Key not found: norrbottensforfattare.view-author.return-link
Fotograf okänd.
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.geographical-connections
  1. Boden
  2. Södra Bredåker
  3. Granbergsträsk
  4. Stockholm

Birger Vikström

1921 Södra Bredåker – 1958 Stockholm

När Birger Vikström var liten hade han ovanan att ge sig iväg utan att tala om vart, och han kom inte tillbaka. Av förståeliga skäl blev det besvärligt att hitta honom. Det löstes helt enkelt genom att man satte en bjällra runt halsen på Birger och på så sätt kunde han hittas.

Fotograf okänd.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.author-presentation

Ur Att vara dräng (1949):

Jag är ingen jätte och ingen dvärg utan ungefär av medellängd. Axlarna är framskjutna vilket gör att jag på något sätt verkar hopsjunken när jag går. Händerna hamnar som oftast i byxfickorna och stannar där nöjda med värme och vila. När jag är i en stad alltså och någonstans måste göra av händerna. Jag har svart hår och ett smalt ansikte som är alldagligt och föga skönt.

För övrigt har jag under mitt kringflackande levat så enahanda att det knappast är värt att nämna ens en episod. Jag är en arbetare utan yrke och det är inte många som frågar efter var jag håller hus eller vad jag gör.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-author

Birger Vikström föddes 1921 i Södra Bredåker, Boden, i området kring Långsjön. Det sägs att han nöddöptes direkt efter födelsen.

När Birger Vikström var i femårsåldern flyttade familjen till moderns hemby i norra Västerbotten, Granbergsträsk. Fadern dog ganska tidigt och modern blev ensam med att fostra och försörja barnen som växte upp under mycket fattiga förhållanden. När Birger Vikström var femton år dog modern och han sökte sig tillbaka till trakterna kring Bredåker och Långsjön. Han jobbade som dräng hos en släkting under en period.

Norrskensflamman

Birger Vikström engagerade sig i den kommunistiska tidningen Norrskensflamman. Oavsett väderlek och årstid syntes han på Bodens gator där han sålde tidningen.

Senare kom han att göra värnplikten på I19 i Boden och där ogillades Birger Vikströms engagemang av några befäl som försökte stoppa försäljningen av Norrskensflamman på området. Birger Vikström gick då till högste befäl som inte kunde stoppa försäljningen, och som även roades av att ha en sådan originell man på regementet. Därmed kunde Norrskensflamman fortsätta att läsas av värnpliktiga och andra på I19. Denna episod visar på Birger Vikströms hållning mot makt och hierarki: han viker sig inte!

Brunnsviks folkhögskola och Klara-kvarteren

1945, efter värnpliktens slut, kom Birger Vikström till Brunnsviks folkhögskola vilket sedan ledde honom till livet som skribent kring redaktionerna i Klara-kvarteren.

Han levde under mycket knappa omständigheter. Han var i princip bostadslös, han drabbades tidigt av tuberkulos och vistades till och från på olika sanatorier. För att tjäna pengar tog han arbeten där det fanns. Han reste runt i Sverige och arbetade som skogshuggare, med koleldning och andra kroppsligt tunga arbeten.

Det var först de sista åren som Birger Vikström hade en fast bostad, i Johanneshov, Stockholm, efter att han uppmärksammats för boken De lyckliga åren (1954). Den gav honom Svenska Dagbladet litteraturpris tillsammans med en annan norrbottning: Folke Isaksson. Lisa Drougge var en tredje pristagare.

Du kan läsa om Folke Isaksson här på Norrbottensförfattare

Birger Vikström gifte sig 1947. Paret kom aldrig att bo tillsammans men höll kontakten genom åren.

Den sista tiden

Den sista som träffade Birger Vikström var Anny Marwig Rubin (hon skulle senare, 1975, ge ut Birgers refuserade diktsamling Bilder). Han var mycket sjuk och sliten, Anny ville att han skulle lägga in sig på sjukhus. Istället blev han kvar i stan och tog in på ett hotell, Saga, där han strax före julen 1958 hittades död.

