Kerstin Bergström

- Jag blev svensklärare för att försörja mig och författare för att överleva

1934 - 2014

 
Kerstin Bergström Fotograf Gisela Granberg

 
Fotograf: Gisela Granberg
 

Egen presentation | Författarskapet | Om författaren | Priser | Kuriosa 
Provläs:  | Ur Slutord (2014) | Ur Livstycken eller Att fästa trådar (2005) | Ur Boken om Henne (1988)

Norrbottensförfattare


Kerstin Bergström

- Jag blev svensklärare för att försörja mig och författare för att överleva.

 

Egen presentation

Mitt författarskap har till 90 % varit en färd genom ett privat landskap, en privat, egocentrisk färd men kanske liknar landskapet någon annans landskap, hur många privata helveten är inte allmängiltiga … Människorna är det viktigaste för mig när jag skriver, viktigare än miljöer, skeenden, bra böcker är för mig meningsfyllda möten med människor och så hoppas jag att mötet med mig och mina människor i mina många självbiografiska böcker varit, liksom mötet med Maria i Svek, Knut i Vägen, Karl Gruber i Malmtåget, och fler väntar – om Livet vill.

Språket är också viktigt för mig, jag vill att läsaren genast skall känna igen mitt språk. Och omfånget – jag skriver inga tjocka böcker, att sovra, skära ned och sammanfatta har varit min metod.

Kerstin Bergström, augusti 2005.

 

Författarskapet

Kerstin Bergström skrev såväl prosa som lyrik. Hon gjorde sin debut 1976 med prosaberättelsen Parkeringsplatsen. Den handlar om hennes barndom och uppväxt, om mammans alkoholism och hur den påverkade hennes uppväxt och liv.
” … det är en färdig författare som stiger fram: jag tror mig aldrig tidigare ha läst en så mogen och avklarnad debutbok”, skriver recensenten Barbro Gummerus, Arbetet (1976-09-07). Moderns alkoholism är också temat i de två följade romanerna, Rollen och Resan.

1988 gav hon ut Boken om Henne. Här rekonstrueras moderns liv. Ruth Halldén skriver i Dagens Nyheter (1988-08-20): ”Med sin ärlighet och intensitet och sin klara, böjliga stil har Kerstin Bergström åstadkommit en fin och tänkvärd variant på ett klassiskt litterärt tema, det som under 1800-talet ofta hette ’Fäder och söner’ men som i våra dagar lika gärna kunde kallas ’Mödrar och döttrar’. Boken är inte en anklagelseskrift mot en död, inte heller en självbekännelse i hopp om syndernas förlåtelse, utan ett försök att i sanna och precisa termer beskriva en smärtfylld och omöjlig relation.”

TV-programmet Nyfiken på

Boken lockade Lars Ulvenstam att göra ett program om Kerstin Bergström i sin tv-serie Nyfiken på.
– Det var en märklig känsla. På en halvtimme blev jag mer känd än jag dittills varit trots att jag då hade gett ut åtta böcker, säger Kerstin Bergström till norrbottensförfattare om den uppmärksamhet som programmet rönte.

Livstycken eller Att fästa trådar (2005) är hennes sextonde bok, där hon knyter an till sina tidigare självbiografiska böcker och fäster alla lösa trådändar. I Norrbottens-Kuriren (2005-11-03) skriver  Lars Hedström: ”Det är en minnesbok, självbiografiskt tillbakablickande, men också en berättelse som med ett vackert poetiskt språk summerar en lång smärtsam resa, från mörker och svek till ett ljusare liv där försoningen får ta plats. […] För mig känns Livstycken som en alldeles nödvändig bok.”

