Birger Vikström

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

1. 

   Vild norrlänning tar till orda (2012)

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Black Island Books

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn

   1. 9789186115432
2. 

   Mitt namn är Birger Vikström. Så enkelt är mitt elände! (2011)

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Black Island Books

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn

   1. 9186115286
3. 

   Den svenska människan (1959)

   Undertitel avhandlingar

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Bonnier

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

   

   Ur Den svenska människan

   SVENSKA MÄNNISKOR, SOM TROR SIG SE ETT FLYGANDE TEFAT

   Om man ställer sej på en trottoar i vilken svensk stad som helst och envist riktar blicken mot någon fjärran belägen punkt på himlen, så befinner man sej inom kort mitt inne i en stadigt växande folksamling. Det karakteristiska för en sådan folksamling är dels att ingen vet vad han tittar efter och dels att han tror att alla de andra himlaskådarna vet det. För att inte göra hela folksamlingen förtvivlad bör man därför, innan man går sin väg, förklara att ett flygande tefat tydligen svävar omkring ovanför staden. Detta är nämligen mer än nog för att varje deltagare i folksamlingen ska bli nöjd, samt beredd att inför vänner och grannar svära på att han inte sett endast ett, utan minst ett dussin tefat av den vanligen förekommande sorten.

4. 

   13 historier (1958)

