Tillbaka till Norrbottensförfattare
Foto: Erja Lempinen
Geografisk anknytning
  1. Kiruna
  2. Tornedalen
  3. Mariefred

Åsa Larsson

1966 Uppsala

– Jag blir lugnare av att skriva och en bättre partner och mamma. Aldrig är man en bättre mamma än efter en bra våldsscen, skrattar Åsa Larsson.

Foto: Erja Lempinen

Egen presentation

Jag kanske är ett typiskt ensambarn. När jag tänker på min barndom ser jag en blek unge som satt inomhus och ritade och skrev. Utom på somrarna hos mormor då jag och mina kusiner levde fria och vilda utomhus.

Jag har mycket egen motor och stort behov att få vara ensam ibland. Samtidigt är jag alldeles för angelägen om att folk ska tycka om mig och har lätt att känna mig ensam och övergiven. Att skriva botar ensamhet, rastlöshet och min längtan hem till Kiruna.

Åsa Larsson, juli 2005

Om författaren

Åsa Larsson föddes 1966 i Uppsala. När hon var fyra år flyttade hela familjen till Kiruna där Åsa är uppvuxen. Farfadern var laestadianpredikant men hennes föräldrahem var inte religiöst, snarare tvärtom. 1989 lämnade hon Norrbotten för Uppsala och juridikstudier.

Hon har bott i Stockholm men flyttade efter några år till Nyköping där hon var föredragande i skattemål vid länsrätten. Nu har hon sagt upp sig och bor i Mariefred.

Åsa larsson började skriva för att hon hade tråkigt i huvudet, som hon uttrycker saken. – Jag blir lugnare av att skriva och en bättre partner och mamma. Aldrig är man en bättre mamma än efter en bra våldsscen, skrattar hon.

För Solstorm fick hon Svenska Deckarakademins debutantpris. Svenska Deckarakademin har också utsett två av hennes böcker till årets bästa kriminalroman: Det blod som spillts (2004) och Till offer åt Molok (2012). 2012 erhöll hon även Svenska Bibelsällskapets Bibelpris med motiveringen:"Åsa Larsson placerar på ett naturligt sätt bibliska motiv och citat i sekulär deckargenre och speglar miljöer där Bibeln utgör en självklar grund för människors associationer."

Om författarskapet

Åsa Larsson debuterade 2003 med Solstorm som utspelas i Kiruna där ett mord inom en frikyrkoförsamling står som fond för berättelsen.
– Att det blev Kiruna var ett självklart val. Jag växte upp där och det är ingen dussinstad precis. Där kan jag koppla av och känna att jag är som alla andra, säger Åsa Larsson.

Huvudpersonen i boken är juristen Rebecka Martinsson som arbetar på en advokatfirma i Stockholm. När hennes ungdomsvän mördas återvänder hon till barndomsstaden. ”Förutom att författarinnan valt en ovanlig miljö för en spänningsroman är Solstorm också mycket väl berättad. Språket och förmågan att beskriva det nordligaste av Norrland är medryckande. Att hon dessutom har lyckats skapa en spännande historia, även om frikyrkan Kristallkyrkan är uppdiktad, gör inte boken sämre”, skriver Monica G Engström i Västerbottens-Kuriren (2003-05-27).

Året därpå kom Det blod som spillts och Rebecka Martinsson dras på nytt motvilligt till Kiruna. ”Åsa Larsson har utvecklats till en fullfjädrad författare, hennes karaktärer har djupnat och fått tydligare konturer. Hon vet vilka människorna är och hon förmår att berätta om dem alldeles klart”, skriver Lisa Pehrsdotter i Arbetarbladet (2004-04-03). Uppslaget till romanen fick Åsa Larsson när hon i sitt inre såg en kvinnlig präst upphängd i en kyrka.