En nyckel till författarskapet

Slutord, som publicerades i februari 2014, blev Kerstin Bergströms sista bok. I en stor recension i Västerbottens-Kuriren (2014-02-22) ser Erik Jonsson den som en nyckel till hela hennes författarskap. "Här avhandlas alla bostadsorter - Luleå, Kiruna, Boliden och Seskarö. Varje flytt har varit uppslitande, och de nya omgivningarna har tvingat fram nya perspektiv hos författaren. I slutändan är hon dock en typisk norrländsk författare, en outsider av nomadisk och undflyende karaktär. Det personliga ges utrymme i böckerna, ingen annan stans. Därför är detta också en bok som besvarar frågor. En nyckel till hela författarskapet. Mycket i Slutord handlar om smärtan och döden, men alltid framskrivet mot en fond av liv. Språket är okonstlat och komprimerat till att bara rymma det allra viktigaste. Det vilar över alltsammans som ett dunigt snötäcke, tvingar fram långa pauser. Läsaren får liksom borra sig ner i det för att ta mark. Det vita, prosaiska och beslöjade tjänar också som kontrast till det kolmörka. När tankarna pulsar iväg är det hårt åtstramade språket en garant för att avvikelserna från stigen blir korta."

Om författaren

Kerstin Bergström föddes och växte upp - och "formades", som hon själv brukade säga - i Luleå. När hon var 21 år flyttade hon till Uppsala och utbildade sig till lärare i svenska och engelska. Efter många år i Uppsala blev bostadsorterna Boliden, Kiruna, där hon bodde i 25 år, och slutligen Seskarö utanför Haparanda dit hon flyttade våren 2000.

En tidig och viktig inspiratör för Kerstin Bergström var Karl-Erik Wikholm, lektor i svenska på läroverket i Luleå. Han väckte intresset för litteratur och språk och uppmuntrade henne att skriva. Men det kom att dröja ännu många år innan hon klev in på den litterära scenen. Det gjorde hon åren 1976-78 med tre självbiografiska romaner med moderns alkoholism i centrum. "Jag ville göra något konstruktivt av någonting smärtsamt", har hon berättat.

Parallella liv

Kerstin Bergström tvingade sig aldrig att skriva. För henne var det lustfyllt att skriva lyrik; prosan, däremot, liknade hon vid hårt arbete. Innan hon satte sig vid sin skrivmaskin av märket Facit, från 1952, var boken redan klar i huvudet. Men hon vågade aldrig lämna sitt läraryrke för skrivandet, hon beskrev sig som "trygghetsnarkoman". Om dessa två parallella liv har hon sagt: "Jag blev svensklärare för att försörja mig och författare för att överleva."

Kerstin Bergström avled i mars 2014 av den cancer hon skriver om på baksidan av boken Slutord.

Priser

Kerstin Bergström har fått kulturstipendium från LKAB (1993), hon har även tilldelats Norrlandsförbundets Olof Högberg-plakett och andra utmärkelser.

2010 tilldelades Kerstin Bergström Norrbottens läns landstings Heders- och förtjänststipendium "för mångårigt och rikt författarskap innehållande såväl prosa som lyrik, ofta med koppling till Norrbotten. [...] Hennes författarskap bär en ton av mörker med stråk av hopp om försoning och förtröstan. Hennes språk är sparsmakat och vackert, hennes kvinnoskildringar ärliga och trovärdiga".

Kuriosa

Kerstin Bergström tror på ett liv efter detta.
– Då vill jag åka slalom i Riksgränsen igen, i sol på snö med friska knän, säger hon. Det sista åket gjorde jag 2000.

Texten ägs av Norrbottens länsbibliotek >>>

Provläs

Ur Slutord (2014)

Ordet självklarhetsmänniska är ett ord jag själv kommit på.
För mig är det en en sådan som tar det goda Livet för självklart och när något svårt händer, säger:
- Varför skulle det drabba just mig?
Självklarhetsmänniskorna ställer ofta den frågan: varför?
I dödsannonserna ser man ibland ett Varför? efter de sörjandes namn eller den vers de valt, och jag undrar alltid:
- Vem är frågan riktad till? Till Livet? Till Ödet? Till Gud?

