Ur *Bondfolk *(1943)
Smedsgårds-Aino gick tungt och ovigt nedför förstutrappan. Ingen av
kvinnorna i byn hade hunnit med så mycket som hon under de femton år
hon fört spiran i gården, men nu var rappheten i rörelserna borta och
stegen oviga och stela. Så där i tröskningstid väntade hon sitt tionde
barn.
Hon sneddade över gårdsplanen och försvann in i ladugården. Krumhorna, som hade sin kalvningstid inne för två veckor sedan och aldrig brukat sinka sig, råmade emot henne. Kon hade faktiskt blivit van vid att varje natt få besök av husmodern och en extra godbit ur hennes hand. Ännu var den inte sjuk – det kunde Aino höra på råmandet – hur länge skulle det dröja?
Hon steg in i båset, och kon fick sörpla i sig en dryck ur spannet hon burit i sin hand. Med vana rörelser kände hon på dess juver, som svällde och spände, och for med handen över ljumskarna.
Nej, detta dygn blev det knappast något ännu. Hur länge skulle det dröja? Och vad betydde denna försinkning?
Om det gällt Krona, hade hon inte brytt sin hjärna. Den kon var inte att lita på – vare sig det gällde kalvning eller annat. Två kalvar släppte hon ned i skogen, och vem vet var de andra hamnat om man inte efter dessa erfarenheter alltid såg till att Krona kalvade under den tid av året, då hon stod fastklavad vid väggen i sitt bås. Nå, kräket tog sig hem med kalv och allt, men hur mycken oro fick de inte utstå innan dess! För att nu inte tala om vilken skam det var för en husmor att sådant hände. Det såg ju faktiskt ut som om man inte förstod sig mera på kor än en nyfödd barnunge. Oskar – mannen – lät henne verkligen veta det, han som eljest var så natursnäll, och undra på det! Och Keskitalos Margreta med sin vassa tunga kom ännu i hennes ladugård och frågade, om Krona var höst- eller vårburen. Jaså, kalvade den i mars? Var det inte ungefär den tiden i fjol också? Folk menade ju, att det var bra att växla lite. Men kanske det var någon särskild anledning … och sedan gick hon på med berättelser om hur hon själv brukade vaka över sina kor. Jo jo, Aino förstod nog halvkväden visa! Om gumman inte varit svärmor till Haavistos Kajsa, hade Aino säkert gett henne svar på tal. Men för Kajsas skull tålde hon vad som helst – närapå åtminstone.
Det var Krona det, men sådan var nu inte Krumhorna. Att den kon inte höll tid, fyllde henne med dess mer bekymmer. Det var deras bästa ko, och Aino var även i övrigt särskilt fäst vid den. Sista dagarna gick hon med onda aningar. Och drömmen härförleden måste ju betyda något den med.
Plötsligt släppte Aino taget om spannet. Det stjälpte, och återstoden av innehållet rann i en seg, brun flod ner i båset. Men Aino frågade inte efter det. Hon slog armarna om kons hals och brast i gråt.
Sådant var varken Krumhorna eller någon annan i gården van vid. Kon stod först alldeles orörlig – säg sedan, att en ko är dum! – och började därefter sakta slicka henne, där den kom åt. Aino grät, så att hon hickade.
De sade aldrig annat än Aino, varken gamla eller unga, varken känt eller okänt folk. Jo, det fanns en och annan slåtterdräng som försökte sig på att säga värdinnan. Men de slutade snart. Folk tar seden dit de kommer. Nå, Aino tog inte detta så hårt vid sig, även om hon naturligtvis gärna sett, att hon blivit ställd i jämbredd med de andra husmödrarna i byn. Men en finsk ladugårdspiga, som gifter sig till en gård, får inte vara snarstucken. Egentligen var byfolket snällt och vänligt, och Aino visste, att hennes duglighet uppskattades till fullo. Den samstämmiga meningen var, att smeds-Oskar aldrig suttit i sådan gård, om hustrun inte varit. Och Haavistos värdinna, som mer och mer fick heta fru, sina uppriktigt menade protester till trots, var hennes bästa vän. Ja, att ha henne, det var som att äga en Guds ängel till granne! Nej, Aino klagade visst inte. Gårdsfolk sedan generationer tillbaka har fog för viss bördsstolthet. Aino hoppades, att hennes barnbarn skulle få den.
Och ändå grät smeds-Aino så över sig givet bittert, som bara den som mycket sällan tar till tårar gråter. Krumhornas sträva tunga, som genom en tunn ärm gjort hennes arm och axel fuktiga, kunde inte lugna henne. Hon skakade av snyftningar.
– Krumhorna, Krumhorna du, snart är det nog ute med både dig och mig!
Nio barn hade Aino förut burit under sitt hjärta, och nio fullgångna duktiga medborgare hade hon fött till denna värld. Men så som hon känt det för detta tionde, hade hon aldrig känt det förr. Att benen svällde och värkte, att det kunde svartna för ögonen just när man skulle stiga upp och lemmarna faktiskt inte ville lyda en riktigt innan man masserat dem och stått i – allt det där kände man ju till. Sådant var livet för en havande kvinna. Nej, det här var något helt annat.
Om hon bara kunde minnas drömmen riktigt! Men hur hon grävde i sitt minne, blev det bara strödda detaljer, som det inte var lätt att bli klok på. Lite fler visserligen för varje gång hon tänkte igenom den mystiska natten, men kom hon någonsin ihåg så mycket att hon fått litet ledning för det kommande? Hon kunde inte heller fråga Kajsa, som annars gärna stod bi med råd och dåd. Kajsa trodde inte alls på drömmar – ja, så var det verkligen, hur underligt det än kunde låta. Men Kajsa skulle få se. Den här gången kom det att bli så pass tydligt, att ingen kunde ta miste på varslet.
