Birger Vikström föddes 1921 i Södra Bredåker, Boden, i området kring Långsjön. Det sägs att han nöddöptes direkt efter födelsen.
När Birger Vikström var i femårsåldern flyttade familjen till moderns hemby i norra Västerbotten, Granbergsträsk. Fadern dog ganska tidigt och modern blev ensam med att fostra och försörja barnen som växte upp under mycket fattiga förhållanden. När Birger Vikström var femton år dog modern och han sökte sig tillbaka till trakterna kring Bredåker och Långsjön. Han jobbade som dräng hos en släkting under en period.
Norrskensflamman
Birger Vikström engagerade sig i den kommunistiska tidningen Norrskensflamman. Oavsett väderlek och årstid syntes han på Bodens gator där han sålde tidningen.
Senare kom han att göra värnplikten på I19 i Boden och där ogillades Birger Vikströms engagemang av några befäl som försökte stoppa försäljningen av Norrskensflamman på området. Birger Vikström gick då till högste befäl som inte kunde stoppa försäljningen, och som även roades av att ha en sådan originell man på regementet. Därmed kunde Norrskensflamman fortsätta att läsas av värnpliktiga och andra på I19. Denna episod visar på Birger Vikströms hållning mot makt och hierarki: han viker sig inte!
Brunnsviks folkhögskola och Klara-kvarteren
1945, efter värnpliktens slut, kom Birger Vikström till Brunnsviks folkhögskola vilket sedan ledde honom till livet som skribent kring redaktionerna i Klara-kvarteren.
Han levde under mycket knappa omständigheter. Han var i princip bostadslös, han drabbades tidigt av tuberkulos och vistades till och från på olika sanatorier. För att tjäna pengar tog han arbeten där det fanns. Han reste runt i Sverige och arbetade som skogshuggare, med koleldning och andra kroppsligt tunga arbeten.
Det var först de sista åren som Birger Vikström hade en fast bostad, i Johanneshov, Stockholm, efter att han uppmärksammats för boken De lyckliga åren (1954). Den gav honom Svenska Dagbladet litteraturpris tillsammans med en annan norrbottning: Folke Isaksson. Lisa Drougge var en tredje pristagare.
Du kan läsa om Folke Isaksson här på Norrbottensförfattare
Birger Vikström gifte sig 1947. Paret kom aldrig att bo tillsammans men höll kontakten genom åren.
Den sista tiden
Den sista som träffade Birger Vikström var Anny Marwig Rubin (hon skulle senare, 1975, ge ut Birgers refuserade diktsamling Bilder). Han var mycket sjuk och sliten, Anny ville att han skulle lägga in sig på sjukhus. Istället blev han kvar i stan och tog in på ett hotell, Saga, där han strax före julen 1958 hittades död.
Det finns de som menar att Birger Vikström dog i sviterna av missbruket av alkohol och droger (som han kom i kontakt med under sina tuberkulosbehandlingar). Till missbruket kan läggas ytterligare komplikationer: sjukdomen och ett liv av umbäranden. Det är ett under att han över huvud taget kom att skriva så mycket.
I Granbergsträsk, Västerbotten, finns en utställning om Birger Vikström och hans liv. Utställningen invigdes 2007.
Minnesord av Olof Lagercrantz
På julafton 1958 skrev Olof Lagercrantz följande minnesord över Birger Vikström i Dagens Nyheter:
”Birger Vikström var en intagande människa. Hela hans liv förflöt i fattigdom. I ett självbiografiskt utkast har han berättat om en tid då han förföll och gick klädd som den bedrövligaste luffare. Men det fanns aldrig hos honom ens en skymt av andligt förfall eller bitterhet. Han hade ett leende som var fyllt av värme och som, när det flammade upp, förvisade allt yttre, allt som har att göra med positioner och ära till skräpkammaren. Han var ovanlig genom att han som en av de få i vår unga diktning odlade en bred komik med Dickensska och Shakespeareska inslag.
I sin självbiografiska roman De lyckliga åren berättar han om sin norrländska barndom i en avsides liggande by. Han ställer fram en rad upprörande scener, men är aldrig sentimental eller självömkande. Över hans gestalter vilar ett sken av objektivitet och vidsynt accepterande som gör dem minnesvärda. En episod i romanen handlar om hur hans alter ego, John, under en skoltimme läser en rövarroman, och då han av lärarinnan blir ombedd att läsa högt ur skolboken tar miste och i stället läser en bloddrypande passage ur romanen. Rövarromanen fortsatte att fascinera honom, och en av hans sista böcker var en uppsluppen parodi på den gamla piratromanen. Han mötte med godmodigt spex de svårigheter som allt mer och tyngre hopades på hans väg. Det var ett festligt trots och ett stort mod.
Jag såg Birger Vikström för ett par dagar sedan. En lungsjukdom tärde på hans hälsa de sista åren, men han vägrade att sköta sig, brände sönder sig själv, levde som en tyst protest i storstaden, som han en gång i boken Staden häftigt satiriserat. Nu såg jag honom på en tunnelbanestation omgiven av rentvättat kakel, glättade annonser och blänkande skenor. Han var mörk i ögonen, mager som en skugga i Hades och likblek i ansiktet. Han steg in i ett av de gröna tågen och fördes bort. Det var en hjärtskärande kontrast mellan honom och omgivningen.
Han har sin plats i vår moderna litteratur som en självständig tänkare, en avvikande gestalt och en god människa.”