Det finns de som menar att Birger Vikström dog i sviterna av missbruket av alkohol och droger (som han kom i kontakt med under sina tuberkulosbehandlingar). Till missbruket kan läggas ytterligare komplikationer: sjukdomen och ett liv av umbäranden. Det är ett under att han över huvud taget kom att skriva så mycket.

I Granbergsträsk, Västerbotten, finns en utställning om Birger Vikström och hans liv. Utställningen invigdes 2007.

Minnesord av Olof Lagercrantz

På julafton 1958 skrev Olof Lagercrantz följande minnesord över Birger Vikström i Dagens Nyheter:

”Birger Vikström var en intagande människa. Hela hans liv förflöt i fattigdom. I ett självbiografiskt utkast har han berättat om en tid då han förföll och gick klädd som den bedrövligaste luffare. Men det fanns aldrig hos honom ens en skymt av andligt förfall eller bitterhet. Han hade ett leende som var fyllt av värme och som, när det flammade upp, förvisade allt yttre, allt som har att göra med positioner och ära till skräpkammaren. Han var ovanlig genom att han som en av de få i vår unga diktning odlade en bred komik med Dickensska och Shakespeareska inslag.

I sin självbiografiska roman De lyckliga åren berättar han om sin norrländska barndom i en avsides liggande by. Han ställer fram en rad upprörande scener, men är aldrig sentimental eller självömkande. Över hans gestalter vilar ett sken av objektivitet och vidsynt accepterande som gör dem minnesvärda. En episod i romanen handlar om hur hans alter ego, John, under en skoltimme läser en rövarroman, och då han av lärarinnan blir ombedd att läsa högt ur skolboken tar miste och i stället läser en bloddrypande passage ur romanen. Rövarromanen fortsatte att fascinera honom, och en av hans sista böcker var en uppsluppen parodi på den gamla piratromanen. Han mötte med godmodigt spex de svårigheter som allt mer och tyngre hopades på hans väg. Det var ett festligt trots och ett stort mod.

Jag såg Birger Vikström för ett par dagar sedan. En lungsjukdom tärde på hans hälsa de sista åren, men han vägrade att sköta sig, brände sönder sig själv, levde som en tyst protest i storstaden, som han en gång i boken Staden häftigt satiriserat. Nu såg jag honom på en tunnelbanestation omgiven av rentvättat kakel, glättade annonser och blänkande skenor. Han var mörk i ögonen, mager som en skugga i Hades och likblek i ansiktet. Han steg in i ett av de gröna tågen och fördes bort. Det var en hjärtskärande kontrast mellan honom och omgivningen.

Han har sin plats i vår moderna litteratur som en självständig tänkare, en avvikande gestalt och en god människa.”

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-authorship

Birger Vikström är en nästan helt bortglömd författare, bördig från Norrbotten. Han var känd som en av klarabohemerna. Just kring klarakvarteren i centrala Stockholm låg många tidningsredaktioner vilket lockade många unga med författarambitioner. Flera av klarabohemerna kom från Norrland, tillhörde arbetarklassen och hade en stark vilja att publicera sig.

Klarabohemerna

De mest kända namnen bland klarabohemerna är Nils Ferlin, Harald Forss och Victor Arendorff. Bohemernas glansperiod var under åren 1930 – 1945. BirgerVikström tillhörde den sista epoken kring slutet av 1940-talet. Några årtionden senare revs klaraområdet successivt och tidningarna flyttade sina kontor till andra delar av staden.

Birger Vikström var centralgestalt under den sista perioden av bohemerna i klarakvarteren. Han levde som en bohem och han dog som en bohem. Så här skriver Bergkvist & Mellin i boken I Klarabohemernas värld (1993): ”Birger Vikström stormade in på den svenska parnassen och därmed också Klara i slutet av 40-talet. Han kom bokstavligen in från kylan, med skogskåda och lagårdslukt i kläderna, och med en rejäl pris snus under överläppen. Han hade lämnat huggarkojor och baracker och drängkammare och han hade bestämt sej för att erövra litteraturen.”