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Folket i bild

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

   Ur 13 historier

   EN UNDERLIG ROMAN

   När jag lämnade folkskolan hade jag ingen tanke på att fortsätta på den lärda banan. I femtonårsåldern fick jag i stället jobb hos en bonde och klarade av det rätt så bra. Många försökte också intala mej att jag hade en lysande framtid i sikte inom jordbruksbranschen medan de flesta nöjde sej med att säga att jag valt ett hederligt och aktningsvärt yrke för min försörjning. Att yrket var hederligt och aktningsvärt märktes också varje gång jag fick min avlöning, som var sorgligt liten.
   Jag var emellertid en rätt så nöjeslysten yngling, jag ville gå på bio ibland och även i övrigt vara med och rumla om med de stora grabbarna. Till detta räckte inte den lön jag fick av bonden. Jag började därför se mej om efter möjligheter att öka min inkomst. Jag lärde mej bland annat att spela poker men det hade endast till resultat att mina pengar försvann ännu snabbare än förut.
   Nu ville olyckan att jag i det läget råkade läsa en notis i ortstidningen, som handlade om en gubbe som fått nobelpriset i litteratur. Jag kom underfund med att det där priset bestod av en väldig summa pengar och att pristagaren egentligen inte gjort annat än skrivit böcker för att få all denna kosing. Jag beslöt omedelbart att skriva en bok.
   Emellertid var jag en smula tveksam om vad för sorts bok jag skulle skriva och jag rådfrågade därför bonddrängarna i min bekantskapskrets. De ansåg allesammans att jag borde skriva en roman och menade att på en sådan skulle jag nog kunna tjäna rätt så mycket pengar. Bara en av drängarna förhöll sej skeptisk till hela projektet och påstod att han inte trodde att jag dög till att skriva någon som helst bok, det fick sedan gälla vilken slags bok som helst. Bonden som jag arbetade hos var också kritiskt inställd. Han ansåg att jag borde ägna mej åt dyngskottning och flåhackning med större inlevelse i stället för att tänka på något så vanvettigt som att skriva romaner.
   Den där bonden hade en mycket jordbunden syn på tillvaron. När jag en gång sa åt honom att jag drömde om att bli en berömd målare, så gav han mej en pyts rödfärg och sa att jag kunde öva mej med att måla lagårn så länge, och när jag sa att jag ville bli skulptör så kommenderade han mej att tälja hässjestolpar.
   Men naturligtvis brydde jag mej inte om bondens åsikter utan inköpte papper och penna och satte i gång med romanskrivandet. Hur en roman skulle se ut trodde jag mej veta ty jag hade vid den tiden läst en mängd historiska äventyrsromaner, som fängslade mej mer än beskedligare böcker av annan sort.
   Jag inledde alltså första kapitlet i min roman med att beskriva ett slott vars grå och tunga stenmurar omgavs av en vallgrav och en grönskande slottspark. Jag befolkade därefter slottet med en mängd kammartjänare och lakejer, slottsdamer och kökspigor. En förlupen grevinna och ett barn av hemlig härkomst kom också med redan från början. Slottets herre slutligen skildrade jag som en illistig skurk, som genom allehanda intriger kämpat sej fram till sin ställning. Den rättmätige slottsherren försmäktade under tiden i en underjordisk, fuktdrypande fängelsehåla. Jag antydde dock redan i första kapitlet att rättvisan till slut skulle segra.
   Skildringen av slottet med alla dess irrgångar och lönntrappor, källarvalv och tornkamrar tog mycket längre tid än jag beräknat. Men jag arbetade oförtrutet vidare och redan i tredje kapitlet var det färdigt för det första giftmordet. Det hela började alltmer likna en riktig roman så vitt jag kunde förstå.
   Men eftersom jag nu sysslade med en roman började jag i tidningarna läsa vad man skrev om böcker och bokskrivande. Jag kom därvid underfund med att de verkligt stora och betydande författarna tycktes vara realister och arbetarskildrare hela bunten. Jag förstod därför att om jag fortsatte som förut med min roman så skulle jag aldrig bli inräknad bland de stora och betydande författarna, vilket var illa. Men att börja om från början igen bjöd mej emot och därför klarade jag av problemet på ett annat sätt.
   Med slottet införlivade jag ett gods och en del skogsmarker. Sedan placerade jag ut ett sågverk i godsets utkanter och lät en mängd arbetare bli fast anställda vid detta sågverk. Dessutom befolkade jag godset med en massa lantarbetare och mjölkerskor, som hade fullt upp att göra med höbärgning och potatisupptagning.
   Romanen blev nu väldigt händelserik genom flera kapitel. Det var strejker och upplopp och fackföreningsmöten på var och varannan sida. Arbetarna vid sågverket var hårda och bistra proletärer, som ofta knöt näven och ropade:
   – Ner med den usle lakejen på slottet!
   En gammal trotjänande lakej framställde häröver klagomål vilka dock ingen brydde sej om.
   Om jag på detta stadium avslutat romanen skulle allt ha varit gott och väl. Jag kunde ha låtit arbetarna nedgöra klassfienden (den orättmätige slottsherren) och expropiera produktionsmedlen (sågverket). Eller också kunde jag, som många säkert skulle ha ansett vara riktigare, ha låtit slottsherren genomgå en djup andlig kris med omvändelse som resultat. Han kunde sedan ha anslutit sej till oxfordrörelsen och blivit en beskedlig arbetsgivare, en sådan som undertecknar kollektivavtal med arbetarna och bygger idrottsplaner åt dem. Därmed skulle ju idealet ha varit uppnått och romanen försedd med ett lyckligt slut.
