Lasse Eriksson

Vid sidan av kulturverksamheten var Lasse Eriksson intresserad av de fjärilar som rör sig företrädesvis i Norrbotten.

Logotype för norrbottensförfattare


Lasse Eriksson Tecknad av Olof Hellström

Teckning: Olof Hellström

 

Författarskapet | Om författaren | Kuriosa | Låna och läs
Provläs:  | Ur Kalla fakta om Piteå (1990) | 3 665 Tecken om tystnaden, scen (2009)

 

1949 - 2011

Författarskapet

Lasse Erikson skrev i huvudsak två typer av böcker, dels ”humorfilosofiska” sådana som är kopplade till hans verksamhet som komiker, dels historiska verk som är kopplade till hans vetenskaps- och idéhistoriska sida.

Om författaren

Lars Gunnar "Lasse" Eriksson föddes den 1 april 1949 i Piteå i Norrbottens län. Han var verksam som författare, ståupp-komiker och musiker. Han avlade en fil. kand.-examen vid Uppsala universitet med ekonomisk historia som huvudämne och han läste också 60 poäng i idé- och lärdomshistoria.

Han växte upp i Piteå och flyttade i ungdomsåren till Uppsala där han bodde fram till sin oväntade och plötsliga död 2011. Han inledde sin teaterkarriär på 1970-talet, då han spelade med Panikteatern i Uppsala. Tillsammans med Omnibus Kammarblåsare (dubbelkvintett + bas) gjorde han showen Vad varje kvinna bör veta om män (1983) samt Falukorv & kosmos (1986). År 1984 blev han känd för TV-publiken med sina personliga betraktelser i Dagsedlar, som var korta avsnitt på fem minuter där han hade sällskap av hunden Hillman. Åren 1985-1986 var han programledare för Café Luleå och 2002 var han lagledare i Snacka om nyheter. Han medverkade genom åren i ett stort antal TV-program.

Det var främst som ståupp-komiker och föreläsare som Lasse Eriksson blev känd (hans föreläsning Alla är olika, utom jag, nådde närmare 200 000 personer). Han strävade efter att se på tillvaron klarsynt och humoristiskt; hans komik avsåg att vara jordnära och filosofisk.

Skrev visor

Lasse Eriksson komponerade och skrev flera visor; hans mest kända visa är förmodligen Stället: ”en stillsam betraktelse över glesbygdsmänniskans vardagstankar till en fruktansvärt smittsam melodi, som olidligt hänger kvar”, enligt upphovsmannen själv. Den finns publicerad i Bonniers Stora Visboken. Hans författarskap blev relativt omfångsrikt; ur hans produktion kan nämnas boken om stress och skam Gode Gud ge mig tålamod men gör det fort samt den kvinnohistoriska Boken om Gerda, som berättar om en av de första kvinnorna som disputerade i Sverige (1903). Båda har tryckts i flera utgåvor. 2009 utkom den uppmärksammade och prisbelönta boken Mobbning på arbetsplatsen – handbok i konsten att slå tillbaka med hedern i behåll.

Lasse Eriksson var med att sätta upp ståupp-revyn Spik på Vasan (1992) och han samarbetade med Iwa Boman i showerna Jägare och jungfrur, typ (1995) och Är du för eller emot EMU (2000). Under flera år kunde man höra Lasse Eriksson i det populära radioprogrammet Telespånarna på söndagsmorgnarna. Han medverkade också i gruppen Fyra lyckliga män på Reginateatern i Uppsala från och med 2005. Under föreställningen den 3 mars 2011 av Fyra lyckliga män 2 avled Lasse Eriksson.

Kuriosa

Vid sidan av kulturverksamheten var Lasse Eriksson intresserad av de fjärilar som rör sig företrädesvis i Norrbotten.

Texten ägs av Norrbottens länsbibliotek >>>

 

Provläs

Ur Kalla fakta om Piteå (1990)

Pitemålets uttrycksfullhet


[…]
Ett annat språkligt exempel är orden för sova/vila:

Oiil = Snabbvila, kläder på, skor av
Stuul = Snabbvila, med kläder på och skorna på, utanför sängen
Léeg = Vila i allmänhet
Dona å = Tvärsomnande med kläder på av hårt fysiskt arbete
Soim å = Tvärsomna på ett närmast sjukligt sätt
Såvva = Vila utan kläder

Man kan tänka sig följande dialog:
A: I gå å lägg mä.
B: Sko du såvva eller sko du leeg?
A: I sko leeg.
B: Jamen, sko du oiil eller sko du stuul?
A: I sko stuul.


