Hans Anderson

- Att vara författare är egentligen inte ett yrke, utan som en god vän säger: ”Det är ett lyte.”.

Författaren Hans Anderson Fotograf Kjell Hedmark
 
Fotograf: Kjell Hedmark
 

Egen presentation | Författarskapet | Om författaren | Kuriosa | Minnesord | Låna och läs |
Provläs:  | Ur Bortom allfarvägen (2002)

Norrbottensförfattare


Hans Anderson

- Att vara författare är egentligen inte ett yrke, utan som en god vän säger: ”Det är ett lyte.”.

 

1934 - 2010

Egen presentation

Det hela bygger på en lust och ett engagemang. Jag har haft förmånen att låta människor få ta del av detta på många olika sätt: genom radioprogram, tidningsartiklar och alla mina böcker och bilder. Att vara författare är egentligen inte ett yrke, utan som en god vän säger: ”Det är ett lyte.”

Hans Anderson, augusti 2005

 

Författarskapet

Hans Anderson debuterade 1968 med För vårens skull. Han publicerade närmare tjugo böcker och flera av dem illustrerade han med egna bilder.

Den gemensamma nämnaren i böckerna är kärleken och omtanken om naturen och dess historia och om de människor som befolkar bygden. ”Längs stigarna är Hans Andersons tolfte bok och ännu ett ärligt dokument över hans djupa engagemang för bygden och naturen häruppe. Boken rör sig i Lule älvdals trakter och berättar om de förändringar som landskapet och människorna genomgått under den långa tid som landet varit beboeligt”, skrev Maria Eriksson-Vedin i Norrländska Socialdemokraten (1992-07-16).

Hans Anderson fick många fina omdömen. Ännu ett exempel hittar vi i Östgöta Correspondenten (2001-06-11), skrivet av Göran Bergengren: ”Med tanke på turisten som far på fjällsemester önskade jag att hans nyutkomna Blidka dig blåa ödemark vore av fickformat i stället för en praktbok på drygt 300 sidor. Den borde ligga i varje packning, i varje ficka. Läsas på kvällarna, med öppna ögon.”

Berättar om Jehovas vittnen

Den sextonde boken Född i sanningen (1996) sticker ut jämfört med författarens övriga produktion. Här berättar han om sin uppväxt inom Jehovas vittnen; pappan var predikant och mamman arbetade som översättare för sektens tidning Vakttornet. Hans Anderson fick gå i tjänst redan i barnaåren och när han var 20 år skickades han till Manhattan i New York för att sprida budskapet. Så småningom växte tvivlen och år 1970 såg han till att bli utesluten.

Den här tiden var något som Hans Anderson ville skriva om.
– Manuset låg i tio år innan jag gjorde något åt det. Det var som om pappa gick och klappade mig på axeln. Han skulle inte ha velat se den här boken. Men nu är den publicerad och det är ett avslutat kapitel för mig, säger Hans Anderson till Norrbottensförfattare.

Illustratör och redaktör

Hans Anderson arbetade även som redaktör och gjorde urvalet till antologin Röster i Lappland samt illustrerade och skrev bildtexter till boken Bark och ripa av Kerstin Eidlitz Kuoljok.

Om författaren

Hans Anderson föddes 1934 i Stockholm av föräldrar som var aktiva i Jehovas vittnen. Om det har han skrivit i boken Född i Sanning (1996). Vid 20 års ålder skickades han till USA på bibelskola och efter en nio månader lång vistelse återvände han till Sverige och kom som predikant till Vilhelmina 1954. Året därpå flyttade han till Jokkmokk och där kom han att bo fram till sin död 2010.

En av författarens första arbetsgivare var Vattenfall där han utförde seismiska undersökningar och genomförde ekolodning av sjöar. Under åren 1969 till 1982 var han intendent vid Jokkmokks museum som senare blev Ájtte, Svenskt fjäll- och samemuseum. Arbetet gjorde att han var med och arrangerade en jojkkonsert vid Jokkmokks marknad 1970. Det gav mersmak och därför arrangerade han och medverkade i folkmusikkonserter, Låtar och Skrönor, under så gott som alla vintermarknader i Jokkmokk.

Scrapboard

Hans Anderson ägnade sig åt teckning och scrapboard, en teknik som han tillägnade sig i USA. Motiven hämtade han framför allt från fjällvärlden och skogen. Han hade många utställningar, både i och utanför länet, men främst såg han sig själv som författare.

Ett påbörjat, men oavslutat projekt, var en bok om morfadern, ”en impulsiv människa som hann med mycket under sin levnad; han var exempelvis i Petrograd under ryska revolutionen, av ännu outredda skäl”.

Författarens engagemang för naturen var stor och han var aktiv i Naturskyddsföreningen i 12 år.

Kuriosa

Det här med boktitlar.
– Det känns övermaga att säga att de kommer av sig själv. Men det gör de, säger Hans Anderson till norrbottensförfattare. För man tänker på det här hela tiden när man skriver. Exempelvis titeln Blidka dig blåa ödemark kommer från en dikt i det finska nationaleposet Kalevala.

Texten ägs av Norrbottens länsbibliotek >>>

 

Provläs

Ur Bortom allfarvägen (2002), kapitlet Namnen.

Vi vandrar vidare västerut genom gammelskogen och efter några timmars vandring har vi gått över Muddusälven och nått den övernattningsstuga som kallas Fallkojan.Det är kväll och vinden har mojnat och det känns kyligt. Några hundra meter nedströms kojan störtar sig älven ned i en djup klyfta. I den klara kvällsluften hörs bruset tydligt.Stående på kanten blickar vi ned i den hundra meter djupa Gähppugårsså. Därnere i den djupa skuggan från klippbranterna bildas ett sel av svartblankt vatten mönstrat av skumbollar innan älven fortsätter sin färd mot Stora Lule älv.

Namnet, Kähpos klyfta, är förknippat med en gammal berättelse. Samer hade satt upp sina kåtor på heden på klyftans kant. I kapitlet Árran berättar jag om de gamla árranplatserna och fångstgroparna från vildrenjaktens tid. Några kanske tusen år gamla eller äldre. Människorna hade byggt en hängbro över klyftan. Nu bar det sig inte bättre än att rövare funnit deras väg från Stora Lule älv in i deras område. Samerna hade förstått att rövarna var på väg och för att skydda sig hade de isat bron och dessutom försvagat brofästet på sin sida av klyftan så att de snabbt skulle kunna få den att falla när någon gick på den. Rövarnas hundar sprang före dem och varskodde om deras ankomst. Barnen ropade:
– Nu kommer den första hunden och nu kommer den andra!

Folket höll sig berett och när rövarna kommit ut på den ishala bron högg samerna av det sista som höll bron upp och rövarna störtade ned i djupet. Av sammanhanget sluter vi oss till att rövarna möjligen var finsktalande karelare, eller kanske de mytiska tjuderna. En av dem överlevde och ropade ned i klyftan:
– Oletko viele, Kähpo – veli, hengissä? (Är du fortfarande vid liv broder Kähpo?).

Därför kallas klyftan Gähppugårsså.

Låna och läs