Harry M Hällgren

– Den som inte är uppvuxen i norr begriper inte vilken betydelse snön har.


 
Harry M Hällgren

©Norrbottens-Kuriren. Foto: Ulla Ringdahla

 


Författarskapet | Låna och läs 
Provläs:  | Ur Utsikt från en årstid

Norrbottensförfattare


Harry M Hällgren
 

– Den som inte är uppvuxen i norr begriper inte vilken betydelse snön har. Den är ju så dominerande under en lång del av året. Man talar så fint om midnattssolen som många gånger är rätt plågsam, men alltför sällan om det starka vinterljuset. 

 

 

Författarskapet

Harry M Hällgren föddes 1939.

Nedan text är hämtad ur Tiden snöar från trädet. Norrbottens poesi i presentation och urval av Åke Leif-Lundgren och Bert Linné (Kantele, 1993).

Harry M Hällgren växte upp i Öjebyn utanför Piteå i en arbetar- och bondemiljö. Pappan var hamnarbetaren som ville bli sin egen och byggde upp ett jordbruk. Harry talar varmt om hemmet och föräldrarna som tidigt lät honom förstå att han var bra nog, att han dög. Inga jantelagar att kryssa sig fram mellan, många barndomsskildringars återkommande gissel. Han talar om alla positiva impulser i uppväxtmiljön som beredde vägen för hans kommande yrke, diktarens.

Att göra ingenTing

– När jag var liten, före skolåldern, brukade jag gå ner till stenbryggan vid en liten sjö i närheten där vi bodde och sitta för mig själv. Mamma skickade med mig mat och dryck så att jag skulle ha över dagen och så satt jag där och tittade ut över vattnet. När jag blev hungrig åt jag och när maten var slut gick jag hem. Det där brukade ta jämnt en dag. När jag kom hem frågade mina föräldrar: Nå, Harry vad har du gjort? Jag sträckte på mig och sa att jag hade gjort ingenting. Och det är jobbigt det! Det är ungefär ett underlag för att vara konstnär. Det jag gjorde där nere vid stranden bestod i att jag skapade, formade något ingenting ur min framväxande själ. Och så tror jag att man ska skriva poesi också. Det är den stora konsten att i den meningen göra ingenTing.

Till barnets öra når ett dån
och barnet springer ner till stranden
Tyst, med ögonen på havet
tittar barnet hela dagen.

Solen tynger ner
det blåser undertill
när havets sommarvatten vecklar ut sig
Havets frusna pappersyta går i vågor
får ett veck och ett veck till
ett till
Det vita papperet veckar sig
och blånar
Blåsten klyver första kanten
Första skummet möter solen.

Diktade på pitemål

I hemmet i Öjebyn fanns inte mycket böcker men det var inte något man direkt saknade, berättelserna fanns där ändå, vid köksbordet där pappan och en granne brukade mötas efter arbetsdagens slut. I timmar kunde dom sitta och prata på sitt pitemål, ett språk med eget ordförråd och egen syntax. Han upplevde det som om det var verklighet allting som sades. Det var inte bara ett relaterande av vad som hänt under dagen. På sätt och vis satt dom och diktade, säger han. När han sedan i skolan försökte skriva som dom sagt hade lärarinnan invändningar. Sådär hette det inte och sådär kunde man absolut inte skriva! I skolan dög inte pitemålet. Där skulle man lära sig ett nytt språk, svenska! Efter ett tag blev man tvåspråkig. Man lärde sig det nya men behärskade det inte lika fulländat som språket man var född i. Här byggdes en svårighet in som han inte förstod förrän långt senare:

– Det var när jag börjat skriva och publicera mig som jag upplevde hur svenskan började spricka sönder. Det var obehagligt. Det hände saker med språket som det var svårt att kontrollera. Men så började jag i sprickorna mellan dessa flak som var svenskan se skymtar av mitt eget språk, pitemålet. Tydligare och tydligare framträdde syntaxen och allt det andra som hör till det språk jag föddes in i och jag kände en plötslig glädje och lättnad. Där i sprickorna fanns grunden. Jag kunde äntligen ta till mig svenskan, på egna villkor.

Där språkets landskap planar ut
och torkar
händer det

det händer att den släta markens nät av
vridna sprickor röjer
höjer upp
det brustna språkets botten

rytmen och syntaxen i ett annat
nytt men äldre språk
en tusenåra fåra i min strupe
grävd och plöjd av starka stämmor
sådd i såddens tid
mot skördetiden lutad.

Konkret poesi

Redan i de tidiga tonåren började Harry M Hällgren skicka in manus till olika förlag och någon gång i 17-årsåldern var han på det klara med att det var författare han skulle bli. Efter en snabbt undanstökad fil kandexamen i Uppsala debuterade han 1962 med diktsamlingen Urklipp, den första boken med konkret poesi i Sverige. Han har därefter gett ut en rad romaner, noveller och diktsamlingar. 1965 kom berättelsen om En Jätteglad amöba, som vänder sig eller rycker vidare, förändras på grund av en ljusets brytning.

En tid efter studierna arbetade han några år på förlag, sedan också några år i en organisation. Det sistnämnda avsatte den satiriska romanen Rum nr 8, en av de första böcker som utgavs av Författares Bokmaskin, ”världens första lektörsfria, okommersiellt arbetande produktionscentral för litteratur”, där han var en av initiativtagarna. Åren med Författares Bokmaskin har han gett en livfull skildring i Maskinboken, 1982.