Det var i tidningar och tidskrifter i Klara som han först kom att bli publicerad och uppskattad för sin skarpsyn och humor; sin förmåga använde han för att kritisera samhället, som han ansåg var byggt på lögner och hyckleri. Många beskriver hans texter som bitsk arbetslitteratur präglad av satir och humor.

De lyckliga åren

Birger Vikström debuterade 1948 med Gyllene tider och ytterligare åtta böcker gavs ut under hans livstid (han dog 1958, endast 37 år). Två böcker har utkommit postumt.

Birger skrev ofta självbiografiskt och den bok som blev mest uppmärksammad är De lyckliga åren (1954) som beskriver hans barndom i Granbergsträsk, Västerbotten, men som i boken heter Stenliden. För den boken fick han Svenska Dagbladets litteraturpris. Tidningens recensent Gösta Attorps skrev (1954-12-02) ”Det är en bok som det är ett nöje att läsa och ett nöje att recensera: den förtjänar att gå ut i flera upplagor. Vikström berättar här i romanform om sin barndom fram till fjortonårsåldern, då modern dött – fadern var död långt tidigare – och han kom ut på sin första drängplats. […] Det är ett växelspel mellan individuella öden och kollektivets utveckling: under romanens gång ser man det gamla Sverige lämna plats för det nya. Samtidigt är skildringen av denna by, denna karakteristiska by, också en levande provinsskildring. Det är svårt att föreställa sig att någon börjar läsa De lyckliga åren och inte läser ut den. Birger Vikström har skrivit en bok som är roande, vacker, styv, äkta alltigenom och med ett allvar på botten.”

Humor

Birger Vikströms humoristiska stil passade inte i den litteratursyn som rådde på 1940-talet. En humorist ansågs inte vara en seriös författare.

Han försökte visa andra sidor av sitt författarskap och 1950 utgavs både en diktsamling, I stället för rakblad, och en roman, Staden. Men med dessa projekt nådde han ingen framgång, varken hos läsarna eller hos kritikerna. De var av åsikten att Birger Vikström skulle fortsätta skriva i novell- och kåseriform. En senare diktsamling, Bilder, refuserades men sparades av en god vän som efter Birgers död fick den publicerad 1975.

Annorlunda bok

En lite annorlunda bok är Den svenska människan (1959), som Birger Vikström dessvärre inte hann se i tryckt form. Boken är en samling udda kåserier som han kallar en avhandling om just den svenska människan indelad i tre huvudgrupper: Den egentliga människan, Den vanliga människan och slutligen Den obehövliga människan. Dock med en undergrupp: Övriga existenser. Här avhandlas exempelvis Svenska människor i en systemkö, Riksdagsman med tveksam väljare, Vanlig människa i sittande ställning. Han har själv illustrerad boken med sina säregna bilder som är uttrycksfulla och enkla. Bilderna är inte alltför avlägsna släktingar till Slas, Stig Claesson.

Under Låna och läs har vi samlat ett urval av titlarna. Prova att söka "vikström, birger" i sökfältet så kan du hitta mer av författaren.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.awards

1950 - Albert Bonniers stipendiefond för yngre och nyare författare

1952 - Boklotteriets stipendiat

1953 - Boklotteriets stipendiat

1954 - Svenska Dagbladets litteraturpris

1957 - Tidningen Vi:s litteraturpris

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.trivia

När Birger Vikström var liten hade han ovanan att ge sig iväg utan att tala om vart, och han kom inte tillbaka. Av förståeliga skäl blev det besvärligt att hitta honom. Det löstes helt enkelt genom att man satte en bjällra runt halsen på Birger och på så sätt kunde han hittas.
Var detta ett första uttryck på hans kommande rastlöshet?

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

  1. Vild norrlänning tar till orda (2012)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Black Island Books
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9789186115432

  2. Mitt namn är Birger Vikström. Så enkelt är mitt elände! (2011)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Black Island Books
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9186115286

  3. Den svenska människan (1959)

    Undertitel avhandlingar
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Bonnier

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Den svenska människan

    SVENSKA MÄNNISKOR, SOM TROR SIG SE ETT FLYGANDE TEFAT

    Om man ställer sej på en trottoar i vilken svensk stad som helst och envist riktar blicken mot någon fjärran belägen punkt på himlen, så befinner man sej inom kort mitt inne i en stadigt växande folksamling. Det karakteristiska för en sådan folksamling är dels att ingen vet vad han tittar efter och dels att han tror att alla de andra himlaskådarna vet det. För att inte göra hela folksamlingen förtvivlad bör man därför, innan man går sin väg, förklara att ett flygande tefat tydligen svävar omkring ovanför staden. Detta är nämligen mer än nog för att varje deltagare i folksamlingen ska bli nöjd, samt beredd att inför vänner och grannar svära på att han inte sett endast ett, utan minst ett dussin tefat av den vanligen förekommande sorten.

  4. 13 historier (1958)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Folket i bild

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur 13 historier

    EN UNDERLIG ROMAN

    När jag lämnade folkskolan hade jag ingen tanke på att fortsätta på den lärda banan. I femtonårsåldern fick jag i stället jobb hos en bonde och klarade av det rätt så bra. Många försökte också intala mej att jag hade en lysande framtid i sikte inom jordbruksbranschen medan de flesta nöjde sej med att säga att jag valt ett hederligt och aktningsvärt yrke för min försörjning. Att yrket var hederligt och aktningsvärt märktes också varje gång jag fick min avlöning, som var sorgligt liten.
    Jag var emellertid en rätt så nöjeslysten yngling, jag ville gå på bio ibland och även i övrigt vara med och rumla om med de stora grabbarna. Till detta räckte inte den lön jag fick av bonden. Jag började därför se mej om efter möjligheter att öka min inkomst. Jag lärde mej bland annat att spela poker men det hade endast till resultat att mina pengar försvann ännu snabbare än förut.
    Nu ville olyckan att jag i det läget råkade läsa en notis i ortstidningen, som handlade om en gubbe som fått nobelpriset i litteratur. Jag kom underfund med att det där priset bestod av en väldig summa pengar och att pristagaren egentligen inte gjort annat än skrivit böcker för att få all denna kosing. Jag beslöt omedelbart att skriva en bok.
    Emellertid var jag en smula tveksam om vad för sorts bok jag skulle skriva och jag rådfrågade därför bonddrängarna i min bekantskapskrets. De ansåg allesammans att jag borde skriva en roman och menade att på en sådan skulle jag nog kunna tjäna rätt så mycket pengar. Bara en av drängarna förhöll sej skeptisk till hela projektet och påstod att han inte trodde att jag dög till att skriva någon som helst bok, det fick sedan gälla vilken slags bok som helst. Bonden som jag arbetade hos var också kritiskt inställd. Han ansåg att jag borde ägna mej åt dyngskottning och flåhackning med större inlevelse i stället för att tänka på något så vanvettigt som att skriva romaner.
    Den där bonden hade en mycket jordbunden syn på tillvaron. När jag en gång sa åt honom att jag drömde om att bli en berömd målare, så gav han mej en pyts rödfärg och sa att jag kunde öva mej med att måla lagårn så länge, och när jag sa att jag ville bli skulptör så kommenderade han mej att tälja hässjestolpar.
    Men naturligtvis brydde jag mej inte om bondens åsikter utan inköpte papper och penna och satte i gång med romanskrivandet. Hur en roman skulle se ut trodde jag mej veta ty jag hade vid den tiden läst en mängd historiska äventyrsromaner, som fängslade mej mer än beskedligare böcker av annan sort.
    Jag inledde alltså första kapitlet i min roman med att beskriva ett slott vars grå och tunga stenmurar omgavs av en vallgrav och en grönskande slottspark. Jag befolkade därefter slottet med en mängd kammartjänare och lakejer, slottsdamer och kökspigor. En förlupen grevinna och ett barn av hemlig härkomst kom också med redan från början. Slottets herre slutligen skildrade jag som en illistig skurk, som genom allehanda intriger kämpat sej fram till sin ställning. Den rättmätige slottsherren försmäktade under tiden i en underjordisk, fuktdrypande fängelsehåla. Jag antydde dock redan i första kapitlet att rättvisan till slut skulle segra.
    Skildringen av slottet med alla dess irrgångar och lönntrappor, källarvalv och tornkamrar tog mycket längre tid än jag beräknat. Men jag arbetade oförtrutet vidare och redan i tredje kapitlet var det färdigt för det första giftmordet. Det hela började alltmer likna en riktig roman så vitt jag kunde förstå.
    Men eftersom jag nu sysslade med en roman började jag i tidningarna läsa vad man skrev om böcker och bokskrivande. Jag kom därvid underfund med att de verkligt stora och betydande författarna tycktes vara realister och arbetarskildrare hela bunten. Jag förstod därför att om jag fortsatte som förut med min roman så skulle jag aldrig bli inräknad bland de stora och betydande författarna, vilket var illa. Men att börja om från början igen bjöd mej emot och därför klarade jag av problemet på ett annat sätt.
    Med slottet införlivade jag ett gods och en del skogsmarker. Sedan placerade jag ut ett sågverk i godsets utkanter och lät en mängd arbetare bli fast anställda vid detta sågverk. Dessutom befolkade jag godset med en massa lantarbetare och mjölkerskor, som hade fullt upp att göra med höbärgning och potatisupptagning.
    Romanen blev nu väldigt händelserik genom flera kapitel. Det var strejker och upplopp och fackföreningsmöten på var och varannan sida. Arbetarna vid sågverket var hårda och bistra proletärer, som ofta knöt näven och ropade:
    – Ner med den usle lakejen på slottet!
    En gammal trotjänande lakej framställde häröver klagomål vilka dock ingen brydde sej om.
    Om jag på detta stadium avslutat romanen skulle allt ha varit gott och väl. Jag kunde ha låtit arbetarna nedgöra klassfienden (den orättmätige slottsherren) och expropiera produktionsmedlen (sågverket). Eller också kunde jag, som många säkert skulle ha ansett vara riktigare, ha låtit slottsherren genomgå en djup andlig kris med omvändelse som resultat. Han kunde sedan ha anslutit sej till oxfordrörelsen och blivit en beskedlig arbetsgivare, en sådan som undertecknar kollektivavtal med arbetarna och bygger idrottsplaner åt dem. Därmed skulle ju idealet ha varit uppnått och romanen försedd med ett lyckligt slut.
    Dessvärre blev det inte så. Jag råkade nämligen läsa i en tidning att medelklassen egentligen var sorgligt förbigången i vår litteratur. Jag insåg att det häruti förelåg en brist i min roman som borde avhjälpas. Alltså införlivade jag en samling ingenjörer och bokhållare med det redan rätt så rikhaltiga persongalleriet i boken.
    Det blev nu lugnt och fridfullt på godset. De där medelklassarna förde inte mycket väsen. De var medelmåttiga, medeltjocka och tänkte medelgoda tankar. Ärligt talat, om sanningen ska fram, så tyckte jag att det blev långtråkigt att skriva om dem.
    Medelklassperioden blev heller inte långvarig. Medan jag som bäst höll på med den råkade jag nämligen läsa en bok av Saroyan. Det märktes också snart på vad jag skrev. In på det välansade godsets marker strömmade en hord av dagdrivare och grässtråtuggande filosofer, som inte gjorde annat än låg i gräset och yttrade sej mer eller mindre asocialt om saker och ting. Vad de där drönarna egentligen levde av lyckades jag aldrig förklara och jag gjorde inte heller några mer omfattande försök i den riktningen. För övrigt tröttnade jag snart på dem. Sedan de kom in i handlingen hände det nämligen inte ett skvatt genom tre hela kapitel och sådant blir tråkigt i längden.