Scen för Uppsala Stadsteater 2009

3 665 Tecken om tystnaden
[En tidigare version finns publicerad i Jag har kokat tvåhundratusen potatisar – men kan inte erinra mig en enda av dessa (2002)]

Under min barndom i Piteå spelade mamma ofta Frederik Chopin och Franz Liszt. Jag ville också bli pianist och började hos Kantor Sigurd Ronald Norberg i 7-årsåldern. I takt med att jag blev allt bättre avtog emellertid mammas spelande och när jag lärt mig Månskenssonaten och Für Elise slutade hon helt att spela. Kanske av hänsyn till mig, jag vet inte.

I pubertetens och tidens virrvarr glömde jag snart bort att mamma över huvud taget kunde spela piano. Ända till dess jag en dag kom hem från skolan för att hämta en viktig bok som jag glömt hemma. I farstun möttes jag av toner ur Chopin och Liszts repertoar. Mamma spelade! Förundrad och överraskad satte jag mig i trapphuset och lyssnade i närmare två timmar. Sedan smet jag tillbaka till skolan. Jag hämtade aldrig boken jag avsåg att hämta och tog tigande mitt straff.

Efter den dagen spelade jag allt mer sällan och snart slutade jag helt. Åtminstone när mamma var hemma. Jag tolkade det så att hon inte ville störa mig och riskera att min självkänsla skulle hotas. Men jag ville ju heller inte bära skulden till att hennes utveckling hämmades.

Så kom det sig att vårt hem befolkades av två tysta pianister som ingen yppade sin hemlighet om den andre, men som båda spelade när ingen var hemma. Så fort jag var ledig och alla försvunnit till sina jobb spelade jag för Ingen. Ända till dess jag av en granne fick veta att mamma, ibland, när hon vandrat till sitt arbete, brukade återvända och länge sitta i trapphuset som om hon lyssnade till något.

Denna egensinniga musikaliska tystnad mellan min mor och mig kom med tiden att ge mig ett komplicerat förhållande till musik: Jag trivdes aldrig på konserter då jag fylldes av en känsla av att jag störde de som spelade. Ja, ibland fick jag för mig att de skulle sluta spela bara för att jag var där och när verkligt duktiga solister spelade blev jag okontrollerat nervös och måste lämna lokalen. Det var bara när musikerna satt tysta som jag kände mig lugn.

Ju större orkester som satt tyst desto lugnare kände jag mig.

Under mina ungdomsår i slutet av 50-talet och början av 60-talet läste jag om tystnadens betydelse i musiken hos Anton Webern och Arnold Schönberg men jag lyckades inte bli av med mitt problem.

Den som kom att förlösa mig var John Cage, amerikansk komponist och avantgardist. I början av 60-talet bröt en stark kulturell våg genom landet med konkreta poeter, happenings och experimentell musik av bl.a. Terry Riley och denne John Cage. Jag fastnade för två meningar som tillskrevs honom. Den första var:

– Jag har ingenting att säga, men jag säger det. Och då blir det poesi.

Den andra sentensen löd:

– Har du haft tråkigt i tio minuter, försök med 20.

Dessa små utsagor tilltalade mig på ett i det närmaste våldsamt sätt. Jag läste allt jag kom över som gällde denne John Cage. Jag studerade hans förhållande till svampar och jag såg hans slumpmässiga och konsekventa minimalistiska filmer. Jag trivdes fantastiskt gott i hans sällskap och läste hans böcker Silence, A year from Monday, ”M”- writings, Empty Words och For the Birds genom årtiondena framåt. Idag tar jag dagligen del i diskussionerna genom scilence@list.realtime.net

Cage är kanske mest känd för den bredare allmänheten genom sitt verk 4'33'' vilket innebär att orkestern som framför verket sitter tysta i 4 minuter och 33 sekunder. Nyligen framförde jag detta verk tillsammans med en av landets symfoniettor förstärkt med 6 blåsare och 1 harpist. Det var en fantastisk upplevelse och jag önskade hela tiden att mamma var där.

Min mor befinner sig nu i den stora tystnaden men om hon levt idag är jag säker på att vi både skulle kunna sitta tysta och spela fyrhändigt.

 

Låna och läs

 

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Maria Öman den 25 maj 2016