Gerda Antti

På hennes datorskärm står det ”Ångest och jävlar anamma”.


 
Gerda Antti

Fotograf: Anna-Lena Ahlström

 


Författarskapet | Om författaren | Priser | Kuriosa | Låna och läs | Källor
Provläs:  | Ur Ungdjävlar (2005) | Ur Kväll efter kväll (1965) | Ur Här och nu (1961)

Norrbottensförfattare


Gerda Antti

På datorskärmen står det ”Ångest och jävlar anamma”. Hennes förklaring är att man behöver både och, om bara det första finns så går det åt helsicke.

 

Författarskapet

Novellsamlingen Inte värre än vanligt (1977) brukar räknas som Gerda Anttis genombrott hos en större läsekrets. Då hade hon redan gett ut diktsamlingen Här och nu (1961) och novellsamlingen Kväll efter kväll (1965). Alla dessa tre böcker har anknytning till Norrbotten.

När Kväll efter kväll gavs ut uppmärksammades den knappt. Inför en nyutgåva (1979) recenserades novellsamlingen av Pär Wästberg i Dagens Nyheter (1979-01-08). ”Knaket i själen - som en senare historia heter - hörs i allt Antti skriver. Här är t ex Nauru - om en hundvalp som fadern skjuter när han i sin issjäl kränks av den mildhet valpen fört in i hemmet. Han hånar sin vuxna dotter då hon skriker ut sin smärta, och ändå blir hon kvar för att ytterligare malas mellan likgiltighetens kvarnstenar. Gerda Antti belyser hellre nödläget hos de instängda än kraften hos dem som orkar bryta upp”.

Språklig prägling

Gerda Antti har inte bott i Norrbotten på drygt 50 år. Trots det menar hon att författarskapet har påverkats av uppväxten i Tornedalen. I en artikel i Norrländska Socialdemokraten 2003-10-06, av Nils Johansson, står det: ”Hon är övertygad om att rötterna i Tornedalen har präglat hennes författarskap, kanske framförallt hennes språkbehandling.
- Man har ett precist och enkelt språk här, utan krusiduller. Ett ord som ’underbart’ började jag inte höra förrän jag flyttade söderut. Där kan folk säga det hela tiden, trots att det kanske bara är fem-sex saker i ens liv som verkligen är det.”

Filmen Jag reder mig nog, som baseras på romanen med samma namn, spelades in i Tornedalen.

Gerda Antti har utöver romaner och noveller även skrivit kåserier, lyrik och en debattbok.

Om författaren

Gerda Antti föddes och växte upp i ett lantbrukarhem i Övertorneå. Hon lämnade hemstaden när hon var 19 år då hon flyttade till Stockholm och började arbeta i en fotoaffär. I huvudstaden mötte hon författaren Walter Ljungquist som hon gifte sig med. Paret köpte en gård utanför Kisa, Östergötland, 1956 där hon fortfarande bor.

Gerda Antti har varit politiskt aktiv för Centerpartiet i både kommun och landsting. Hon har även haft uppdrag som nämndeman i Länsrätten. Utöver det bokliga författarskapet har hon skrivit kåserier för Östgöta Correspondenten.

Priser

Bland hennes litterära utmärkelser finns Svenska Dagbladets litteraturpris (1977), Tidningen Vi:s litteraturpris (1980), LRF:s litteraturpris (1994) och Moa-priset (2004). 2008 utsågs Gerda Antti till medicine hedersdoktor vid Linköpings universitet.

Kuriosa

På Gerda Anttis datorskärm står det ”Ångest och jävlar anamma”. Hennes förklaring är att man behöver både och, om bara det första finns så går det åt helsicke.

Texten ägs av Norrbottens länsbibliotek >>>

 

Provläs

Ur Ungdjävlar (2005)

Utdrag från titelnovellen.
Efter en sömnlös natt åker nämndemannen Mariann till Länsrätten.

