Författare i karantän: Linnea Huhta

2020 är en besynnerlig tid på många plan. Därför utlyste Resurscentrum för litteratur ett särskilt uppdrag till 6 etablerade och redan utgivna Norrbottensförfattare boende och verksamma i Norrbotten. Uppdraget gick ut på att i text och film beskriva det som händer i vår samtid under coronapandemin. Endast fantasin sätter gränser. Utlysningen var öppen för alla genrer. Här träffar du Linnea Huhta, en av författarna. Imorgon presenteras en ny.

Berätta om dig själv!

Jag är en flerspråkig författare och poet som skrivit barnbokserien Ahai keksii/ Ahai hittar på som är skriven på svenska och det nationella minoritetsspråket meänkieli. Coronapandemin satte stopp för deltagande på Litteraturfestivalen i Umeå och andra inbokade författarsamtal, föreställningar, föreläsningar, sagostunder och poesiläsningar. Plötsligt försvann utrymme för uttryck i fysiskt möte på obestämd tid, medan utrymme för reflektion och innovation skapades. Inget skapar gemenskap som en gemensam fiende? 

Det lokala blev lokalare men världen ännu mer tillgänglig - digitalt. För mig har de digitala plattformarna skapat en högre grad av tillgänglighet och inkludering, ökad tillgänglighet till service och kultur som livemusik och live-streamad teater. Även i mötessituationer finns nu förutsättningar att skapa en jämlik mötesmiljö med samtliga deltagare med på distans, oavsett om de befinner sig i det perifera Stockholm eller universums mittpunkt, Pajala.

Hjärter, corona

Det är många krossade hjärtan längs vägen genom stadskärnan. Synen påminner om ödehusen i Tornedalen med kvarlämnade kvastar för dörren, som vittnar om att liv funnits men att människorna tvingats därifrån. Strax tillbaka. Det är som om utrymmesbygderna klivit in i centrum och blåst ut alla som en gång fanns i staden. Rättare, är det som om rädslan för smittspridning öppnat upp för att börja använda digitaliseringens vilande potential. Rädslan har fungerat ögonöppnande och berättat för oss att vi kan göra vad vi vill, varifrån vi vill. Med förbehållet att vi inte kan ta oss utanför landets gränser.

Här hänger nu öppet-skyltarna snett, budskapen på gatupratarnas affischer har bleknat bort för länge sen, färgen har börjat flagna och metallen rosta. Höghusen ekar tomma, har trasiga fönster och trådar av fönsterisolering har börjat blottas. Fasader som eroderat. Bänkfärg som krackelerat. Vinden dammar loss gardinbitar som skapat asymmetriska skuggor, där solen sedan låtit bleka persiennerna. Insynsskydden som korvat sig i botten på skyltfönstren när de gett upp och limmet lossnat från glaset. Det är som att kontorslandskapen lämnats i all hast, take-away-muggar, pennor, tangentbord och dockningsstationer står kvar på borden, under flera år av damm.

Betongväggarna

Betongväggarna som en gång restes för att bli högst med bonus att skymma solen och täcka himlen, betongväggarna som en gång sågs som hela landets räddning och hela världens möjligheter, de är nu omvandlade till murar och labyrinter. Plötsligt blev lokaler gjorda för att samla så många människor som möjligt, på så liten yta som möjligt, en dödsfälla och guldgruva för virusspridning. Väggarna omfamnar brustna hjärtan och drömmar som gått förlorade i visionen av att samla alla människor på ett och samma ställe. En föråldrad metod med syfte att mobilisera trupperna till asfalt och betong.

En lär sig att med snabba steg gå till ett överfullt tunnelbanetåg på räls till jobbet, att klä sig för prestige och öva bort ursprungsplatsens ljud ur talet. Detta trots att skådespelet redan krossat några möjligheter innan första trängselskattsinbetalningen när första flyttlasset kördes ner med tung hemlängtan över ögonbrynen.

Staden

Staden, som också är en ort som rymde så många, gav så många frihet av att inte bli igenkänd och ett boende under återbrukat tak hyrt i andra hand. Att vara omringad av oändligt antal möjligheter, är där att vara rent juridiskt bostadslös. Staden som också är en del av landet som var en levande del av samhället med möjligheter på en armlängds avstånd. Staden, ett uttryck som får den betydande äran att karaktärisera så många platser. De platser där människor trodde att alla ville bo.

Att promenera omkring på de kantstötta trottoarerna och kullerstenarna som partivis lossnat från backen, medan blicken vandrar över butiker och caféer som en gång var någons dröm att starta och blev någons liv att driva, det är som att se på ett blödande hjärta. Vidöppna lägenhetsfönster med gamla tvättlinor uppspända mellan husen mitt i staden där gatu-belysningen slutat fungera och parklamporna lämnats att dingla löst invid lyktstolparna.

Växtlighet

Parkerna som en gång var fyllda av människor, är nu lämnade och har mer växtlighet än någon trodde var möjlig för en stad att förvalta. Högt gräs med vilt växande parkblommor som blivit kvar efter att sommarjobbarna busat iväg frön över hela parken när de egentligen skulle sätta fröna i jorden i estetiskt tillfredsställande mönster på en konstgjord kulle. Att dra fingrarna längs den tjocka barken på trädet i parken och se hur rötterna börjat kika upp genom marken till den toalettfacilitet som en gång hade väggar, är som att ändå kunna se hur människor mötts i den oändligt långa toakön. Pappor som högljutt och välartikulerat utbrustit,
- Magda, vänta det är kö. Håll dig, gumman. Snart där!

Ett försök att få de förevarande personerna att spontant avstå sin plats i kön. Förstås ett fenomen som visat sig mer framgångsrikt i utrymmesbygd, men som började som ett försök i toalettkön i storstadens överbefolkade park. Redan innan födseln fick Magda en köplats till hockeyskolan. De vande Magda vid tjusningen att vänta på bord på restaurangen som var till brädden fylld av människor, där de anställda bar snabba gympaskor för att hinna med. När andra barnet skulle födas var den tilldelade avdelningen överfylld och de fick köra de längsta fem minuterna i hela deras liv för att få en plats på ett annat BB.

Varför?

Mina sandaler känner med de lösa kullerstenarna. De här gatorna och alla drömmarna som en gång tog människors livstid ska inte gå förlorade.
- Vi bygger pussel av hjärtekrosset! Vi hittar en mening med staden igen! Skriker jag.
- Men varför det? En ansiktsmasksbeklädd person ställer sig bredvid mig, på en älglängds avstånd och upprepar,
- Varför det? Vi lurades ur landsorterna och har äntligen hittat tillbaka dit.
- För att hela landet ska leva, fortsätter jag.
- Men varför?
- För att det aldrig varit så här långt till Italien.

Låna och läs

  1. Ahai keksii

    Subtitle: koti-ikävä
    By: Huhta, Linnea
    Language:
    Swedish fit
    Published: 2020
    Classification: Hubt(yb)
    Available as: Book
  2. Ahai keksii vahtidisko

    By: Filipsson, Birgitta
    Language:
    Swedish fit
    Published: 2019
    Classification: Hubt(yb)
    Available as: Book
  3. Ahai keksii lentsu

    By: Filipsson, Birgitta
    Language:
    Swedish fit
    Published: 2019
    Classification: Hubt(yb)
    Available as: Book
Show more...

Linnea Huhta på radio

Träffa de andra författarna

  1. Författare i karantän: Liv Larsson

    Written by: Maria Öman

    2020 är en besynnerlig tid på många plan. Därför utlyste Resurscentrum för litteratur ett särskilt uppdrag till sex Norrbottensförfattare boende och verksamma i Norrbotten. Uppdraget gick ut på att i text och film beskriva det som händer i vår samtid under coronapandemin. Endast fantasin sätter gränser. Utlysningen var öppen för alla genrer. Här träffar du Liv Larsson.

  2. Författare i karantän: Daniel Åberg

    Written by: Webbredaktionen

    2020 är en besynnerlig tid på många plan. Därför utlyste Resurscentrum för litteratur ett särskilt uppdrag till sex Norrbottensförfattare boende och verksamma i Norrbotten. Uppdraget gick ut på att i text och film beskriva det som händer i vår samtid under coronapandemin. Endast fantasin sätter gränser. Utlysningen var öppen för alla genrer. Här träffar du Daniel Åberg. I morgon presenteras en ny.

  3. Författare i karantän: Therese Henriksson

    Written by: Maria Öman

    2020 är en besynnerlig tid på många plan. Därför utlyste Resurscentrum för litteratur ett särskilt uppdrag till sex Norrbottensförfattare boende och verksamma i Norrbotten. Uppdraget gick ut på att i text och film beskriva det som händer i vår samtid under coronapandemin. Endast fantasin sätter gränser. Utlysningen var öppen för alla genrer. Här träffar du Therese Henriksson. I morgon presenteras en ny.

  4. Författare i karantän: Linnea Huhta

    Written by: Maria Öman

    2020 är en besynnerlig tid på många plan. Därför utlyste Resurscentrum för litteratur ett särskilt uppdrag till 6 etablerade och redan utgivna Norrbottensförfattare boende och verksamma i Norrbotten. Uppdraget gick ut på att i text och film beskriva det som händer i vår samtid under coronapandemin. Endast fantasin sätter gränser. Utlysningen var öppen för alla genrer. Här träffar du Linnea Huhta, en av författarna. Imorgon presenteras en ny.

  5. Författare i karantän: Birgitta Filipsson

    Written by: Maria Öman

    2020 är en besynnerlig tid på många plan. Därför utlyste Resurscentrum för litteratur ett särskilt uppdrag till 6 etablerade och redan utgivna Norrbottensförfattare boende och verksamma i Norrbotten. Uppdraget gick ut på att i text beskriva det som händer i vår samtid under coronapandemin. Endast fantasin sätter gränser. Utlysningen var öppen för alla genrer. Här träffar du Birgitta Filipsson, en av författarna. Imorgon presenteras en ny.

  6. Författare i karantän: Peo Rask

    Written by: Maria Öman

    2020 är en besynnerlig tid på många plan. Därför utlyste Resurscentrum för litteratur ett särskilt uppdrag till 6 etablerade och redan utgivna Norrbottensförfattare boende och verksamma i Norrbotten. Uppdraget gick ut på att i text beskriva det som händer i vår samtid under coronapandemin. Endast fantasin sätter gränser. Utlysningen var öppen för alla genrer. Här träffar du Peo Rask, en av författarna. På måndag presenteras en ny.

Audience:

Tags:

Written by: Maria Öman Monday, November 16, 2020