I berget begravt

Det här är berättelsen om Malmbergets uppgång och fall, som det står i boken.

Under de senaste åren har det skrivits spaltmeter i pressen om Malmfälten, LKAB och flytten av samhällena Kiruna och Malmberget. I romandebuten I berget begravt skildras Malmbergets historia och arbetet i gruvan på ett levande och intressant sätt.

Större delen av boken utspelar sig på 1950-talet och man får följa några olika personer, i deras liv och när de rör sig runtomkring i Malmberget. Det är gruvarbetarna Axel Dahlén, Martin Eriksson, Gustaf Wallin. Det är också journalisten Britta Lindh och polisen Allan Strömberg.

Många återblickar bakåt i tiden berättar om hur Malmberget och gruvan kom till, hur de växte och utvecklades under tiden fram till 1950-talet. Till skillnad mot Kiruna har Malmberget i över femtio år rivit och flyttat delar av samhället på grund av gruvbrytningen.

Jag kan tänka mig att gamla Malmbergsbor lätt kan känna igen sig när olika fastigheter och områden beskrivs. VM:s matsal på Österlånggatan, klädaffären Lalanders, kiosken på Kaptenshörnan, ungkarlsbarackerna på Kilen, butiken Konsumåttan är bara några få exempel som nämns.

Peter Johansson lyckas väl beskriva själva samhället Malmberget och tidsandan. Det sjuder av liv och rörelse, framtidstro. Men redan då, på 1950-talet, började det pratas om att byggnader och områden var tvungna att rivas och flyttas för att gruvan expanderade.

I kontrast till framtidstron och optimismen i samhället står det otroligt slitsamma och farliga arbetet i gruvan. Massvis med olycksfall och skador, många dödsfall. Gruvarbetarna bär på en konstant oro och obehagskänsla. Från början lockades folk från när och fjärran till gruvan för de höga lönernas skull. Men många började nog tveka över sitt yrkesval när alla riskerna och slitet togs med i beräkningen. Inte blev det heller bättre när arbetet skedde på ackord och tempot drevs upp mer och mer. De här partierna i boken är också väldigt bra beskrivna. Det känns trovärdigt och äkta.

Sedan finns det också en deckarintrig invävt i romanen. Fackbasen och gruvarbetaren Gustaf Wallin hittas död i Kaptensgruvan. Det som först verkar vara en lite konstig olycka visar sig snart vara ett mordfall. De här partierna i boken, om utredningen av mordet och orsakerna till alltsammans, är de svagaste tycker jag. Baksidestexten lyfter fram mordet som huvudnumret i boken. Lite synd kan jag tycka eftersom jag upplever den som mindre betydelsefull och inte lika intressant som merparten av boken som handlar om själva Malmberget och gruvan.

Peter Johansson är född och uppvuxen i Malmberget men bor numera i Luleå. Han arbetar som journalist och det märks tydligt i den här debutromanen. Bakom alla miljöbeskrivningar, både i gruvan och samhället, och de verkliga händelser som skett som vävts in i berättelsen, ligger säkert ett gediget researcharbete. Det är välskrivet och lättläst. Med tanke på all mediebevakning som varit och är kring gruvdriften i Malmfälten tror jag att den här berättelsen om Malmberget kan intressera väldigt många.

Nu slutar boken på 1950-talet. Det vore intressant om författaren skriver en fortsättning så småningom. Mycket har ju hänt sedan dess. Gruvstrejken 1969-1970, lågkonjunkturen på 1990-talet då LKABs existens var hotad, högkonjunkturen i början av 2000-talet. Och inte minst den stora samhällsomvandlingen som pågår i detta nu. Det Malmberget som finns idag är bara en spillra jämfört med Malmberget på dess storhetstid på 1950- och 1960-talen.

Black Island Books, 2015

Taggar:

Tipsat av: Hilkka Horsma den 10 augusti 2015