Ett enda nu

Skriven av Elly N, Piteå. Vann tredje pris i skrivtävlingen Framtiden är nu

Jag kände knappt igen den man som satt framför mig. Han såg sliten ut. När jag såg honom sist verkade han mycket yngre. På bara ett och ett halvt år hade hans hår blivit grått och små, fina linjer hade dykt upp på sidorna av hans ögon.  Han såg blaskig ut, som om någon doppat honom i ett glas av mjölk.

”Hur går det i skolan? frågade pappa. Han vägrade kolla mig i ögonen, hans blick var fäst på duken som låg över köksbordet. På de broderade blommorna som fyllde det vita tyget med färg. Han slickade sig runt munnen medan han försiktigt rörde om kaffet i sin kopp med en silvrig tesked. Lätt hopkurad satt han medan jag satt rakryggad och granskade honom. Det var som om en helt ny människa satt framför mig, en person som självförtroende gott i botten totalt. Det är kanske så det blir när man blir gammal, tänkte jag. Eller så blir man gammal av förändring.

”Det går bra,” svarade jag medan jag sörplade på den blaskiga saften som pappa bjöd på. Han hade inte tagit sig tid till att baka, inte ens köpt fika hade han gjort.  

”Stressigt?” Han reste på ögonbrynen och stora rynkor bildades i hans höga panna.”De har ju varit ganska mycket att plugga på nu under vårterminen. Du vet, så man kommer in på det gymnasium man vill gå på.” Svarade jag och lutade mig tillbaka i köksstolen. Pappas lägenhet hade aldrig varit tystare, man kunde höra hur grannen spolade vattnen. Hur det for igenom ledningarna i väggarna.

”Antar att det blir ekonomi för dig, eller hur?” Hans blick mötte min, för honom var allt så självklart, det var som att han levde inom en ram. Jag kände trycket över bröstet. Trycket som inte ville försvinna, som inte lämnat mig på flera veckor. Jag kunde göra vad som helst för få slippa känslan. Vill skära upp bröstet, släppa ut känslorna och sy ihop. Ville krossa skallen och blöda ut alla tankar, sätta på ett plåster och låta det läka. Han kanske var densamma som tidigare trots allt. Trycket ökade och svetten började pärla sig i pannan. Jag la handen mot hårfästet och hoppades att han inte skulle märka.

Jag kollade mig omkring i det tomma köket, ville inte möta hans blick. På köksbänken låg lagboken tillsammans med en stor hög utav papper med otroligt små bokstäver. Understrykningspennan låg bredvid utan kork, som redo att användas. Jag ville inte bli som honom, tänkte jag. Jag ville inte låta jobbet ta över mitt liv, låta mina besvär gå ut över mina barn. Jag ville inte att samma historia skulle upprepas i nästa generation.

”Nä..” Började jag, min röst dallrade. Nu kändes som stunden alla väntat på, som att alla strålkastare var riktade mot mig. Som att spela solo på en konsert. Alla mina drömmar var hans problem, tänkte jag. Eller var det jag som var hans problem?

”Natur? Du som har så bra betyg.” Han la huvudet på sned, som ett litet barn som vill få sin vilja igenom. Men jag kunde inte låta honom få det, inte den här gången. Jag var tvungen att simma upp till ytan. Kunde inte låta honom dra ner mig till botten igen. Det var dags att skriva min egen historia, börja välja min egen väg genom livet och pränta nya kapitel.

”Jag… jag har faktiskt sökt till estetprogrammet.” Konstaterade jag med vacklande ord. Nu var bomben släppt, tänkte jag. Jag hade inget att förlora vid det här laget.

Men pappa blev inte arg, han såg nästan snopen ut. Man kunde ta på stämningen, skära den med en kniv. Och jag började ångra mitt val. Det kanske ändå var bättre att satsa på en så kallad ”bra” utbildning. Det krävdes bara att sitta med penna och papper och plugga några år till på irrelevanta saker och det var det kanske värt. Efter det kunde jag äntligen börja ägna mig åt det jag brinner för. Men alla för och nackdelar var nu övertänkta och mitt beslut var taget. Skulle jag någonsin sluta fundera på om det var det rätta? Jag kunde ju inte få det bästa av båda världar. Det var antingen eller. Min framtid var så nära men samtidigt så långt bort, som ett oändligt jagade tills man en dag inser vart man faktiskt kommit. Mina tankar snurrade och det kändes som att tystnaden mellan oss varade i flera timmar innan han bröt den.

