Lars Elenius

- En dröm djupt inne i min själ är att köpa en altsaxofon och spela duett med Lasse Gulin, gotländska blå toner med smak av raukar och steniga stränder.

Logotype för norrbottensförfattare


 

Lars Elenius

Fotograf:  Gisela Granberg

Egen presentation | Författarskapet | Om författaren | Kuriosa | Låna och läs | Källor
Provläs:  | Ur Den barnlösa byn (1995)

 

Egen presentation

Jag är född i Vittangi i Lappland i finskspråkig miljö. Under 1970-talet arbetade jag i fria teatergrupper som dramatiker och skådespelare. Därefter blev jag journalist för att slutligen doktorera i historia 2001. Jag har en forskartjänst vid Luleå tekniska universitet med inriktning på norra Europas historia, regional utveckling och frågor som rör nationella minoriteter.

Lars Elenius, augusti 2005

Författarskapet

1992 gav Lars Elenius ut boken Okänt bagage, Anders Alm fotograferade. Boken handlar om invandrare i Luleå. En av anledningarna till att Lars Elenius skrev boken var att han ville vidga begreppet invandrare.
- Jag flyttade mycket i min barndom och kände mig ofta annorlunda, som en invandrare. Det var olika kulturer och språk mellan exempelvis Tornedalen och Överkalix, olika identiteter, säger han.

Dokumentär och lyrik

Några år senare samarbetade han igen med fotografen Anders Alm. Statens kulturråd initierade ett landsomfattande projekt, ekologisk fotodokumentation. Lars Elenius' och Anders Alms arbete resulterade i boken Den barnlösa byn - bland ungkarlar, änkor och annat folk i Vettasjärvi (1995). De besökte Vettasjärvi vid flera tillfällen under ett par års tid och samtalade med människorna där. Den dokumentära texten varvas med dikter.
- Jag ville ge ord åt människorna som bor där och deras känslor. Lyrik är det mest personliga, som ett gränsland mellan jaget, språket och det som omger oss, säger Lars Elenius.

Boken fick ett positivt mottagande. ”Den är magnifik, boken. Bilderna (enbart svartvita) är superba och Lars Elenius har en lysande förmåga att såväl levandegöra människor och miljöer som klargöra sammanhang. Han gör det nog ibland med ett styng av sorg i hjärtat men oftare med glimten i ögat och aldrig med pekpinne i handen. Varma och levande står de för oss, ungkarlar, änkor och annat folk i Vettasjärvi. Detta är svensk historia - lika rafflande som något TV-program”, skriver Guje Mattisson, Arbetet (1996-01-21).

Om författaren

Lars Elenius flyttade mycket när han var barn. De fyra första åren bodde familjen i Vittangi, Kiruna kommun, därefter flyttade de till Överkalix. Under högstadietiden bodde han i Luleå.
- Jag fick anpassa mig till olika miljöer och det är nog det som fått mig intresserad av olika kulturer och språk. Dessutom har jag både finsk och svensk identitet inom mig, säger Lars Elenius.

Han har även bott söderut och haft flera olika arbeten, exempelvis som skådespelare och plåtslagare. 1976 flyttade han till Luleå, där han fortfarande bor, och utbildade sig till journalist. Efter ungefär 15 år i yrket tröttnade han och funderade på vad han egentligen ville göra. Det blev historia, ett ämne han alltid varit intresserad av.

Både finsk och svensk

Han började studera och kom så småningom in på en doktorandutbildning i Umeå. Numera kan han titulera sig doktor. Avhandlingen heter Både finsk och svensk (2001) och tar upp de bakomliggande idéerna till försvenskningen i Tornedalen. Det är där hans främsta forskningsintresse finns, om etniska minoriteter och språk. Men han intresserar sig även för tidens och minnets förändringar samt hur människan konstruerar sin identitet.

Lars Elenius har arbetat på Luleå universitet sedan 2001. Just nu skriver han en bok som ska användas i universitetsutbildningar.

Han planerar ännu en bok med humanistiska toner, en populärvetenskaplig bok med möjlighet till reflektioner.

Kuriosa

Lars Elenius har en tenorsaxofon som samlar damm.
- En dröm djupt inne i min själ är att köpa en altsaxofon och spela duett med Lasse Gulin, gotländska blå toner med smak av raukar och steniga stränder. Tyvärr är han död sedan många år men en dröm är en dröm, säger Lars Elenius.

Texten ägs av Norrbottens länsbibliotek >>>

 

Provläs

Ur Den barnlösa byn (1995)

Jag hade länge gått omkring med en osäkerhet inför det första mötet med människorna i Vettasjärvi. Det hade inte enbart att göra med stadsbons osäkerhet inför det vildvuxna och självsvåldiga som präglar landsbygdens människor, inte heller med det faktum att stadsbor ofta är opraktiska människor och landsbygdens människor ofta är praktiska. Jag står inte främmande för landsbygden. Visserligen har jag under min ungdomstid och mitt vuxna liv huvudsakligen bott i städer, men hela min barndom tillbringade jag i byar och mindre samhällen i Norrbottens inland. Det är tystnaden mer än larmet som har präglat mina första år.

Den här osäkerheten framför telefonen var av ett annat slag. Den kom sig av att jag öppnade en dörr tillbaka till den finskspråkiga delen av mitt liv, till de fyra första åren då omgivningen var finsk i en finskspråkig del av Norrbotten. Det är de åren i ens liv då språket är som musik, en musik som skapar djupa känslor innan man ens förstår vad orden betyder. Det är de åren som står för en slags blind tilltro och öppenhet mot den yttre världen, de åren när man rent fysiskt upptäcker världen. Det är den finska delen av mitt liv. Resten består av lager på lager av kunskaper och erfarenheter som lagt sig över de första sinnliga intrycken av världen. Det är den svenska delen av mitt liv. Min osäkerhet förbyttes i en känsla av värme när jag hörde rösten och kände igen den tornedalsfinska dialekten. Rösten gav mig trygghet. Den gick som telefontrådar ner i marken, tinade upp den och målade hus och vägar. Den fyllde mig med tillförsikt. Vi pratade om allt möjligt och slutligen frågade jag om skolan.

- Det finns ingen skola. Den las ner 1977.
- Hur är det med barnfamiljer då?
- Det finns inga barn i Vettasjärvi.

Jag blev helt tyst och kunde inte förmå mig att säga nånting. Tiden stod för ett ögonblick stilla och vippade. Nedanför öppnade sig en bottenlös svart öppning i parketten. Sen fortsatte vi att prata om andra saker, men det jag hört etsade sig fast med en igels envishet djupt inne i mitt medvetande. Barn är en sån självklar del av livet att man i vardagslag inte tänker på det. Den oförställda glädjen i ett barns skratt är så intimt förknippad med framtidstro och utveckling att det är svårt att tänka sig ett samhälle utan barn, men så är det i Vettasjärvi. Där finns inga barn. Så hade det inte alltid varit, det förstod jag och jag greps av en nyfikenhet och en lust att få veta.

Låna och läs