    Vid den tiden slutade jag att vara bonddräng och övergick till andra yrken. Jag blev fattigare och fattigare och mina byxor förlorade sina pressveck. Samtidigt blev jag också alltmer svårmodig och grubblade ständigt över min roman, som nu var rätt så omfångsrik. Hur jag skulle kunna bringa ordning och reda i dess handling kunde jag ändå aldrig bli klar över.
    Det ursprungliga motivet för att skriva den hade därtill fallit i glömska. Romanen hade blivit en fix idé, som jag aldrig kunde släppa ur tankarna hur gärna jag än försökte. Samtidigt läste jag ständigt nya böcker och artiklar om böcker och hörde talas om nya strömningar och strömkantringar.
    Efter saroyanperioden blev jag hårdkokt. Jag var så hårdkokt att jag inte vågade gå ut ensam efter mörkrets inbrott, så uppskrämd var jag av alla de ruskigheter jag skrev om i romanen.
    Trettiofjärde kapitlet ägnade jag helt åt erotik varvid de som skulle utöva erotiken dessvärre visade sej oförmögna härtill när det kom till kritan.
    Jag läste också i tidningarna att riktiga författare borde komma med nya tankar och nya problemställningar. I ett nytt kapitel skrev jag också ner en del tankar och konstruerade problem, inför vilka världen skulle falla i förundran om de offentliggjordes.
    I fyrtioandra kapitlet slopade jag alla skiljetecken och versaler. Jag gjorde det med glädje ty skiljetecken är egentligen bara till besvär för den som ska skriva.
    Ändå var jag inte nöjd. Hela romanen började alltmer gå mej på nerverna men jag var bunden vid den och att bara lämna den förfärliga luntan åt sitt öde var omöjligt. Under tiden blev personerna i romanen ständigt allt flera och den var ändå för länge sedan mer än överbefolkad. Jag fick lov att skaffa mej ett kortregister för att i någon mån kunna hålla reda på de olika gestalterna. Det myllrande romanföljet förföljde mej ständigt i nattliga mardrömmar och gav mej ingen ro på dagarna heller. Det hände ofta att det i tankarna dök upp någon underlig figur, som jag först ville förvisa till hjärnspökenas värld. Men när jag för säkerhets skull tittade efter i kortregistret så fann jag alltid att den där figuren verkligen var med i romanen, att han kommit med i det och det sammanhanget och i det och det kapitlet och att han hade minst lika stor rätt att vara med som någon av de övriga personerna. Jag fick lov att skriva nya kapitel som förklarade de närmast föregående och fotnoter och utvikningar som förklarade varför den eller den personen var med i romanen och var man härnäst kunde vänta att möta honom.
    På den punkten befinner jag mej nu. Den orättmätige slottsherren sitter fortfarande kvar på sitt slott utan att egentligen ha något med romanen i övrigt att göra. Den legitime slottsherren försmäktar fortfarande i sin fängelsehåla så vida han inte avlidit då jag glömt att ordna med mathållningen åt honom genom fyrtio hela kapitel.
    Men jag härdar ut och fogar ständigt nya kapitel till den fruktansvärda romanluntan. Hur jag ska få ett slut på den vet jag däremot inte. Om jag åtminstone haft förstånd nog att förlägga handlingen till medeltiden. Då kunde jag ha låtit digerdöden utbryta redan i tjugonde kapitlet. Nu är alla sådana utvägare stängda. Om jag t. ex. skulle låta vattusot eller någon annan sjukdom börja härja i romanen så vet jag att det bland dess personer – om jag kan lita på kortregistret – finns åtminstone fyra läkare, som omedelbart skulle ingripa med penicillin och liknande preparat och därmed fördärva alltsammans.
    Men om jag någonsin får romanen färdig … om alltså! Då ska jag skicka den till våra förläggare, uppsöka dem i deras hålor och ge dem något att läsa och njuta av att äntligen se dem straffade för alla de arma själar som de inte givit någon plats i härbärget utan låtit tyna bort i stallkrubborna.

  5. De lyckliga åren (1954)

    Undertitel roman
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Bonnier

  6. I stället för rakblad (1950)

    Undertitel dikter
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Bonnier

  7. Gyllene tider (1948)

    Undertitel skisser och berättelser
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish