Tillbaka till Norrbottensförfattare
Geografisk anknytning
  1. Raitajärvi
  2. Övertorneå
  3. Luleå

Majvor Müller

1958 Raitajärvi –

- Min själ mår så bra när jag skriver! Jag går i trance.

Egen presentation

Jag debuterade sent, jag var 48 år och det beror enbart på att jag inte vågat stå för mitt skrivande. Jag har aldrig pratat om det utanför familjen.

Först när jag i början av 2000-talet började gå skrivarkurser och träffade andra skrivare/författare insåg jag vilken längtan jag burit med mig sedan tonåren. Nu är skrivandet det som ger mig näring, tangentbordet är min bästa vän men även en bitter ovän när inget händer. Skrivandet är mitt sätt att få ut tankar och bilder om allmängiltiga saker i vårt samhälle, och här kommer en del av min sjuksköterskeroll in eftersom jag som ung arbetade inom psykiatrin i Piteå och jag har i hela mitt liv varit djupt engagerad i samhällsfrågor.

I mina böcker kommer det alltid att finnas en röd tråd som bygger på människor som far eller farit illa i livet och om människor som inte värderar en annan människas liv. Jag vill beskriva både kris och utveckling och modet att orka gå vidare. Att det dessutom finns några som vill läsa om det jag har att berätta är för mig helt fantastiskt.

Majvor Müller, februari 2008

Om författaren

Majvor Müller har sina rötter i den lilla byn Raitajärvi mellan Överkalix och Övertorneå.
– Jag minns den som grön, frodig och vacker, säger hon.

Som alla barn bosatta i byar utanför tätorterna fick Majvor Müller åka buss till skolan. När det blev dags för gymnasiestudier flyttade hon hemifrån och senare kom Luleå att inta hennes hjärta.
– När jag var ung ville jag till stan och landet var inget för mig. När jag var i fyrtioårsåldern blev min far sjuk så då var jag ofta hemma i byn. Sedan dess har jag tagit till mig min uppväxtmiljö. Man kan flytta norrut och ha livskvalité, det är ett av flera perspektiv som jag vill beskriva i böckerna, säger MajvorMüller.

Hon är är utbildad sjuksköterska och har arbetat inom akut- och hjärtsjukvård, trots att det var psykiatrin som lockade henne. Hon har även arbetat i olika projekt inom landstinget. För flera år sedan lämnade hon sjukvården och startade eget företag om personlig utveckling. I flera år drev hon en bilfirma tillsammans med maken men det har hon avslutat för att ge skrivandet större utrymme.

Engagemang för samhälle och skrivande

Hennes engagemang i samhällsfrågor har lett till många samhällsuppdrag.
– Men jag har lämnat politiken nu och engagerar mig på annat sätt, jag tyckte att det var för mycket maktkamp där, säger Majvor Müller.
Intresset för olika sakfrågor är tydligt i hennes liv, men vad är drivkraften i skrivandet? – Det kvinnliga perspektivet, att våga.
Nu har alltså Majvor Muller dragit ned på arbetet för att kunna skriva.
– Jag blev tvungen att välja. För några år sedan blev jag erbjuden ett chefsjobb inom landstinget. Då blev jag tvungen att säga stopp och tänka efter vad jag verkligen ville göra. Jag hade upptäckt att mitt arbete dödade den kreativa skrivlusten. Så jag tackade nej till jobbet och började ta mitt skrivande på större allvar, säger hon.

Hon har alltid varit en läsande människa och innan hon fyllde 18 hade hon läst alla Selma Lagerlöfs böcker. Annars är hon förtjust i författare som exempelvis Gabriel García Márquez och Coetzee.
– De har ett enkelt rakt språk som man fattar. Och jag älskar att känslor finns med i deras böcker, säger Majvor Müller.

Något högtravande mål med skrivandet har inte Majvor Müller.
– Mitt ego mår så bra när jag skriver! Jag går i trance.

På hennes lista över kommande böcker finns naturligtvis fler kriminalromaner om Hanna Storm, men även en kvinnoskildring förlagd till hennes barndomsby med omnejd.

Om författarskapet

Majvor debuterade 2006 med Mordplats Raitajärvi. För Majvor var det svårt att våga publicera sig. Som ett stöd i den processen vill hon särskilt lyfta fram Maria Vedin, författare och lärare i Skapande svenska vid Luleå Tekniska Universitet. I många år förvarade Majvor allt material i den klassiska byrålådan.

