Förändringen

Skriven av Emilia, Luleå. Vann andra pris i skrivtävlingen Framtiden är nu.

Jag vaknar av ljudet av en motorcykel, jag drar en djup suck eftersom jag vill ha sovmorgon på helgen inte behöva gå upp klockan sju på grund av en motorcykel. Det är den femte september vilket betyder att det är exakt en vecka kvar tills vi åker utomlands. Jag bestämmer mig för att gå upp och äta en rostmacka och dricka en stor mugg oboy. Jag smyger eftersom mamma sover, mamma är en mästare på det. När jag druckit upp min oboy och ätit min macka så bestämmer jag mig för att väcka mamma och fråga om hon följer med och tar en fika. Det har alltid bara varit vi två och vi går alltid och fikar på lördagar det har vi gjort så länge jag kan minnas. Jag tar en cola och en chokladboll och hon en kaffe och en bit prinsesstårta.

Jag öppnar dörren och kliver in i sovrummet god morgon säger jag lite försiktigt men får inget svar. Jag kittlar mamma på fötterna där hon är som kittligast och då skruvar hon på sig och grymtar. Jag tittar på hennes ansikte och ser att hon är alldelens blek och kallsvettig, hon verkar inte riktigt vara vid medvetandet. Snabbt tar jag upp mobilen och ringer 112. När vi sitter i ambulansen blir jag så yr att jag bara lutar huvudet bakåt och önskar att vi just nu skulle fika och mamma skulle berätta någon rolig historia. Men istället så satt vi i en ambulans.

När vi vart på sjukhuset i två timmar kunde mamma prata. Jag märkte att hon var orolig men hon verkade inte märka hur orolig jag var. Plötsligt knackar det på dörren till vårt lilla rum och en läkare och två sjuksköterskor kliver in. Dom ser alla väldigt underliga ut och mitt hjärta börjar slå fortare och fortare medans läkaren börjar prata. Jag slutar lyssna när han säger att mamma har fått cancer. Allt blir svart och mamma gråter. Jag vet inte hur jag ska reagera utan sitter bara där tyst med en tomblick. Till sist rinner en tår ner för min vänstra kind. Läkarna förklarar att mamma har fått en väldigt allvarlig form av leukemi. Och hon måste påbörja medicinering snarast så vi måste stanna på sjukhuset.

Jag blir tvungen att sitta ensam kvar på rummet när mamma rullar iväg någonstans. Vi som hade planerat så mycket inför resan vi skulle ha så roligt. Men nu sitter vi här och jag kan inte ens tänka. Jag lämnar rummet och går till lekterapin en våning ner. Det är fullt med småbarn där men vid målarbordet sitter en tjej som ser ut att vara lika gammal som mig typ 14. Hon har inget hår och en slang som går in i näsan. Jag går fram till henne och sätter mig ner, hon är jätteduktig på att rita och jag säger det till henne. Jag trodde att hon skulle vara blyg men hon presenterar sig, hon heter Sara. Jag heter Milla säger jag. Vi tittar på varandra och hon berättar att hon har leukemi. Genast tänker jag på mamma och mina ögon börjar svida.

Jag börjar berätta för Sara om mamma, fiket, utomlandsresan och hur jag kände mig. Sara ger mig en kram och berättar att hon fick sin diagnos för 17 månader sen. Hon förklarade att allt varit som en bergochdalbana efter det. Men hon var snart klar med behandlingen. Det var något med Sara som gav mig lite hopp om mamma. Allt som för en timme sedan känts hopplöst kändes lite mer hoppfullt nu.

När jag gick tillbaka till vårt rum var mamma där hon låg och sov jag gick fram till henne och strök henne på huvudet. Hon vaknade och frågade skämtsamt om jag var sugen på en chokladboll. Jag skrattade samtidigt som jag grät det gjorde vi båda. Jag frågade henne vad vi skulle göra nu med resan och hur hon mådde. Jag berättade också om Sara mamma log medans hon lyssnade. Mamma förklarade det kommer nya möjligheter att resa. Vi får ta en dag i taget och inte stressa så mycket sa hon. Jag tänkte på alla gånger vi fikat att jag alltid längtat tills nästa gång. Alltid levt en vecka framåt typ.

Man brukar säga att livet är vad du gör det till. Vi kan påverka  framtiden fast inte på alla sätt. Vi har en tendens att alltid längta efter nya saker och inte uppskatta det som händer nu. Framtiden är ett mysterium men vissa val du gör påverkar den. Men att mamma skulle bli sjuk hade jag aldrig tänkt mig. Men mamma och jag ska klara detta vem vet vad som händer imorgon det viktiga är det som händer nu för framtiden sker och skapas i detta nu.

Nu har mamma behandlats i ett år och är snart färdigbehandlad. Livet tog en vändning jag aldrig kunnat ana. Men nu sitter mamma och jag på vårt lilla fik och jag uppskattar varje sekund av det. Jag vill säga en sista sak innan jag avslutar min text. Tänk inte 200 år framåt när det finns flygande bilar, tänk inte ens tio år framåt. Vakna upp varje dag och tänk att du ska göra denna dag till den bästa! För du vet aldrig vad som väntar i framtiden för framtiden sker nu.

Tags:

Written by: Maria Öman Monday, December 2, 2019