade smakens instrument över läpparna. Först överläppen, som var insjunken på vänstra sidan därför att det fattades tre eller fyra tänder där, och sedan for tungan tillbaka längs underläppen, som putade ut något, hängde. Rörelsen blev alltså en liggande oval, och bakom detta som med största säkerhet uttryckte belåtenhet, självbelåtenhet och stor tillfredsställelse, låg både erinran om mat på fyrkantiga eller ovala bord av doftande trä och om kvinnor, om kvinnokroppens kurvatur, centrum eller håligheter, de väsentliga, de högt älskade. Sedan drogs tungan in i munnen, en del gånger med en lätt smackning. Inne i det slutna fuktiga, ibland klibbiga mörkret fanns nischer i käkarnas tandgårdar. Förr gjorde det ont. Nu var käkarna vana sedan nio år eller mer, och tungan var van vid sina viloplatser.

Det var krig och annat, tänkte han och ville inte minnas vad det var. Men genom dessa bortfallna eller häftigt bortslagna tänder blev munnen sned. Kvinnor som en sådan mun kysste kunde märka det. Den som hade möjlighet att överblicka de sista tjugo åren kunde också märka det: skillnaden mellan en utresande tjugufemåring och denna fyrtiofemårsman.

 

Ur Vinterresa i Norrbotten (1955)

Det ska ljusna nu snart. På morgonen passerar vi bron över Piteälven vid Älvsbyn. När tåget med ett frustet, ihåligt ljud (tycker jag, men det är också ett avlägset minnesljud) dundrar över bron står jag vid fönstret och försöker känna igen vad som fortfarande finns i denna påbörjade gryning som fortfarande till största delen är mörker.

Igenkännandet är på ett outrett sätt fullt av obehag. Det är inte landskapet eller vintern. Landskapet tar hand om en del av mig som förr, antingen det är sommar eller vinter. Jag försöker gripa om det med blicken. Jag uppfattar att jag hör hit och att det är mitt, och i det svaga ljuset skymtar jag älvbrinkarna, och bebyggelsen, den tunna snön, och anar skog, höjder, himmel. Nej, obehaget är annat, och med ens vet jag. Här var ett av min ungdoms tydligaste och naturligtvis ivrigast glömda misslyckande.

Låna och läs