Och över de söta välmålade unga ansiktena fladdrar uttryck av allt som börjar på o. Osäkerhet, ovetenhet, ovilja, oförskämdhet, olust, obehag, men mest är det av ungdom, ren och skär ungdom, och det är något så hjärtskärande i att det är ungdom. Och som vanligt, så som det alltid är när ett ärende av detta slag har nått så långt som till en rättssal, dem som det handlar om, de sitter här tvättade och uppklädda och nyktra och någorlunda opåverkade av det som annars tidvis påverkar dem. De kunde fotograferas som de står och går, och bilden kunde sättas in i tidningen inför födelsedagen. Sen finns det ett stadium före rättssalen, det finns bilder som rätten inte ser men som finns behärskat beskrivna i handlingarna. Lyfter man på orden i handlingarna luktar det om livet. Och det skrämmer, och inte så lite, att tänka på de här flickorna, småflickor som de ändå är, tänka sig dem både fulla av sprit och med haschdimmiga blanka ögon. Så sorgligt, och så hemskt att se dem ihop med halvvuxna karlar som behandlar dem som bara skräpet, medan flickorna tycker att de har tur som har fått ihop det med riktiga stora killar, att de får ”vara med”. Och inte varken vill eller törs de säga nej till alla sexpåhitt som de stronga killarna vill ha, för då kan de ta andra tjejer istället, och de här, de är naturligtvis nerkärade totalt. Och om ett år har de klamydia och kanske syfilis och kanske aids. Tvättäkta fjollor är vad de är.

Men, detta före-detta-stadium, det har börjat växa fram, i flickornas fall kanske för tio tolv år sen. Steg för steg, och alla steg bara neråt. Stegen började märkas redan på dagis, sen hela vägen, och öppet inför alla med ögon i skallen. Men när de armar som ska värma och hålla om och hålla igen, när de har slaknat, fått annat att sträcka sig efter? Vem håller om då? Jävla föräldrar!

 

Ur Kväll efter kväll (1965), ur novellen Nauru.

Allt gick lättare än jag hade trott, och det var härligare än jag hade trott, att ha en hund. Vad var hon? En som jag talade med, en som lyssnade, en som jag lutade huvudet mot, en som jag somnade med. En som var varm och mjuk och alltid glad och vänlig. En vars blick mötte min när jag såg ut i rummet, en som var nånting gott som väntade. En som jag kom hem till och gick bort med eller ifrån. Och inte som nu kom hem till ett tomt rum och lämnade ett tomt rum. En som var med mig.

Det kunde gå dagar utan att Pappa alls såg henne, och jag trodde nog att han ibland glömde bort att hon fanns. Råkade han komma in i köket när vi var där, jag undvek det så mycket som möjligt, då tog jag opp henne i famn eller lockade henne med mig och gick ut, och var vi då tvungna till att gå tätt förbi honom var det som om han inte hade sett oss. Jag visste nog, å jag visste nog att han var förnärmad. Att vi gick hans ära för när, men jag tänkte inte på det. Jag visste det men jag tänkte inte på det. Men han var som en spis som bara blev hetare och hetare, och veden var min och Naurus tillgivenhet. En tillgivenhet som var den enda blomman i vårat hus.


Ur Här och nu (1961)

Karin Astrid Maria

Livets nästan helt slutna cirkel,
nästan, så när som på en fontanell,
vår nattliga utgång, vår hemliga port
  till hemliga möten.
Att dö just som man börjat känna
den ljuvliga sugningen i cirkelns form,
när jordiskheten tynger som lera på
  skorna en vår.
Karin Astrid Maria, aderton år,
satt med svart hår och röd kofta i köket
  och bara log,
log åt en pall, ett vedträ, åt hela köket
som hon inte kunnat le i på länge.
Sova hemma en natt, sedan skulle soffan
  desinficieras.
Karin Astrid Maria, vad tänkte du?

Låna och läs

Romanerna om Astrid (1997) är en samlingsvolym som innehåller Ett ögonblick i sänder (1980), Jag reder mig nog (1983) och Bara lite roligt (1994).

Detsamma gäller för Romanerna om Ulla (1997) där Det är mycket med det jordiska (1987) och Fjärrvärme (1991) ingår.

 

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Maria Öman den 8 mars 2016