Key not found: norrbottensforfattare.view-author.return-link
Foto: Petra Jonsson
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.geographical-connections
  1. Haparanda
  2. Boden
  3. Hortlax
  4. Piteå
  5. Göteborg

Ann-Marie Ljungberg

1964 Haparanda
Foto: Petra Jonsson

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.author-presentation

Jag var blyg och säkert lite ensam när jag var liten. Det är nog därför jag började skriva. Jag jobbar som författare, ibland studerar jag, kemi och biologi, och så frilansar jag på GT och det är ett bra sätt att skriva på, texter som ska läsas och sedan slängas, man får distans till sitt skrivande och tränar sig hela tiden. Man måste liksom skriva på tvären.

Jag har bott på massor av ställen, men mest i Norrbotten och under slutet av åttiotalet och början av nittiotalet i Nordnorge. Jag har bott i Göteborg i 13 år. Av alla ställen jag har bott på är de bästa kollektivboendena, eller de ställen där man uppför sig som om man bor i kollektiv.

Nu när jag är 42 och ser på det hela förstår jag att jag alltid har rört mig i minoriteter. Att min vardag är udda. Så var det när jag bodde i Nordnorge, så var det också när jag bodde i Färjenäs, och så är det med mitt ensamma mammaskap, Också det är alldeles udda. Under perioder har hela mitt liv kretsat kring mitt eget ensamma mammaskap, mitt ensamma mamma-barn och mina ensamma mamma-vänner och deras barn. En märklig värld, så spännande som en rysare, och så tråkig som experimentell radioteater, och väldigt lycklig, och sedan, så extremt otrygg, och alldeles genomtrygg samtidigt. Det tog lång tid innan det gick upp för mig att inte alla lever som jag. Eller snarare: inte känner som jag. När jag skriver vill jag nog säga något om det. Jag tror att jag vill bli förstådd. Ann-Marie Ljungberg, november 2006

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-author

Ann-Marie föddes 1964 i Haparanda. Familjen kom att flytta runt i länet: Boden, Hortlax och Piteå. Det här gjorde att hon periodvis var ensam och på så sätt kom hon att bli en läsande människa, böckerna blev ett sällskap. Ann-Marie flyttade till Tromsö efter gymnasiet där hon studerade filosofi på halvfart. Det var där hon började arbeta med debutboken som kom ut ungefär elva år senare. Tiden i Tromsö har hon beskrivit som en svår och olycklig period och hon lyckades inte klara några tentor. Ann-Marie har även arbetat i bokhandel, som turistguide och på fiskfabrik. Hon har fortsatt studierna i filosofi och därutöver har hon en designexamen i silversmide. I mitten av 1990-talet gick hon skrivarlinjen på Biskops Arnö - Nordens folkhögskola och några år senare litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Ann-Marie arbetar också som översättare av böcker, främst från norska till svenska, men även från danska och engelska. Ann-Marie Ljungberg är sedan flera år tillbaka bosatt i Göteborg.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-authorship

1998 publicerade Ann-Marie Ljungberg sin första roman, Resan till Kautokeino. Den fick ett stort genomslag vilket är ovanligt för debutanter.
I boken möts fyra udda existenser på väg från Tromsö via Karesuando till just Kautokeino på snöiga och ödsliga vägar. De möts och de kommer ifrån varandra. Det är inte uppenbart för läsaren varför de återvänder till sina hembygder, förutom den unga Jorinda som söker efter Mikko. Dagens Nyheters recensent Stefan Jonsson skriver (1998-05-12): ”Ju mer meningslös resan till Kautokeino ter sig, desto mer meningsfull ter sig romanen om denna resa. Jorinda, Mikko, Paul Isak och Päiviö blir exempel på olika sätt att härda ut och gå vidare trots att livet inte är något värt. Det ger dem något av samma resning som Becketts gestalter. Man kan se Ljungbergs roman som ett lyckosamt försök att ge kropp åt ödsligheten”.
Ann-Marie Ljungberg tycker inte som många recensenter att hennes figurer är udda och excentriska.
– Fast människor i romanform är ju plattare, och det kämpar jag mot. Men annars skulle det kunna vara jag, säger Ann-Marie.
Och det är just människor som inspirerar henne.
– Det är människorna som ska få plats i miljön, om det passar kan jag ändra miljön så att det funkar.
De två följande romanerna är Färjenäs (2000) och Simone de Beauvoirs hjärta (2005). För den senare nominerades hon till Augustpriset 2005 med motiveringen: ”En mamma och en pojke minns. Perspektivet är dubbelt; barn och vuxen, nu och då i en skildring som är allt annat än förutsägbar. Ann-Marie Ljungbergs roman är en djupt solidarisk berättelse om utsatthetens många dimensioner i dagens Sverige.”
Om boken Färjenäs säger hon:
– Den är roligare, inte lika tung som de andra.

Attentatet mot Norrskensflamman

I februari 2009 kom så en roman som för Aftonbladets recensent Hanna Nordenhök är ”en riktig uppenbarelse till bok”, ”en av de mer uppslukande svenska romaner jag läst på länge” (2009-02-03). Romanen heter Mörker, stanna hos mig och handlar om attentatet mot tidningen Norrskensflamman i mars 1940 då fem människor, varav två barn, miste livet. De faktiska händelserna finns med (förberedelserna varvas med rättegången), men det som intresserar Ann-Marie Ljungberg är frågor om terrorismens mentala mekanismer, vad det var som drev en grupp av ansedda borgare till detta terrordåd.
Mörker, stanna hos mig har genomgående fått mycket positiva recensioner. Boken har också dramatiserats till radioteater av Magnus Berg; Attentatetsändes i två delar i P1 i februari/mars 2010.

Ungdomsbok

Med boken Maja & döden (2014) debuterar Ann-Marie Ljungberg som ungdomsboksförfattare. Maja, tretton år, berättar i dagboksform om sitt liv på canceravdelningen på Östra sjukhuset i Göteborg. Och hon skriver om mamma och mormor  som ständigt bråkar, om sanningssägaren Evalena, kompisarna i bandet, fotbollslaget... I en mycket uppskattande recension i Dagens Nyheter (2014-09-20) sammanfattar Sanne Näsling: "Dagboken kränger fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan, drömmar och minnen - från den trånga sjukhuskorridoren till den laddade skolgården och vardagen med mamma. Ja, Maja & döden är en roman med mycket på hjärtat: om att vara ung, om att vara kär, om att vara rädd. Om vänskap, om skuld och om social utsatthet. Om en mor- och dotterrelation. Om att leva. Om att dö."

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.awards

2000 - Rubus Arcituc

2001- Göteborgs Stads författarstipendium

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

  1. I fallinjen (2015)

    Undertitel en essä om prekärfeminism
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9789173748292
  2. Maja och döden [ungdomsroman] (Kabusa)  (2014)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9173553689
  3. Mörker, stanna hos mig (2009)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Alfabeta
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9150111000
  4. Simone de Beauvoirs hjärta (2005)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Alfabeta
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9150105523
  5. Färjenäs (2000)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Anamma
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9187894890

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Färjenäs

    Sabine går upp för att kräva ersättning för sin cykel. Till hennes förvåning möter Ragnar henne redan i dörren och han ler brett och klappar henne faderligt på axeln. Och när hon har framfört sitt ärende ger han henne tusen kronor utan att ens titta på pengarna, och så säger han:
    – Och så gör du dig av med de där blattarna.
    Han menar Göteborgs slagverksförening, närmare bestämt gambianerna.
    Sabine lyckas med att både skaka på huvudet och nicka på samma gång. Både le och se arg ut och hon traskar nerför trappan i sina foträta sandaler. Inte förrän hon trampar i vattenpölen nedanför trappfönstret blir hon arg igen.
    Men sen, på våren, när Ragnar börjar visa sig på Flemingsgatan igen händer det ännu en gång att Sabine inte kan komma ut genom sin dörr, hon får bara upp den en och en halv decimeter innan den slår emot någonting tungt och hårt. Sabine är smal, så hon skulle kunna försöka tränga sig ut där, men hon väljer fönstret även denna gång. Sedan går hon in genom Flory Hills ytterdörr och tittar efter. Det är en stor oljig motor som ligger där. Hon försöker själv skjuta den åt sidan så att hon öppna sin dörr, men den är för tung. Hon klättrar tillbaka in genom fönstret, kokar örtte och sätter sig och läser om rosenterapi. Hon sitter där hela dagen. Varje gång ytterdörren till Flory Hill slår igen hör hon två steg, sedan ett våldsamt skramlande från någon som har snavat och sedan tunga haltande steg i trappan. Så småningom kommer Björn till undsättning. Han går med henne tillbaka fullastad med bananer. Med ett spett lyckas han och Andreas och Fredrik rubba motorn så att den ligger intill väggen i stället. Och så visar det sig att det är en båtmotor. Och vid en närmare översyn över vad som har blivit stulet i området visar det sig att det fattas en motor i Hermans gamla segelbåt.
    Thomas och Andreas och Stenaprinsessan hjälps åt att bära bort motorn några dagar senare. Tillbaka till Flory Hills trädgård och in i båten. De håller på med motorn i några dagar för det visar sig att motorn inte fungerar.
    Herman går runt dem med hundarna kopplade medan de jobbar. Han är glad för att han har fått tillbaka motorn, men ledsen över att någon har tagit den.
    Och Thomas och Andreas och Stenaprinsessan förstår att det kommer att kräva en hel del för att få Herman på gott humör igen så de går hem och byter om till blåställ, hämtar skiftnycklar och Stenaprinsessan hämtar en freestyle och en bok som hon säger att hon tänker läsa under pauserna i arbetet. Och när de har köpt fler reservdelar och motorolja för båtmotorer och bensin går motorn igen. Herman är nöjd, men ändå fortfarande ledsen över att Färjenäs har blivit så kriminellt. Thomas letar i minnet men kan inte komma på någon gång när Färjenäs inte har varit kriminellt. Men det säger han inte. Andreas och Thomas torkar av sig all olja, tittar på varandra och biter sig i läpparna. Och vad händer?
    En dag kommer Herman ner från sin lägenhet i Flory Hill där han har stått i fönstret och tittat på dem när de har reparerat hans båt och säger att de gott kan få låna den i sommar om de vill och om de betalar sjösättningen och båtplatsen och lite andra småsaker.

  6. Resan till Kautokeino (1998)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Anamma
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9187894513

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Resan till Kautokeino

    **Senare samma natt gick Jorinda på baklängestur. Hon gick baklänges, med trevande steg på en bakgård i Tromsö. Hon såg inte var hon satte ner fötterna så hon snubblade och föll rakt ner på marken över ett par ben som stack fram i hennes väg. Och där hon föll stod Mikko och stirrade kallt på henne.
    – Igår ett barn, i morgon en gamling, tänkte han om Jorinda och sträckte fram en arm för att hjälpa henne upp.
    – Tillåter ni min sköna?
    Senare skulle hon tänka på det. Att hon hade legat på rygg. Att hon kände att hon hade slagit sig. Hon hade fått blåmärken på armbågarna och hon låg på rygg och tittade upp i himlen, som var så molnig, fast så mörk att det knappast syntes. Han hade böjt sig ner mot henne, där hon låg i rak vinkel mot Svein, som sov, med benen rakt ut. Hon hade blivit förvånad, men det var nu, i detta ögonblick som hon visste att hon älskade honom och det var i samma ögonblick som han förstod att hon gjorde det. Det låg i allting, i själva vinkeln som hennes kropp gjorde mot Sveins. Mikko hade inte bara hjälpt henne. Han hade lyft henne tills hon stod där, han hade dragit henne med sig, tagit henne i armen och sagt:
    – Jag vet ett ställe där vi kan sova i natt.
    Hon hade följt med honom, inte tyckt att det verkade konstigt, inte reflekterat över det alls. Mikko hade lämnat Svein där. Jorinda hade inte ens sett honom, annat än som ett bylte på marken. Hon hade hört hans andetag, men det var som om det inte hörde dit.