Nu har Majvor skrivit tre kriminalromaner med stark förankring i länet och framför allt i trakterna kring hennes uppväxtby Raitajärvi. De tre böckerna kretsar kring Hanna Storm. I första boken är hon bosatt i Stockholm där hon arbetar på ett äldreboende. Men hennes högsta önskan är att få jobba som journalist. Vid ett besök hemma hos sin mamma i Raitajärvi dras Hanna in i ett mord på en barndomskamrat som återvänt från USA. Mitt i den vackra idyllen vid Raitajärvis strand blir väninnan brutalt mördad. Hanna får frilansa som journalist eftersom hon befinner sig på platsen.
Debutromanen sålde snabbt slut och en andra upplaga trycktes.

Hos läsarna gjorde Majvor succé men recensenterna var inte lika imponerade.
Majvor blev förvånad över hur bra boken sålde, och hon har en teori om detta.
– Jag känner så mycket folk, tack vare alla jobb och uppdrag jag haft genom åren. Så det kanske var många som köpte min bok för att vara snälla eller var nyfikna och ville kolla in vad jag skrivit. Men just därför var jag mer orolig när andra boken kom, säger Majvor. Den andra boken, Döden i Kattilakoski (2007), väckte även den publik uppmärksamhet och sålde bra. I Norrbottens-Kuriren (2008-01-10) konstaterade Rolf Nilsén inledningsvis att ”De tveksamheter som jag, möjligen överreagerade, mot i Majvor Müllers första deckare Mordplats Raitajärvi, visade sig vara rena rama nybörjarfelen.” Recensenten fortsätter med: ”Majvor Müller ställer härmed in sig i samma atmosfäriska Norrbottens-spännings genre som salig Nils Hövenmark. Och hon klarar också, alla gånger, av en jämförelse med den betydligt träigare Camilla Läckberg. Alltså: vidare mot nya lik med Hanna Storm!” Även Bo Lundin i Sydsvenska Dagbladet (2008-02-18) noterade Majvors utveckling: ” … författaren har utvecklats så mycket mellan den första och den andra boken att det ska bli riktigt spännande att se vad den tredje går för. Den kommer säkert; något fel på skrivglädjen och energin är det inte.”

Under Låna och läs har vi samlat ett urval av titlarna. Prova att söka " müller, majvor" i sökfältet så kan du hitta mer av författaren.

Låna och läs

  1. Alla resor är en omväg hem (2015)

    Förlag PUF-förlag
    ISBN
    1. 9789198265507

  2. När livet håller andan (2009)

    Förlag PUF-förlag
    ISBN
    1. 9197778516

  3. Döden i Kattilakoski (2007)

    Undertitel kriminalroman
    Språk Svenska
    Förlag Black Island Books
    ISBN
    1. 9789197674171

    Provläs

    Ur Döden i Kattilakoski

    Ingen hade rört kroppen och hon tog några bilder på den och på omgivningen för Kurirens räkning. De stod kvar vid älven tillsammans med de övriga nyfikna medan polis från Övertorneå och ambulans kom. Ambulanspersonalen kunde bara konstatera att de var för sent ute. Kroppen var vitare än vit och tånaglarna på hans fötter som stack upp ur vattnet var blåsvarta. Hans långa bruna hår flöt som gloria kring ansiktet och Hanna fick en kort vision om att han påminde om någon Jesusbild. Inte för att Jesus flutit i vattnet men mannens utseende med den bleka nakna kroppen, det långa bruna håret och de utsträckta armarna förde tankarna till bilder av korsfästelsen.
    De två poliserna ställde några allmänna frågor i folksamlingen men ingen hade sett något ovanligt vare sig före eller efter fyndet. Flickorna som hittade den döde var kvar i restaurangen med sina mammor, men de visste inget mer de heller, bara att han plötsligt flöt där framför deras ögon. De hade inte sett till några andra personer där nere, varken på land eller i någon båt i närheten. Hanna fick följa med polisen tillbaka upp till restaurangen och de gick uppför trappan till övervåningen för att få vara i fred. Hon gav en kort redogörelse för vad som hänt och de antecknade även hennes namn och telefonnummer.
    – Hanna Storm, var det inte du som var inblandad i Raitajärvimordet? frågade Stina Mäki, den yngre av poliserna.
    – Inblandad? Jag höll på att stryka med och jag skrev om fallet så därför låter inblandad som fel ord, sa Hanna och försökte skämta till sitt påpekande genom att himla med ögonen, precis som mamman brukade göra.
    Den äldre polisen som presenterat sig som Larsson, inget förnamn, såg inte alls ut att uppskatta försöket att lätta upp stämningen, snarare tvärtom. Han var en kort och satt man i sextioårsåldern med en alldeles för liten uniform och det såg ut som om knapparna över buken när som helst skulle slita sig loss och flyga sin kos. Det bruna håret som börjat glesna uppe på skulten var helt överkammat från ena sidan till den andra för att dölja flinten vilket bara gjorde att han såg lustig ut. Men blicken var fast och stadig som hos en riktig myndighetsperson. Hanna tänkte att han var som Junkka, förnamnet var för dem bara en parentes, något oviktigt, och att det var enkelt för en äldre och rutinerad polis att vara så kortfattad.
    Hans kvinnliga kollega var däremot mer osäker och säkert bara en nyutexaminerad aspirant. Hon såg ut att vara drygt tjugo år och hon var både längre och smalare än sin kollega. Det långa ljusa håret var uppsamlat i en hästsvans i nacken, hon hade en öppen blick och näsan var översållad av fräknar. Larsson tog ett djupt andetag och harklade sig ljudligt och passade på att visa hur intressant Hanna var genom att se ut genom fönstret över älven innan han tog till orda.
    – Nu är det om det här nypåträffade fyndet vi talar och inte om någon gammal skåpmat från i fjol. Du har alltså inte sett något kring fyndplatsen som verkar misstänkt?
    Hanna skakade sakta på huvudet och sa nej med eftertryck.
    – Vi hör av oss om vi har ytterligare frågor. Larsson reste sig och markerade för sin unga kvinnliga kollega att samtalet var slut.
    De gick ner till restaurangen i samlad tropp och Hanna hämtade mamma som satt vid ett bord och såg vilsen ut.
    När de satte sig i bilen såg mamman lättad ut. Hela ansiktet strålade av förväntan när hon sa att killen säkert drunknat i strömmen.
    – Det tror Krister och Sigge också. De tror att han drunknat. Hon upprepade den sista meningen för att riktigt övertyga sig om att det var så. För inte tror du att vi har att göra med ännu ett mord?
    – Nej, det tror jag inte, och nu har polisen tagit över, så jag ska bara ringa Johan innan vi åker hem till Raitajärvi.
    Hanna ringde upp Johan för att Kuriren skulle få ut händelsen på sin nätupplaga på en gång. Han lyssnade medan hon berättade vad som hänt.
    – Det är bra om du kan mejla över bilderna i kväll även om de inte kan publiceras av hänsyn till att killens anhöriga inte är underrättade. Men om det mot all förmodan ligger något brott bakom är det bra att ha dem färdiga.
    – Jag mms:ar över lite bilder från området och på kroppen. De kommer så fort jag lagt på.
    – Bra, då kan jag se om något går att använda.
    – Du, jag tror faktiskt inte att det här är något mordfall, snarare en fyllegrej, så jag släpper det här nu.
    Hanna sa så för att lugna mamman, för hur kul var det för henne att råka ut för det här? De åkte de fem milen hem, men när de kom till grannbyn Hirvijärvi var Hanna bara tvungen att köra in där. Här hade hon gått lågstadiet i en sedan länge nedlagd byskola. Byn var precis som alla andra byar i närheten, mest bebodd av äldre människor. Några gamla skolkamrater till henne bodde kvar, de hade fått barn och de gjorde sitt bästa för att byn skulle överleva. Den gamla skolan var ombyggd till sommarstuga och fotbollsplanen där de spelat brännboll, fotboll och ishockey, var helt igenväxt. I övrigt stod många hus tomma, i ett och annat bodde det dock en ensam änka. Precis som i övriga landet överlevde flertalet kvinnor sina män. En enda person såg de till och det var en skolkamrat till henne, Christina. Hanna tutade när de sakta passerade och hon vinkade tillbaka.
    Sightseeingen var avklarad på fyra, fem minuter sedan tog byn slut. Här vände alltid skolbussen men en smal grusväg fortsatte in i skogen till nästa by, cirka en och en halv mil bort, Jänkisjärvi. Den smala vägen hade funnits i knappt 15 år och var en efterlängtad genväg för de som bodde där. Innan den byggdes fick de som skulle till Hirvijärvi eller Raitajärvi, som båda låg efter Överkalixvägen, köra en omväg på fem mil via Övertorneå. I de här tre byarna var många släkt med varandra så när vägen byggdes var det efter många års kamp. Hon mindes att när den byggdes berättade pappan att frågan varit uppe redan på femtiotalet när det började bli vanligt med bilar.

  4. Mordplats Raitajärvi (2006)

    Undertitel [kriminalroman]
    Språk Svenska
    Förlag Black Island Books
    ISBN
    1. 9197504793