I centrum av sin själ

Idag bor Harry M Hällgren sedan många år på Söder i Stockholm. Han får ibland höra frågan: Varför bor du inte i Norrbotten? Han brukar då svara att han bor där, att han i centrum av sin själ faktiskt gör det! Det kan då spela mindre roll om han står i Öjebyn, i Paris eller på Söder i Stockholm. Norrbotten finns där hela tiden som en del av honom.

– Den som inte är uppvuxen i norr begriper inte vilken betydelse snön har. Den är ju så dominerande under en lång del av året. Man talar så fint om midnattssolen som många gånger är rätt plågsam, men alltför sällan om det starka vinterljuset, och då menar jag särskilt ljuset på aftnarna och nätterna! Som barn var vi nog ute senare på vintrarna än på somrarna, det var härligt. Landskapet hade en annan karaktär. Det var ett större, mycket ljusare landskap. När snön börjat smälta och nattkylan gjort sitt blev det skare och man kunde röra sig fritt över åkrarna. Det var en värme, någonting formlöst, nästan meditativt över det hela. Innan man gick och la sig kunde man sitta länge i fönstret och titta och höra ljuden som fanns därute.

Vinternatten sjön i ljusets kalla trådar
husen knäppte i sitt virke
Tungt i trädens grenar hängde vinterdräkten
naken såg jag mig omkring i tomma natten
Månen glittrade i snötäcket
sköljde mina ben i vita vågor
Genom världen gick ett skidpår
mellan husen, över vägen

Ur Tiden snöar från trädet. Norrbottens poesi i presentation och urval av Åke Leif-Lundgren och Bert Linné (Kantele, 1993)

Provläs

Ur Utsikt från en årstid

Alltid buktar sig stunden utåt.
Alltid snart  inåt av oro.
Aldrig är det annorlunda.

Det våras. I somras
reste sig gödselhögarna ax för
  ax. Och
höstar som stoppar ett vinterbolster.
Aldrig är det annorlunda. Utåt
  från
oss.  Inåt
  mot
oss för att fylla cement
i lungkommoden.

Höstträdgården sparkar sig hit som
vi  sparkat oss hit
vid jultiden.

Det kallnar kring de hårt sam-
mantråcklade anletsdragen. Munnen
av sönderblåst mörker
av sönderkysst trånad att tala och
sluka ett
av höstträdgårdens begärliga
maglemeräpplen som
är månen nära att falla sig sprucken ner
på den skorviga marken. Från mungipan
suger sig anletsdraget vidare. Här
är en rund krusning
  ett öra som lyssnar
på det lågmälda bruset av oro.
Vi kallar det vid namn
  kallar det stillhet väntan i det
utdragna anletsdragets luddiga
  öra.  Lyssnar åt oss i
höstträdgården
tvekar  åt oss på
grund av en vinternatt.

* * *

Med ögat kupat om den vita marken
kammar solen fram i dagen
fåror
plöjda under förra hösten
täckta sedan dess av stjärnenätter
frost som blossat under tysta valv

Så naknar orden
tinar dikten fram i papperstäcket
inte rad för rad
men litet här och där i
fältet mellan sjön och skogen.

* * *
Att aldrig kasta ett nät av tystnad
i tomma intet ger ingen fångst
att aldrig vågor
att lågor aldrig
att bara bränder och vanligt vatten
men aldrig svalka och hetta.

Den aldrig fångat Det minsta lilla
kan aldrig ana hur stort det är
Den aldrig ens i den mörka natten
kan aldrig aldrig hur ljus den är
Den aldrig någonsin
aldrig aldrig.

* * *
Slåttermaskinen står övergiven
naken i ängens gräs
Den har rostat sig brun
den har fjällat
i eftermiddagens sol
Det är mörkt nu
den står där i mörkret
och inne i verktygslådan
det vet jag
där kutar en ödla runt.

* * *
Det lyser i huset än
och dörren till huset står öppen i värmen
Någon har bara gått ut
står i mörkret ett stycke vid sidan av ljuset
och lyssnar och tänker och
luktar i sommarkvällen
Därifrån sett sjunker ljuset in
snabbt i det täta mörkret
Från andra hållet
från vägen sett
är mörkret mer genomträngligt
Dit sträcker sig ljuset helt obehindrat
och längre än så med sin hand
Det når ut över ängarna
  tvärs över tegarna
  rätt genom skogen och
  bort över viken
  och längre än så

  ända hit.

* * *

Sent i kväll
leder hästen igen
det varma tröskverket vidare
gungar det fram över gårdens gräs
uppför den svalkande kvällsalléns mörker
ut på vägen mot nästa gård
Och verket som inte fått kuta omkring
som tröskat med fötterna klämda i fjättrar
skall vagga på vägen i kväll en stund
och gruset möta och gruset nöta och smeka
ett tag mot de rullande hjulen av järn och krossa
mot järnet till gnistor sin sten och kasta
i mörkret små bloss hux flux
över barnet som somnat i dikesrenen
med munnen öppen mot åkerbärsrisets
tommade kvistar.

Låna och läs

 

Taggar:

Skrivet av: Maria Öman den 30 september 2016