Katarina Kieri

- I Norrbotten finns en öppenhet och mångfald, här finns till exempel tre språk.


 
Fotograf: Hans Gedda

 

Egen presentation | Författarskapet | Om författaren | Priser | Kuriosa | Låna och läs | Källor
Provläs: Ur Dansar Elias? Nej! (2004) | Ur Om man saknar vingar (1996) | Ur Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals (2005)

Norrbottensförfattare


Katarina Kieri

- I Norrbotten finns en öppenhet och mångfald, här finns till exempel tre språk.

 

Egen presentation

Vissa dagar tänker jag om skrivandet att det är ett sätt att ordna. Vad? Kanske mina frågor, kanske min plats i tillvaron. Andra dagar bara skäms jag över självupptagenheten. Ytterligare andra dagar tar jag fasta på skammen, övertygad om att en rikare källa för konst, för väsentliga samtal, finns inte.
Det är en underlig verksamhet. Aldrig går det riktigt att sätta fingret på en punkt och säga: ”Det här. Det här handlar det om.” Det mesta är förskjutningar. Magkänslor. Sökande efter stringens.

Katarina Kieri, juli 2005

 

Författarskapet

Foto: Leif Hanssen | se större 
Katarina Kieri debuterade 1993 med diktsamlingen Slutet sällskap. Carina Waern, Dagens Nyheter (1993-03-15), skriver: ”Dominerande är enstaviga och handfasta fenomen som snö, kyla, mörker, ljus, is, frost, dimma. Naturen förmänskligar existensen och inte tvärtom.” Hon anser att Katarina har gjort "en ganska typisk debut", men att där ändå finns "en originell och föga självupptagen tematik, inriktad på tingen, naturelementens ställning visavi människan".

Katarina Kieri inledde visserligen med att skriva poesi men där har hon inte stannat, hon har skrivit inom de flesta genrer.

Hennes två första ungdomsromaner Ingen grekisk gud precis (2002) och Dansar Elias? Nej! (2004) har båda blivit mycket uppmärksammade och också nominerade till Augustpriset; med den senare vann hon priset 2004. ”Elias lever med sorgen som en mur omkring sig. Tystnaden läker inga sår och ensamheten gör honom förlamad. Boken är en smärtsam och vacker berättelse om kärlekens och saknadens obändiga kraft. På ett lågmält, exakt och laddat språk får vi följa en ung mans väg tillbaka till liv och gemenskap.” Så skrev juryn i motiveringen.

Med Vem vågar sommaren? (2006) gjorde hon debut i genren vuxenroman. I centrum står Majken, en nyskild mamma som lånar en stuga medan barnen är hos pappan. Naturen och stugan är vacker och intagande men Majken kan inte riktigt njuta. Hon jämför sig med andra, grubblar och är tafatt. I Aftonbladet (2006-08-14) skriver Therese Bohman: ”Allramest handlar Vem vågar sommaren? om självförtroende. Om att sakna och avundas självförtroende, och hur detta kan leda till en självutplånande livsinställning där man till slut inte anser sig ha rätt till något, där det känns som att världen och livet och kärleken är till för några andra, för en annan sorts människor.”

Katarina Kieri har fortsatt att skriva i olika genrer. Boken Majas morsas kompis sambo (2007) är något så ovanligt som en novellsamling för ungdomar. Även vuxna läser novellerna med stor behållning. Ying Toijer-Nilsson (Svenska Dagbladet 2007-06-25) skriver i sin recension: ”Kieri klipper ut ett stycke ur verklighetens väv och håller fram det till beskådande. Så här kan vardagen te sig. Det har blivit en vemodig bok. Men så bra den är! Läs den!”

En annan "svår" genre som Katarina Kieri framgångsrikt har gett sig i kast med är texter för nybörjarläsare. I Rabén & Sjögrens serie Läsa själv har hon publicerat böcker tillsammans med illustratören Sara Teleman, exempelvis Vilken fullträff, Astrakan (2010). "Hon gör det med en ordrikedom och glädje som får meningarna att leva och ibland slå glada kullerbyttor.",skriver Nisse Larsson i Dagens Nyheter (2010-01-23). Och om den senaste boken skriver Marianne Ekenbjörn i Norrbottens-Kuriren (2010-07-26): "Lyckliga slut är ett måste i lättproseböcker, men innan dess hinner Kieri på de få sidorna få med både förtryck, tunga känslor, en stunds idyll, värme och skratt där varje ord verkligen betyder någonting. En fullträff!"

Om författaren

Katarina Kieri föddes år 1965 i Luleå och där är hon också uppvuxen. Efter gymnasiet utbildade hon sig till fritidspedagog och i det yrket var hon verksam i flera år innan hon satsade på författarskapet. Hösten 2003 flyttade Katarina Kieri till en by strax utanför Norrtälje. Detta avspeglas i boken Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals (2005) där det finns dikter från både Norrbotten och Roslagen. I ett försök att jämföra de två olika miljöerna, säger hon:
- I Norrbotten finns en öppenhet och mångfald, här finns till exempel tre språk. Det är ett genomströmningslän i öst - västlig riktning. Det är lite mer korsdrag i Norrbotten än i Norrtälje, där det av tradition bor många bönder som ägt marken i flera generationer.

Envis skrivprocess

Katarina Kiei är målmedveten med sitt skrivande. Den egenskapen gör henne envis i skrivprocessen. Hon sitter kvar på stolen om hon bestämt sig för att skriva trots att det inte händer något på en gång. Hon citerar författarkollegan Mikael Niemi som sagt att det inte är de mest begåvade som lyckas, utan de mest tålmodiga.