I den tredje boken, Svart stig (2006), har hon lämnat frikyrkoförsamling och Svenska kyrkan. Men det är ändå en andlig bok anser Åsa, den handlar om mammon och nåd. En kvinna, med koppling till gruvindustrin, hittas mördad i en ark på Torneträsk. Handlingen utspelas inte enbart i Kiruna utan även i Afrika och Asien när vi följer den internationella gruvindustrin.
Lotta Olsson skrev för DN (2006-08-22): ”Det är lätt att bli besviken på Svart stig, om man tänkt sig att Åsa Larsson ska hålla sig till att skriva en hyllmeter Norrland med Rebecka ensam och frusen. I stället vidgar Åsa Larsson perspektivet och försöker blåsa lika mycket vardagsliv i överklassklichéerna som i norrlänningarna, tassar ut på sin egen svarta stig och litar på att hon hittar fastän riktmärkena med nödvändighet måste bli färre. Det är intressant, om än inte med samma tonsäkerhet som tidigare. Rebecka? Hennes stig är kanske ännu mer självklar, vid randen av avgrunden. Jag är inte säker på att hon borde ha gått den”.
Åsa planerar sammanlagt sex böcker med Rebecka Martinsson och de andra från Kiruna.

2014 debuterade Åsa Larsson som barnboksförfattare. Tillsammans med Ingela Korsell och illustratören Henrik Jonsson har Åsa Larsson skapat en nordisk fantasy-värld. Av seriens planerade tio delar utkom två samtidigt: Nidstången och Grimmen. Böckerna, med två fosterhemsplacerade pojkar i centrum, handlar om fornnordiska föremål eller magiska väsen som sätter skräck i Mariefred. För Steven Ekholm i Dagens Nyheter (2014-10-12) är böckerna "det mest nagelbitande, bladvändartvingande jag läst [...] helt enkelt oförskämt spännande. Och dessutom utfört med ett riktigt bra hantverk. Inget är lämnat åt slumpen, varken vad gäller den ´mytologiska grundforskningen´ eller hur författarna tråcklar in den i böckerna på ett självklart vis."

Under Låna och läs har vi samlat ett urval av titlarna. Prova att söka "larsson, åsa" i sökfältet så kan du hitta mer av författaren.

Priser/stipendier

2003 - Svenska Deckarakademins debutantpris

2004 - Årets bästa Kriminalroman (Det blod som spillts)

2012 - Årets bästa kriminalroman: (Till offer åt Molok)

2012 - Svenska Bibelsällskapets Bibelpris

Kuriosa

När Åsa Larsson fick veta att hon tilldelats priset för årets bästa kriminalroman var hon i en mataffär. Hon blev så glad att hon sprang omkring och tjoade vid bröddisken.

Låna och läs

  1. Draugen (2018)

    Språk Svenska
    Serie Pax
    Delnummer 10
    Medarbetare
    1. Korsell, Ingela
    2. Jonsson, Henrik
    ISBN
    1. 9789163879821
  2. Nidstången (2014)

    Språk Svenska
    Serie Pax
    Delnummer 1
    Medarbetare
    1. Korsell, Ingela
    2. Jonsson, Henrik
    ISBN
    1. 9789163879135

    Provläs

    Illustration: Henrik Jonsson

    Ur *Nidstången *(2014), tillsammans med Ingela Korsell.

    Mörkervarelsen kastar sig över Viggo. Men då. Precis i det ögonblicket, sticker Viggo in handen under tröjan och får fram den tunna svarta skinnboken som varelsen kom ut ur. I exakt det ögonblick då varelsen är över honom öppnar han boken.

    Mörkret sugs rakt in i den. Viggo håller krampaktigt i boken och det uppstår ett kort ljud, som när man suger upp pangade ballonger med en dammsugare. Hela mörkervarelsen slurpas tillbaka in i sidorna.

