I gryningen spelar tjädern

Låt oss tala om träden, om skogen och dess djurliv, för att belysa att det på vår jord existerar vackra existenser värda att värna om. Det är vad jag tänker, då jag läser Leif Larssons nya diktsamling - för ett flertal av dikterna känns som en hyllning till naturen och det märks att han har en speciell känsla för dess djurliv.

Att läsa dessa dikter är som att uppleva naturen genom hans ögon, när han betraktar den. Med nyfiket intresse tycks han närma sig skogens djur. Fast några av dikterna handlar även om ett annat ämne som jag förstår har intresserat honom under åren – nämligen idrott. I sin ungdom spelade Leif Larsson fotboll i IFK Kalix och han har även varit idrottsledare. Men är det inte en snudd på kritisk betraktelse som här går att ana – i alla fall dagens idrott i förhållande till media – undrar jag. Då jag läser om honom på Norrbottensförfattare.se förstår jag dock att hans idrottsintresse, bland annat, inspirerat hans skrivande.

Så dyker Luleå upp i ett antal dikter – denna stad där det snudd på ständigt blåser. Och jag tänker, det är inte med helt blida ögon han betraktar och beskriver den.

Kan diktsamlingen i det stora hela tolkas som en äldre mans kritiska livsbetraktelser – där naturen och dess djurliv vinner i längden? Eller är denna tolkning färgad av mitt eget perspektiv? Svårt att avgöra – men naturskildringarna gillar jag ändå bäst.

Leif Larsson är född i Tärendö och uppväxt i Råneå. Han är nu bosatt i Luleå. Han började skriva relativt sent i livet, debuterade med en novellsamling först när han var 70 år. Du kan läsa mer om hans bakgrund och skrivande på Norrbottensförfattare.se.

2014, Lumio förlag

Skrivet av Micaela Rings / gästskribent

Målgrupp:

Taggar:

Tipsat av: Webbredaktionen den 14 oktober 2014