"Jag vet att jag var mycket lycklig några år." Så skrev jag i Parkeringsplatsen och sådan var min barndom före Vindarna.
Och jag kunde nog ha utvecklats till en självklarhetsmänniska om inte ...

Även efteråt - när jag visste - tänkte jag ofta:
- Varför måste just jag ha en mamma som super?
Och jag frågade Henne:
- Varför har du börjat nu igen? Det var ju så bra nu. Sluta! Varför kan du inte sluta? Varför måste du?
Och hon såg på mig med ett snett leende, blicken slö, munnen kladdig av utkletat läppstift, och försökte forma orden:
- Jaa, du, när ska alla varför få svar?

 

Ur Livstycken eller Att fästa trådar (2005)

Jag minns att jag planterade en krukväxt översållad med ljust lila små blommor – Hennes färg – i den smala remsan med jord som fanns framför stenen, så jag måste väl ha känt det som om Hon fanns därnere – då.
Och jag minns känslan av lättnad.
Nu for Hon inte illa längre.
Nu var Hon fri.
Fri från ångesten och förnedringen, fri från skulden som Hon skrev om i dikten som jag fann på ett papper bland alla de papper jag rafsade ned i en plastkasse när jag redde upp efter Henne.
Och jag var fri.
Nu fanns Hon inte längre.
Som Djinnen på min rygg.
Allt som fanns kvar var askan i det stora mörkt gröna fågelägget nere i det mjuka redet av granris.

Jag visste inte då att Hon följde efter mig när jag gick därifrån och att Hon skulle följa mig genom åren, finnas för mig i Tiden, ingripa, ordna och ställa till rätta, gottgöra.
Jag visste inte då att Hon som stympade mig och förstörde så stor del av mitt liv med sin alkoholism, skulle hjälpa mig att hitta tillbaka till Liv, hjälpa mig att leva mitt liv – till slut.

 

Ur Boken om Henne (1988)

Hon har det ju så bra – egentligen – och inga bekymmer för Flickan. Nästan inga bekymmer för Flickan … Bara att hon verkar bli så sträng, precis som Mamman och äldsta systern. Och så orolig – som Mamman – orolig för saker som hon inte behöver oroa sig för.
Nu kan ju Flickan både se och höra hur det är när någon dricker för mycket, nu finns ju svågern och då borde hon väl förstå att hon oroar sig i onödan varje gång det hörs något från vinden.
Som den där gången just när allt blivit klart men då var det ju fest och nog måste det väl få vara fest någon gång också i Huset!

Men Flickan är så full av oro – och ansvar – som Mamman.
Och fastän Flickan är så ung och Mamman så gammal är det ändå som om de är jämgamla ibland, som om de båda två är för gamla för att förstå att hon är ung och vill ha litet roligt ibland!

 

Ur Staden (1981)

Så här i elfte timmen

Så här i elfte timmen
växer mitt mod
och jag vågar berätta
vad jag sett

Jag har sett höga hundlokor
vaja djupt under isen

Jag har sett nymånen
vandra vit genom smörblommehavet

Jag har sett daggkåpans blad
sluta sig som i kramp
kring en vinterstjärna

Jag har sett bruna fjärilar
sitta tätt som sammetsblad
i rimfrostträden

Jag har sett en trollsländevinge
ligga darrande på snön

Jag har sett
och jag lever
och ingenting
förvånar mig mer

 

Låna och läs

Parkeringsplatsen (1976), Rollen (1977) och Resan (1978) finns samlade i pocketutgåvan Ett halvt liv (1989). Utöver poesi och prosa har Kerstin Bergström gjort flera radioprogram. Romanen Malmtåget (1987)har framförts som radiopjäs.

Parkeringsplatsen har i den finska översättningen titeln Tuulten talo som betyder Vindarnas hus.