Vi två är dikotomier

Skriven av Vanja, Kalix. Vann första pris i skrivtävlingen Framtiden är nu

Idag är det exakt 2 månader sedan du tog ditt liv. Det vet jag, för jag räknar dagarna. Ibland så räknar jag sekunder också, och ibland så räknar jag inte alls. Det är konstigt att uppleva allting själv. Äta själv. Sova själv. Vänta själv. Har du någonsin tänkt på hur mycket vi väntar på saker hela tiden? Hela våra liv går ut på att vänta. På att förbereda. På att leva.

Visste du att världen nästan är helt knäpptyst egentligen? Vi bara fyller den med ord och meningar och tankar och hör det aldrig. Men jag hör det. Det är det enda jag hör. Nu när du inte är här.

8 månader innan.

Ljusen vibrerade, pulserade, och jag domnade bort. Det var den 10 Juli, äntligen helg, men det var inte bara därför som vi sjöng ikväll. För Lea fyllde 18. Lea med det röda röda håret och de sprängande fräknarna. Hennes ansikte var så symmetriskt och tilltalande att alla agenturer skulle kriga för att få henne. Och hon var min bästa vän i hela världen. En sån vän man inte såg något slut med. Det skulle egentligen bara vara vi och våra närmsta, men sen kom alla andra och plötsligt kändes det som att hela världen sjöng tillsammans.

Jag stapplade mig fram och kollade ut i natten. Det var solnedgång, eller soluppgång, skillnaden märktes inte. Jag tog av mig mina skor och svävade över gräsmattan tills havet bröts mot mina fötter. Lea hade sjötomt. Första gången jag träffade henne så hade vi suttit vid havskanten. Det var som att allting gav ett kroniskt lugn, fast för bara sekunder.

Du satt i sanden och jag såg dig inte först, men sedan kollade du upp på mig och jag tänkte att du kanske inte ville vara själv inatt. 

Jag hade sett dig förut men jag fattade inte riktigt vad du gjorde här. Du var Leas första kärlek, men er historia var avslutad för flera år sedan. “Hej”, du sträckte ut din hand, “Jag heter Viktor”. Jag bara kollade på dig. “Tror du helt seriöst att jag glömt bort dig?”. Du svarade inte, du bara bevakade natten och havet framför oss. “Visst är det magiskt.”. Du hade ett stort allvar i blicken. Jag log. Dels för att du var så förbannat vacker. Dels för att du var så förbannat fin.

6 månader innan.

Det brände i mina ögonlock. Eller egentligen överallt. Och jag vägrade kliva upp. Det var skolans första dag, och jag var fortfarande lika svag, och det var ett år kvar till frihet.

Du hade skickat en bild på ditt klädval och jag kunde inte låta bli att skratta åt dig. Fast det visste du inte om såklart. Jag la undan mobilen och andades in tre gånger för mycket. Vi hade inte setts på typ två veckor, och det kändes som att jag skulle explodera. Jag funderade varje dag och natt och minut på hur jag skulle förklara för Lea, att jag kanske kände nåt för dig. Men allting kändes bara dilemman i böcker, när berätta för henne skulle betyda att förlora henne. Och att inte berätta, skulle betyda att förlora dig.

Jag promenerade till skolan. Det doftade höst och kanske vad som är definitionen av frisk luft. Jag andades in tre gånger för lite. Cykelbanan var täckt av blad som regnade ner varannan sekund. Och jag kände mig urvriden och hopskrynklad. Precis som löven. 

Jag såg din ryggtavla och dina skor innan du vände dig om. Dina lockar var spretiga, och dina hörlurar hängde ut från din bakficka. Jag knackade dig på ryggen innan du lyfte upp mig i dina armar. 
“Isabella” Du glittrade. “Du tog kläderna”, sa jag och dunkade dig på axeln (världens finaste axel). “Skulle aldrig ta modetips från dig ändå”, sa du och dina vänner skrattade. Du pekade på mig, “men du, Bella, jag ringer dig sen” och gick sedan iväg.

Det kändes nästan som att jag skulle dö. Och jag ville skjuta de fjärilar som bildats i mina tarmar. Ville slänga de armar som saknat dig.

5 månader och 29 dagar innan.

Du ringde mig och vi skulle ses. Prata. Umgås. Du skulle komma hit, och jag var tvungen att städa mitt rum. Ville inte att de skulle se pretentiöst ut, men samtidigt inte ovårdat.

Du stod utanför dörren. “Kom in”, sa jag. “Vill du ha te? Ingefära har jag.” Jag vinkade med dig till vardagsrummet. “Räck mig tändstickorna. Ska tända ljusen. Är det för mörkt? Är det varmt nog? Sitter du bra? Ska jag hämta nåt? Ska jag kyssa dig? Ska vi dö?” Jag kunde inte tänka. Och du bara satt där harmoniskt och fint. Det var skönt att umgås. Att platoniskt prata om livet och platoniskt kolla in i de ögon som skulle kunna kväva mig. Hela situationen doftade migrän och jag klarade inte av det.

Det var 7 grader utomhus, jag kände på mig att denna höst skulle bli kall. De lät i väggarna. Min lägenhet skulle renoveras. Jag tänkte på Leas hysteriska gråt när du lämnat henne. Visst ni var bara 15 men visst kan man känna saker då? Tänk om jag svek henne. Jag försökte intala mig själv att hon var den viktigaste för mig. Och att någon som sårat henne, skulle kunna såra mig. Men jag kunde inte övertyga mig själv den kvällen. Mitt i allt så bara kastade jag ut orden.

“Jag tror att jag håller på att bli kär i dig” Du tystnade och alla nerver i din kropp fokuserade på mig. “Säg det där igen”. Du visade ingen reaktion och jag trodde att jag skulle kortslutas. “Viktor jag är för fan förälskad.” Du stannade hela världen. “Samma här.”.

5 månader innan.

Jag följde efter dina fräknar med mitt finger. De hade inte försvunnit ännu. Dina bryn var mörkare än ditt hår, och några få hårstrån förenade dem. Ditt hår var utspritt över hela mitt örngott, och jag kunde verkligen föreställa mig ett barn med lika mörka lockar som dina. Du vaknade och avslöjade min iakttagelse. “Godmorgon Bella”. Önskade att alla fick höra din spruckna morgonröst.

Högskoleprovet var idag och jag var livrädd. Men du hade sagt att jag skulle klara det så jag antog att det var sant. “Du är den smartaste jag känner. Du kommer skratta efteråt.” sa du.

Jag skulle bli någonting stort hade jag lovat dig. Jag hade lovat mig själv det också. Du blev livrädd varje gång vi pratade om framtiden. Som att den var obefintlig för dig. Varje gång så sa du att jag måste lova att börja plugga igen. Att bli något. Du kunde tydligen inte det själv. Ibland blev jag också livrädd när vi pratade om framtiden. Livrädd för att du inte skulle vara en del av den. Men mest för att jag trodde att du skulle lämna mig. Inte för att lämna livet.

Du satt i sängen och läste en artikel om könskvotering. Jag älskade att diskutera politik med dig. För trots att dina argument bara grundade sig på dina känslor så fick du mig övertygad varje gång. Du var riktigt duktig faktiskt. Det var som att något väcktes till liv i dig varje gång du fick prata om hur allt skulle kunna förändras. Och jag vägrade att vara en sån som bara ändrade åsikt och moral efter andra, men du vände allting upp och ned och jag vet att du ljög när du ville inspirera mig. Du var den smarta.

3 månader innan.

Jag skulle möblera om i mitt rum idag. Allt behövde liksom bytas ut och slängas bort. Ville måla över väggarna och taket och egentligen bara måla över mig själv. Du hade sagt igår kväll att det var över. Jag hade, utan att argumentera, antagit att du menat oss. Du hade sagt det på ett sånt sätt att varenda stavelse gjorde ont. Kändes som att bli nedtrampad.

Det var snart nyårsafton, så det var vitt överallt, men kolsvart ändå. Plogvallar ramade in gatorna och jag kände mig inlåst. Jag var tvungen att prata med dig. Låta mig själv bli vandaliserad. Jag knackade på och du öppnade såklart. Hade föreställt mig att du kanske skulle vara borta eller nåt, så att jag skulle hinna ändra mig.

Vi satte oss ned och vi bara kollade på varandra. Jag visste inte vad jag skulle säga. Du visste nog. “Det sägs att motsatser förlöser varandra. Vi två är dikotomier.” Jag grävde efter din hand men det fanns inget att greppa längre. Du fick mig. Och nu flög jag. Bort. 

Du andades inte längre. Det såg ut så iallafall. Och en miljon psalmer spelades den kvällen. För när du sa de ord, som var de sista i din kropp som var menade för mig, så fattade jag fortfarande inte. Att du pratat om att du var över. Inte vi.

“Bella jag hade kunnat dö med dig. Jag vill nog dö med dig. Jag vill nog leva så länge att när du dör, så bara faller jag med.” Jag nickade. Strök bort mina egna tårar. Du strök bort dina. “Men vi båda vet att det inte är realistiskt. Vi kanske ses i framtiden. Jag lovar dig, Bella, om vi ses igen, på en annan plats, jag kommer springa till dig.”.

1 månad innan.

Jag kanske förlorade dig. Som jag förlorat allt annat. Skillnaden var att nu gjorde det ont. Jag tänkte att allting hade varit lite lättare om du inte hade vart så jävla vacker. Vi kanske ses i framtiden. Så sa du. Exakt så sa du. Men vet du vad. För varje sekund som går, så blir det som var framtid till dåtid. Innan jag började skriva det här, så var det här framtid. Oupplevt. Futurum. Framtiden är nu. Framtiden är hela tiden. Så vars fan är du?

Tags:

Written by: Maria Öman Monday, December 2, 2019