Redan under sin tid som präst i svenska kyrkan var det liv och rörelse runt Bengt Pohjanen. Så även med författarskapet.
Han debuterade 1979 med romanen Och fiskarna svarar Guds frid.
Kent Lidman, recensent för Norrländska Socialdemokraten, var imponerad
av författarens litterära och språkliga medvetenhet. Han skriver
(1979-03-12): ”Bengt Pohjanens sätt att skildra Kurt Göran Polemalms
liv är ovanligt. Förutom de levande personerna i boken, finns det ett
osynligt överjag. Detta överjag vandrar i bokens slutkapitel ut från
sin mystiska osynlighet. Det är bokens överjag som hela tiden driver
historien framåt, och får Kurt Göran Polemalm in på olika tankebanor.”
Även de efterföljande romanerna har fått stor uppmärksamhet, Ropandes röst (1981) och Kasaland (1984). 1988 kom Dagning; Röd som tar upp Korpelarörelsens uppkomst och förvillelse i Tornedalen. Så
här skrev Rolf Nilsén, Norrbottens-Kuriren (1988-04-05): ”De som söker
sig till Dagning; Röd ska finna en orolig, hyperpersonlig,
vresig, ibland dokumentär och framförallt säreget mäktig berättelse. De
ska också finna att detta är en roman som på sitt ibland disparata sätt
är svårt att frigöra sig från. Själv vågar jag redan nu räkna den som
en av de märkligaste svenska romanerna under herrens år 1988.”
Självbiografi
2007 kom Bengt Pohjanens självbiografiska Smugglarkungens son.
Romanen skildrar den unge Bengts/Pänkttis första elva år. Romanen vann
snabbt såväl recensenters som läsares gunst. För Ingemar
Nilsson i NSD (2007-07-31) är Bengt Pohjanen ” … en författare som osökt får mig
att tänka på magisk realism à la García Márquez. Kassa by, sju mil norr
om Polcirkeln, eller Macondo i Colombia.” Så här skriver Mats
Gellerfeldt i Svenska Dagbladet (2007-08-13): ”Över huvud taget är
Bengt ett mycket försigkommet barn som nästan omedelbart efter sin
födelse lär sig tala och gå och tolka världen (jag undrar om man inte
här kan läsa in reminiscenser från Grass´ Oskar i Blecktrumman).
Språket och dess natur spelar en viktig roll i berättelsen som till
dels är en metaroman: en roman om hur man lär sig behärska språket,
tolka berättandets natur och samtidigt vara kluven mellan olika språk,
mellan överhetens svenska och folkets tornedalsfinska. Mellan nedre
Sverige och övre Sverige finns inte bara språkgränsen utan också
klassgränsen.” Mats Gellerfeldt skriver i slutet av recensionen att ” …
det är främst som en fabulös skröna med allt detta närmast
latinamerikanska fantasteri och uppbåd av de mest originella, absurda
och bisarra gestalter som alltid dyker upp när denne författare
verkligen går igång som boken har sin största behållning.” Eller så kan
man med Christer Enanders ord säga att ”Det är en varm bok. Varm som ny
hästspillning; varm som en glödgad kamin eller ett levande hjärta”
(Ystads Allehanda 2007-08-14).
Fortsättningsboken, Tidens tvång (2009), inleds med att Pänktti börjar realskolan i Pajala och avslutas med att han som svårmodig poet tar studenten i Haparanda. Gellerfelt är entusiastisk i sin anmälan (Svenska Dagbladet 2009-11-30): ”Det är sublim komik kombinerad med stor skönhet i bilder och reflexioner”; ”Det är djupt tankeväckande samtidigt som man inte har tråkigt en sekund i dess [författarskapets] sällskap”. Gellerfelt menar att det är ”en gåta att Bengt Pohjanen inte har nått en större publik”.
För Therese Eriksson i Helsingborgs Dagblad (2009-11-24) är romanen ”… en av de mest inlevelsefulla, trovärdiga berättelser om klassresa och dubbel klasstillhörighet …”. Hon vill också beskriva Bengt Pohjanen ”som en Norrbottens Jeanette Winterson. Förutom kombinationen av finstämd prosalyrik och osannolika fabler, delar Pohjanen med Winterson också den absoluta övertygelsen om berättandets grundläggande funktion”.
Lyriker
Som lyriker debuterade Bengt Pohjanen 1986 med Kamos, i hjärtat av vintern. I Svenska Dagbladet (1986-09-01) skrev Jan Söderqvist att diktsamlingen ”tillför ännu en dimension till ett egensinnigt och mycket intressant författarskap”.
Bengt Pohjanen skriver även för barn och ungdom; hittills har vi böckerna Lugern, Land i lågor (för vilken han nominerades till Augustpriset 1992) och Söte Jesus.
Meänkieli
Ingen annan författare förknippas så starkt med meänkieli som Bengt Pohjanen. Han har visat att det är möjligt att skriva på meänkieli. Redan 1985, 15 år innan meänkieli blev ett officiellt språk, presenterade han sin översättning av Markusevangeliet, Tule Leevi fölhjyyn. Senare har han översatt övriga evangelier och också en rad barnböcker, dikter, prosatexter till meänkieli.
Samma år, 1985, publicerade Bengt även den första romanen på meänkieli, Lyykeri, en ungdomsroman med handlingen förlagd till Tornedalen på 50-talet, under kalla krigets slagskugga, med militärer, spioner och smugglare. Ett par år senare la han grunden för Tornedalsteaterns storslagna utveckling på meänkieli genom pjäsen Kuutot.
Ordböcker
Bengt Pohjanen har också initierat och medverkat i utarbetning av grammatikor, ordböcker och översikter av den litterära utgivningen. På senare år har han gjort meänkieli till ett operaspråk och till ett bloggspråk – spännvidden i Bengts författarskap är maximal.
Bengt Pohjanens insatser för meänkielis utveckling, både som författare, språkvetare och som inspiratör, är, kort sagt, ovärderliga!
Under Låna och läs har vi samlat ett urval av titlarna. Prova att söka "pohjanen, bengt" i sökfältet så kan du hitta mer av författaren.