    Viggo smäller ihop boken och kommer upp på fötter med ett språng. Han är snabbt framme vid den förbjudna bokhyllan och trycker in boken på den plats där de tog den. Slår igen gallergrindarna och låser.
    Alrik kommer upp på alla fyra. Det dunkar i huvudet. Han är så lättad att han vill gråta.

    Viggo vänder sig om mot honom. Han är blek i ansiktet och han håller om sin skadade hand.
    – Det ska väl lära den där skiten att inte jävlas med oss! säger han.
    Sedan brister båda ut i skratt. De skrattar och skrattar fast det egentligen inte finns  något alls att skratta åt.
    Alrik rullar över på rygg och håller händerna mot magen. Det gör så ont i huvudet att han kan dö. Men de skrattar. Och kan inte sluta.

  3. Till offer åt Molok (2012)

    Förlag Albert Bonniers
    ISBN
    1. 9100125318

    Provläs

    Ur Till offer åt Molok (2012)

    Att en hund kan skrika så. Samuel Johansson har aldrig hört en hund låta på det viset förut.
    Där står han i köket och brer en smörgås. Hans gråhund är bunden i löplina ute på gården. Allt är fridens liljor.
    Så börjar hunden skälla. Till en början skarpt och hetsigt. 
    Vad skäller den åt? Ingen ekorre i alla fall. Skall på ekorre känner han igen. Inte älg? Nä, älgskallet är dovare och stadigare.
    Sedan händer något. Hunden skriker. Tjuter som om helvetets portar öppnat sig. Det är ett läte som väcker en kall skräck i Samuel Johansson.
    Så blir det tvärtyst. 

    Ut springer Samuel. Utan jacka. Utan skor. Utan redig tanke.
    Han snubblar sig fram i höstmörkret, bort mot garaget och hundkojan.
    Och där, i utomhusbelysningen från garaget, står björnen. Den sliter i hundens kropp för att få den med sig, men den livlösa hunden sitter fast i löplinan. Björnen väder sin blodiga käft mot Samuel och ryter till.
    Samuel tar ett ostadigt steg bakåt. Sedan får han nästan överjordisk kraft och springer så fort som han aldrig har gjort, tillbaka till huset för att hämta geväret. Björnen står kvar. Ändå känner han djurets heta andedräkt i nacken.*
    Han laddar bössan med våta händer innan han försiktigt öppnar dörren. Han måste vara lugn och träffa ordentligt. Det kan gå fort annars. En skadskjuten björn har han över sig på någon sekund.
    Smyger i mörkret. Ett steg i taget. Nackhåren står ut som nålar.

    Björnen står kvar. Slafsar i sig vad som är kvar av hunden. När Samuel osäkrar vapnet tittar den upp.
    Aldrig har Samuel darrat så illa. Det är bråttom nu. Han försöker vara stilla, men det går inte.

    Björnen svänger hotfullt med huvudet. Gurglar. Flämtandas som en bälg. Sedan tar den ett makligt steg framåt. Då skjuter Samuel. Skottet dånar. Björnen far omkull. Men reser sig hastigt upp igen. Och försvinner i mörkret.


    Vintern ger vika. Hjalmar Lundbohm och skollärarinnan Elina Pettersson blir häftigt förälskade.
    Vårvintersnön suckar och dryper. Istapparna är långa som kyrkspiror. Gatorna är lera och snömodd. Träden skälver av längtan. Snötäcket är fortfarande meterdjupt i skogen, men solen värmer. Nu skall ingen behöva frysa mer på ett tag. Den välsignade våren skall nog komma.