”Just nu har du bara det här ögonblicket, du kan välja att din framtid börjar nu.” Nästan viskade han och mötte min blick med ett leende. Jag blev så häpen att jag närapå svalde saften fel. Inga fler påhopp och tjafs om utbildning och yrken. Detta var för bra för att vara sant, tänkte jag. Skulle han äntligen ge sig?

Men det var riktigt det han sa. Jag har ett val att leva i samma gamla groll eller lägga det som hänt bakom mig och blicka framåt. Acceptera läget såsom han verkar ha gjort. Trycket släppte från bröstet och jag kunde slappna av. Det kändes som att jag väntade något stort om jag vågade satsa fullhjärtat. En ny del av livet skulle precis börja och jag valde att framtiden börjar nu. Ett enda nu var allt jag hade, ett enda nu är allt jag har.

Ville göra allt för att tvätta bort det onda, ville dränka kroppen andas in vattnet sjuka till botten, få ny kraft för att simma till ytan andas in ny luft. Ville lämna allt på botten för att börja om.

Det var i den här åldern livet började falla samman, den åldern vi växer ifrån barndomen, då vi inser livets verkliga problem. Vi skrattade inte längre, vi alla hade problem under ytan, problem som fanns där som vi inte kunde göra något åt. Problem vi inte pratade om, som vi försökte skämta bort men humorn fanns inte kvar. Var det livet som tog lyckan från oss eller vi som tog lyckan från livet?

Gymnasiet som splittrade oss fick oss att fastna ännu hårdare i viveln

Just nu har du bara det här ögonblicket, du kan välja att framtiden börjar nu

Just nu skriver jag historia

Den skrivs inte bara av de som är äldst

Den skrivs av människor,

som du eller vilken annan person som helst

Vilken historia skriver du på?

Jag skriver om dem som vågat prova

Om den som lyckats,

och den som fortfarande sitter och gnolar

Sluta drömma om vad som väntar skall

Ta tag i det eller börja om på nytt

Framtiden är här hos oss i detta nu

Du kommer aldrig få tillbaka den tid som flytt

Inom sinom tid är detta allt du behöver

En dröm och efteråt

kommer du tacka personerna som hjälpt dig på färden

Hennes ord om mig var ömtåliga men samtidigt rak på sak. Hon var en så kallad spådam som såg människors öde genom linjerna i deras händer. Det kunde tydligen säga mycket om hur man är som person och hur ens förflutet på verkat den man blivit, men man kunde också se in i en del av framtiden.

För mig var linjerna i händerna endast tunna rynkor men i Jasmines ögon såg jag att det betydde något mer, något jag aldrig skulle kunna sätta fingret på. Hennes fingerspetsar rörde vid min hand och följde linjernas mönster upp och ner. Hon förklarade att högst upp satt hjärtlinjen och genom den gick ödeslinjen. Sen blev hon tyst och jag började ångra att jag låtit mig själv luras av något så skrockfullt. En

Framtiden är nu

Vem -

Vad -

Var -

När -

Hur -

Varför - För att få fram att allt börjar nu. Att du skriver din egen historia

Med hjälp av -

Vad skulle du göra om du kunde leva om gårdagen?

Om jag kunde leva om gårdagen skulle jag försöka leva i nuet. Jag skulle sluta tänka så mycket och oro mig inför vad kommas skall. Skulle krossa skallen och blöda ut alla tankar, sätta på ett plåster och låta såret läka.

Jag skulle underlätta livet. slänga bort alla onödiga prylar som ligger och skräpar. Bränna upp de som påminner mig om dåliga minnen. Låta hjärnan vila från elektroniken, Stänga av TVn och mobilen. Skulle sluta bry mig om vad jag har för kläder och inte låta mig påverkas av vad jag tror att andra tycker. Jag skulle leva den dagen som om det vore min sista.

Jag skulle känna efter vad jag känner och vad jag upplever. Jag skulle känna lukter och njuta av smaker

Jag skulle sluta vänta på att framtiden ska komma, jag skulle ta tag i mina drömmar och börja jobba mot mina mål

Jag skulle ta tag i de saker

Just nu skriver jag min egen historia, som du eller vilken annan person som helst

Sluta tänka på inbillade problem

Skulle ta tag i mina drömmar - börja skriva min egen historia

Jag skulle le mer

Jag skulle uppskatta vad jag kände det jag luktade på

Jag skulle uppskatta det jag gör nu, jag skulle älska skolan, prata med mina föräldrar

Jag skulle drömma om framtiden men börja jobba mot mina drömmar nu

Letting go of the past and not wainting for the future

Sluta ångra mig

Sluta

Just nu har du bara det här ögonblicket, du kan välja att framtiden börjar nu.

Tags:

Written by: Maria Öman Monday, December 2, 2019