   Dessvärre blev det inte så. Jag råkade nämligen läsa i en tidning att medelklassen egentligen var sorgligt förbigången i vår litteratur. Jag insåg att det häruti förelåg en brist i min roman som borde avhjälpas. Alltså införlivade jag en samling ingenjörer och bokhållare med det redan rätt så rikhaltiga persongalleriet i boken.
   Det blev nu lugnt och fridfullt på godset. De där medelklassarna förde inte mycket väsen. De var medelmåttiga, medeltjocka och tänkte medelgoda tankar. Ärligt talat, om sanningen ska fram, så tyckte jag att det blev långtråkigt att skriva om dem.
   Medelklassperioden blev heller inte långvarig. Medan jag som bäst höll på med den råkade jag nämligen läsa en bok av Saroyan. Det märktes också snart på vad jag skrev. In på det välansade godsets marker strömmade en hord av dagdrivare och grässtråtuggande filosofer, som inte gjorde annat än låg i gräset och yttrade sej mer eller mindre asocialt om saker och ting. Vad de där drönarna egentligen levde av lyckades jag aldrig förklara och jag gjorde inte heller några mer omfattande försök i den riktningen. För övrigt tröttnade jag snart på dem. Sedan de kom in i handlingen hände det nämligen inte ett skvatt genom tre hela kapitel och sådant blir tråkigt i längden.
   Vid den tiden slutade jag att vara bonddräng och övergick till andra yrken. Jag blev fattigare och fattigare och mina byxor förlorade sina pressveck. Samtidigt blev jag också alltmer svårmodig och grubblade ständigt över min roman, som nu var rätt så omfångsrik. Hur jag skulle kunna bringa ordning och reda i dess handling kunde jag ändå aldrig bli klar över.
   Det ursprungliga motivet för att skriva den hade därtill fallit i glömska. Romanen hade blivit en fix idé, som jag aldrig kunde släppa ur tankarna hur gärna jag än försökte. Samtidigt läste jag ständigt nya böcker och artiklar om böcker och hörde talas om nya strömningar och strömkantringar.
   Efter saroyanperioden blev jag hårdkokt. Jag var så hårdkokt att jag inte vågade gå ut ensam efter mörkrets inbrott, så uppskrämd var jag av alla de ruskigheter jag skrev om i romanen.
   Trettiofjärde kapitlet ägnade jag helt åt erotik varvid de som skulle utöva erotiken dessvärre visade sej oförmögna härtill när det kom till kritan.
   Jag läste också i tidningarna att riktiga författare borde komma med nya tankar och nya problemställningar. I ett nytt kapitel skrev jag också ner en del tankar och konstruerade problem, inför vilka världen skulle falla i förundran om de offentliggjordes.
   I fyrtioandra kapitlet slopade jag alla skiljetecken och versaler. Jag gjorde det med glädje ty skiljetecken är egentligen bara till besvär för den som ska skriva.
   Ändå var jag inte nöjd. Hela romanen började alltmer gå mej på nerverna men jag var bunden vid den och att bara lämna den förfärliga luntan åt sitt öde var omöjligt. Under tiden blev personerna i romanen ständigt allt flera och den var ändå för länge sedan mer än överbefolkad. Jag fick lov att skaffa mej ett kortregister för att i någon mån kunna hålla reda på de olika gestalterna. Det myllrande romanföljet förföljde mej ständigt i nattliga mardrömmar och gav mej ingen ro på dagarna heller. Det hände ofta att det i tankarna dök upp någon underlig figur, som jag först ville förvisa till hjärnspökenas värld. Men när jag för säkerhets skull tittade efter i kortregistret så fann jag alltid att den där figuren verkligen var med i romanen, att han kommit med i det och det sammanhanget och i det och det kapitlet och att han hade minst lika stor rätt att vara med som någon av de övriga personerna. Jag fick lov att skriva nya kapitel som förklarade de närmast föregående och fotnoter och utvikningar som förklarade varför den eller den personen var med i romanen och var man härnäst kunde vänta att möta honom.
   På den punkten befinner jag mej nu. Den orättmätige slottsherren sitter fortfarande kvar på sitt slott utan att egentligen ha något med romanen i övrigt att göra. Den legitime slottsherren försmäktar fortfarande i sin fängelsehåla så vida han inte avlidit då jag glömt att ordna med mathållningen åt honom genom fyrtio hela kapitel.
   Men jag härdar ut och fogar ständigt nya kapitel till den fruktansvärda romanluntan. Hur jag ska få ett slut på den vet jag däremot inte. Om jag åtminstone haft förstånd nog att förlägga handlingen till medeltiden. Då kunde jag ha låtit digerdöden utbryta redan i tjugonde kapitlet. Nu är alla sådana utvägare stängda. Om jag t. ex. skulle låta vattusot eller någon annan sjukdom börja härja i romanen så vet jag att det bland dess personer – om jag kan lita på kortregistret – finns åtminstone fyra läkare, som omedelbart skulle ingripa med penicillin och liknande preparat och därmed fördärva alltsammans.
   Men om jag någonsin får romanen färdig … om alltså! Då ska jag skicka den till våra förläggare, uppsöka dem i deras hålor och ge dem något att läsa och njuta av att äntligen se dem straffade för alla de arma själar som de inte givit någon plats i härbärget utan låtit tyna bort i stallkrubborna.

5. 

   De lyckliga åren (1954)

   Undertitel roman

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Bonnier
6. 

   I stället för rakblad (1950)

   Undertitel dikter

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Bonnier
7. 

   Gyllene tider (1948)

   Undertitel skisser och berättelser

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish