Göta kanal, ur Göta kanal
Slussar är som sorger. Som ventiler
Längs med, i faktiskt, ligger de prydligt uppradade.
Släpper ut en del men inte allt. Släpper in. De hjälper dig dit du ska.
Vattnet är tårar. Båtarna är också tårar. Eller, jag vet inte.
Slussar är inte som sorger. Båtar är som sorger.
Vore du lagd åt liknelser, bildspråk, aforismer så kanske.
Eller snarare, om jag vore.
Du skulle rätta mig: tårar är sorger, vatten med.
Slussar är ögon som dämmer upp tårkanalerna.
Släpper ut när något behöver ta sig ut. Komma vidare.
När jag föddes var du upptagen med en slussöppning på Göta kanal.
Jag kan inte föreställa mig det.
Jag vet att det var så, jag tror på vad du säger, det är inte det.
Jag har bara aldrig sett Göta kanal.
Jag vet inte vad man gör när en sluss öppnas. Eller stängs, för den delen.
Jag ramlade och slog upp ett jack i pannan. Det var i en hiss sägs det.
Allt blod, allt blod. Som jag grät. Var var du då? Var du kanske hemma?
Hur ska jag veta om du inte berättar? Minns du överhuvudtaget det?
Du kom hem full. Grät och spydde. Jag strök dig över håret.
Du kan inte säga annat än att jag alltid varit snäll, att jag ställt upp.
Till och med mot bättre vetande. Du kan inte det. Visst inte?
Mitt hår var blont och tjockt. Jag var den sötaste unge du någonsin sett.
Det var en ramsa, den gick så här ungefär: Lilla lilla mygg du ska int va stygg.
Jag vill höra den igen, det vill jag. Men jag vet inte om jag vill det nu.
Och jag vet inte om det är du som ska, du vet, säga den eller sjunga.
Eller vad man nu gör. Med ramsor.
Stryk mig över håret. Det vill jag. Jag vill bara inte att du frågar om det.
Men det finns mörker med. Ett djupt och tungt mörker.
Ett kallt vått och dyigt mörker, men vi öppnar inte där.
Den slussen får stå onyttjad ännu en tid, gärna för alltid.
Jag kan inte se poängen med all denna uppriktighet.
Sanningen framför allt och det där.
Här kan du hämta hemligheter, spannvis med lik i vattnet.
Men jag vill inte. Jag vill inte öppna mig mer.
Man borde respektera mig för det. Tycker du inte det? Att jag har fått nog?
Jo, det tycker du.
Ändå. Vad ska vi göra av all kärlek?
Jag kan tycka den går in genom ena örat och ut genom det andra.
Hur mycket det än är får vi aldrig nog. Är det en ynnest?
Är det en förbannelse?
