Jimmy Backman

– Jag läser en del skräck. Den ultimata skräckupplevelsen i litteraturen är DET av Stephen King. Han kallas inte skräckens mästare utan anledning.


 
Jimmy Backman

Fotograf: Peo Rask
 

Egen presentation | Om författaren | Kuriosa | Låna och läs | Källor
Provläs: Ur City Boy Blues (2009)

Norrbottensförfattare


Jimmy Backman

– Jag läser en del skräck. Den ultimata skräckupplevelsen i litteraturen är DET av Stephen King. Han kallas inte skräckens mästare utan anledning.

 

Egen presentation

Jag heter Jimmy Backman, född i Trollhättan men uppvuxen mestadels i Skellefteå och Luleå. Fastnade för musik (KISS för att vara exakt) när jag var fyra år, och det är där jag har hämtat min inspiration under större delen av mitt liv. Har skrivit musik, spelat teater/film, spelat i band och nu skrivit min första roman.

Jimmy Backman, juni 2009

Om författaren

E-postintervju med Jimmy Backman i juni 2009.

Vad har du för förhållande till skrivandet? Hur ”viktigt” är det för dig? Är det något som du ”alltid” har gjort, eller?

 – Jag har alltid skapat, punkt. Det har varit musik, teckning, skriva, skådespeleri, film, regi. Men just nu är skrivandet oerhört viktigt för mig, eftersom det är där jag får mitt utlopp och det är på det jag bestämt mig att rikta min energi. Måste göra det för att behålla mitt förstånd, haha.

Kan du berätta lite om din skrivprocess? När, var, hur skriver du? Låter du någon läsa dina texter under arbetes gång?

 – Jag har testat flera olika varianter, men det är bara en som har fungerat riktigt bra. Jag skriver på förmiddagen vid ett databord i sovrummet med en vägg som enda utsikt. Vill inte ha några distraktioner. Om jag jobbar på ett råmanus kan jag sitta i ungefär två timmar, om jag håller på med bearbetning kan det bli lite längre. Älskar petandet och bearbetningen av de olika utkasten. Jag låter ingen läsa det första utkastet, det skriver jag med ”stängd dörr”.

Skräckgenre

Kan du berätta något om bakgrunden till din bok City Boy Blues? Varför just skräckgenren? Kunde din debutbok lika gärna ha varit en diktsamling eller en historisk roman, till exempel?

– Jag hade just skrivit ett första utkast till en roman som landade på runt 500 sidor i bokformat och bestämde mig för att vila från skrivandet ett tag. Men efter ett par dagar sa min fru åt mig att sätta mig ned och skriva något, för jag började gå henne på nerverna med mitt vankande och suckande. Just då lyssnade jag mycket på en skiva som heter Theatre of Pain med Mötley Crue. Jag bestämde mig för att skriva en kort berättelse där varje kapitel baserades på en av låtarna. Första låten hette City Boy Blues, och i och med den dök historien till min roman upp. Den bara växte och växte och snart var det en roman istället för en novell. Jag kände ganska tidigt att det skulle bli min debutroman, för jag tyckte så mycket om den. Jag skriver inom skräckgenren för att det känns naturligt, jag trivs där och det är de berättelserna som dyker upp.

Din framtid som författare – hur ser du på den?

– Jag har många berättelser kvar att berätta, så den blir riktigt ljus (eller kanske mörk i mitt fall, haha), och skrivandet är som alla andra hantverk; det förfinas och förbättras hela tiden.

Vad slags litteratur läser du själv? Några böcker som du särskilt vill lyfta fram, som har gjort stort intryck på dig?

– Jag läser en del skräck. Den ultimata skräckupplevelsen i litteraturen är DET av Stephen King. Han kallas inte skräckens mästare utan anledning. Annars blir det en hel del biografier, och där kan jag nämna Heroine Diaries av Nikki Sixx, samt The Dirt av Mötley Crue.

Kuriosa

– När jag var tonåring så var jag mycket arg och destruktiv. Jag fångades upp i korridoren på Norra Örnässkolan, där jag gick i högstadiet, av en man vid namn Christer Engberg. Han var pedagog inom skolväsendet i Luleå och höll på med ungdomsteater och var även musiker. Han lärde mig att fokusera min energi på något kreativt istället för det destruktiva. Han visade mig också att jag hade ett värde.

Texten ägs av Norrbottens länsbibliotek >>>

 

Provläs

Ur City Boy Blues (2009)

Frank andades tungt, fick inte fram ett ord. Hjärtat lekte fortfarande hammare i bröstet och en kvävande känsla hade sänkt sig över honom. Den sade åt honom att ge fan i det här, att han bara skulle låta det vara. Han borde inte ha tagit med Tuomo hit, ingen av dem borde vara här. Tuomo reste sig upp och gick förbi honom.
– Ska vi fortsätta, eller ska du stå där och grina?

Stickningarna i handen hade lugnat ned sig, men lämnat den bedövad. Frank gned den med andra handen.
– Jag är hungrig, försökte han.
– Ska jag springa hem och hämta lite frön till dej?
– Frön?
– Ja, du beter dej som en jävla kyckling. Tuomo log, men den här gången var det inte ett vänligt sinnat leende.
– Äh, lägg av! sade Frank och knuffade undan Tuomo och började gå mot den plats där han sett flickan.
– Om du är rädd behöver vi inte gå

Han ville slå Tuomo med en rak höger på hakan. Eller varför inte använda grenen som han använt på trädstammen?
– Vadå, lika rädd som du var för Åsa menar du? Eller lika rädd som du var för hennes bensinstinkande pojkvän?
Tuomos ansikte genomgick en total förändring, från självsäkerhet till förvåning till ilska.
– Vad fan säjer du, din lilla nolla?
– Du är ju rädd för henne. Dessutom är du svartsjuk för att jag fick känna på hennes bröst.
– Du fick väl fan inte känna på hennes bröst! skrek Tuomo så att rösten skar sig.
– Det fick jag väl. Det såg du ju själv.
Tuomos ögon smalnade.
– Ta tillbaka det där.
– Varför skulle jag göra det? Jag fick känna på Åsas bröst, så det så. Vet du hur jävla sköna dom var?
– Håll käften!
– Men du låg bara i vattnet och gömde dej för att hon inte skulle se din lilla kuk.
Ilskan hade slitit sig loss och levde sitt eget liv. Frank kunde inte göra något för att hindra den, och han visste inte ens om han ville göra det. Han ville göra illa Tuomo. Krossa honom.

Tuomo kastade sig över Frank, tog ett fast grepp om hans nacke och slängde ned honom på marken. Den äldre pojkens storlek och styrka var Frank övermäktig. Han var chanslös. Tuomos grepp hårdnade, klämde runt halsen och nacken så att han inte kunde andas längre. Huvudet fylldes med blod, det bultade i tinningarna och det svartnade för ögonen. Han ville skrika att han gav upp, att Tuomo hade rätt, att han var rädd, men han fick inte fram mer än kvävda läten och dregel som rann ur mungipan och ned på hakan.

Lika tvärt som Tuomo hade hoppat på honom, lika tvärt släppte han sitt grepp och störtade upp på fötter. Frank drog häftigt efter andan. Han höll på att kräkas, men lyckades svälja uppstötningen.
Han såg upp på Tuomo genom vattniga ögon, såg hur han stod där som paralyserad och stirrade på något. Frank följde hans blick och såg vad han såg. Där stod hon och stirrade på dem. Det söta ansiktet var lika blekt och plastigt, och ögonen var dimmiga – som om de var täckta av en grå hinna. Hon vinkade med handen, visade att de skulle komma, att de skulle följa henne, precis som förra gången.

Låna och läs

 

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Maria Öman den 24 mars 2016