Från debuten 1993 med diktsamlingen Slutet sällskap har Katarina Kieri givit ut romaner, diktsamlingar och barn- och ungdomsböcker. Hon har även skrivit dramatik för scen.

Priser

Katarina Kieri har belönats med flera fina utmärkelser för sin skrivkonst.

1999 fick hon Norrbottens läns landstings kulturstipendium Rubus Arcticus, som gav henne arbetsro och förutsättningar att skriva ungdomsromanen Ingen grekisk gud, precis (2002).

2004 erhöll hon både det prestigefyllda Augustpriset för Barn- och ungdomsböcker och Tidningen Vi:s pris för Dansar Elias? Nej!. Det senare priset skattar hon högst; anledningen är hennes arbetarbakgrund, att tidningen är förknippad med hemmet och folkbildning.

2012 tilldelades Katarina Kieri Astrid Lindgren-priset, instiftat av förlaget Rabén & Sjögren, för förtjänstfullt författarskap inom barn- och ungdomslitteraturen. Ur motiveringen:
"Genom precisa iakttagelser av till synes små detaljer skriver Kieri fram stort drama, livsavgörande händelser och psykologiskt skarpa porträtt.".

Samma år, 2012, erhöll Katarina Kieri även Norrbottensakademiens Skum-pris. I motiveringen heter det bland annat: "Ända sedan debuten 1993 har hon formulerat sig genom det outsagda och utvecklat sin förmåga att liksom se vid sidan av i diktsamlingar, romaner, dramatik, bilderböcker och tidningskrönikor.".

År 2014 fick Katarina Kieri Arbetarrörelsens kulturpris. Ur motiveringen:
”För ett författarskap som präglas av en stark känsla för barn och ungdomars ensamhet, vänskap, glädjeämnen eller utsatthet på ett språk som på samma gång är poetiskt, sparsmakat och präglat av stor värme och inlevelse.”.

Katarina Kieri har även tilldelats Norrlands litteraturpris. Det fick hon 2016 för Vårt värde (2015) och i motivering står: "Det är en roman som på samma gång styrker identiteten som ständigt ifrågasätter den, präglad av det tornedalska, men bestulen från det finska språket och i kollision med det moderna livet i staden. Av tomrummet som skapas formar Kieri ett träffsäkert tidsdokument om ett barn till tornedalingar i deltidsexil.". 

Kuriosa

Katarina Kieri var på ett litterärt seminarium i Edinburgh. Medan hon lyssnade till Einar Már Gudmundssons tal började hon fundera på sitt eget framförande: skulle hon över huvud taget nämna arbetsnamnet på diktsamlingen hon arbetade med (Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals)? Hon kunde inte det engelska ordet för fastighetsmäklare så hon letade i sitt lexikon. Exakt vid den tidpunkt när hon hittade ordet (estate agent), exakt då hon läste ordet, hörde hon Einar Már Gudmundsson säga ”estate agent”. Då bestämde hon sig definitivt för att det skulle bli diktsamlingens titel.

Provläs

Ur Dansar Elias? Nej! (2004)

Vi pratar nästan inte om det alls, farsan och jag, att vi har flyttat hit, att vi har bytt ner oss. Från radhus med fyra rum och kök och garage till tre rum och kök i hyreslägenhet. Det är klart att det betyder något att vi har flyttat, att det beror på något, men just sådana saker pratar vi inte om.
Förut såg jag skolan hemifrån, från uteplatsen på baksidan av huset, nu tar det femton minuter med cykel eller buss. Tio minuter om farsan skjutsar mig med bilen. Allt annat kunde vi låta bli att prata om, men vilken skola jag skulle gå i var vi ju ändå tvungna att säga något om. Annat hade ju varit rent sinnessjukt.
- Du behöver ju inte byta skola, sa farsan.
- Nej, sa jag.
- Det går flera bussar på morgonen och snart kan du börja cykla, sa farsan.
- Ja, sa jag.
- Man börjar ju inte byta skola när det är så kort tid kvar, sa farsan.
- Mm, sa jag.
Det var det samtalet. Sex repliker. Till och med en usel såpaskådis med långt gången alzheimer skulle kunna lära sig den dialogen utantill, i synnerhet min roll.

 

Ur Om man saknar vingar (1996)

Gå på ett vinterskal.
Lämna ofullbordade spår.

Barnen säger att dom kastar ner
kråkor från taket. Mina lögner
håller bättre.

Himlen utspänd. Samlar natt,
fåglar. Eller mörker
som lossnat
från stjärnor och pupiller.

 

Ur Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals (2005)

Ibland flyttar någon in i rummet mittemot.
Man blir orolig och börjar betrakta
sina papper och strumpor med helt nya ögon,
flyttar äpplena närmare varandra, ger sparsamt med ljud ifrån sig.
Det är sällan, mycket sällan, frågan om en
gammal älskare.
Men om det mot förmodan händer
går man in i duschen och står där tills varmvattnet tar slut,
vänjer sig sedan långsamt vid det kalla.
Gamla älskare knackar i stort sett aldrig på ens dörr
och gör de det så hör man det ändå inte för den strilande duschen,
för de klapprande tänderna.
Utanför fönstret rasar löv från träden,
hos oxeln är de djupt parflikiga.
Om man har en telefon på rummet kan man ringa till Karlavagnen,
vissa kvällar får man prata om nästan vad som helst.


 

Låna och läs

 

Taggar:

Skrivet av: Maria Öman den 16 november 2016