    De älskar på dårars vis. Berättar för varandra att de aldrig känt så här förut. Tänker att ingen annan någonsin kan ha känt som de. Kallar varandra för tvillingsjälar. Jämför sina händer och ser att de är så lika.
    – Som bror och syster, säger de och sätter handflatorna mot varandra och känner att de vill stanna i disponentens sovrum för evinnerlig tid.
    – Jag låser och sväljer nyckeln, säger han när hon kliver upp i ottan för att smyga därifrån.
    Och som alla dårar är de oförsiktiga.
    Disponenten skickar en pojke med ett meddelande till skolan.
    Gossen knackar på klassrummet och överlämnar kuvertet.
    Elina kan inte ge sig till tåls, utan läser tyst för sig själv inför klassen medan hennes kinder blir blossande röda.
    ”Fröken”, står det, ”på doktorns inrådan har jag stoppat kalsongerna fulla med snö. Det hjälper föga.”
    Hon skriver ett svar medan gossen väntar.
    ”Disponent Lundbohm”, skriver hon, ”jag står upp och undervisar. Detta måste få ett slut.”
    Om någon får tag i det får de väl tro att vi har slut på stolar, tänker hon.

    I maj blir nätterna ljusa. Då ligger de vakna och talar med varandra. Älskar och talar. Älskar och talar en gång till. Hon kan tala om allt med honom. Allt intresserar honom. Han är nyfiken och bildad.
    – Berätta något, kan hon be honom. Om vad som helst.
    Och ute i den ljusa natten springer riptuppar över snön och skrattar spöklikt. Sparvugglorna och hökugglorna hoar. Fjällräven gråter som ett barn och lyssnar efter sork under skaren.

  4. Guds starka arm (2009)

    Förlag Bonnier audio
    ISBN
    1. 9789179538378
  5. Till dess din vrede upphör (2008)

    Förlag Albert Bonniers
    ISBN
    1. 9789036470605

    Provläs

    Ur Till dess din vrede upphör (2008)

    Så upptäcker jag att uppstigningslinan som löper mellan mig och träkrysset över vaken flyter slapp i min hand.
    Jag drar i den för att den skall spännas åt.  Men den spänns inte. Jag halar in linan. En meter, två meter.
    Tre.
    Har den lossnat från träkrysset? Vi fäste den ju så ordentligt.
    Jag halar allt snabbare. Nu har jag andra änden i handen. Jag ser på den. Stirrar på den.
    Herregud, jag måste upp och fästa den. När Simon kommer ut ur flygplanet har vi inte tid att simma omkring under isen och leta efter vaken.
    Jag fyller torrdräkten med lite luft så att jag sakta stiger uppåt. Upp ur mörkret, genom dunkel, det blir ljusare. Linan håller jag i handen.

    Jag spanar efter vaken, ett ljusnedsläpp i isen, men ser den inte.
    Istället ser jag en skugga. En svart fyrkant.
    Något ligger över vaken. Jag simmar dit. Träkrysset är borta. Istället ligger det en dörr över hålet. Den är grön. Gjord av enkla plankor med en snedslå tvärsöver. En dörr från en bod eller lada.
    En sekund tänker jag att den har legat någonstans och blåst dit. Men jag hinner knappt tänka den tanken förrän jag förstår hur fel den är. Det är en solig vindstilla dag däruppe. Om det ligger en dörr över vaken så beror det på att någon har lagt dit den. Och vad är det för skämtare?
    Jag försöker att med bägge händer skjuta dörren åt sidan. Linan och ficklampan har jag släppt, de sjunker långsamt mot botten. Dörren låter sig inte rubbas. Min häftiga utandning dånar i öronen medan jag förgäves sliter i den. Jag förstår att skämtaren står ovanpå den. Någon står ovanför dörren.

    Jag söker upp åklagaren. Hon är den första som sett mig sedan jag dog. Hon är vidöppen. Ser mig tydligt när jag sätter mig på hennes säng. Hennes farmor står där i kammaren. Hon är den första döda jag har sett sedan jag själv dog. Ja, som jag någonsin har sett faktiskt. Farmodern ger mig en fast blick. Här får man inte komma och gå hur som helst och stöka till det. Åklagaren har en stark beskyddarinna. Jag ber om hennes tillåtelse att tala med hennes sondotter.

    Jag har ingen önskan att skrämma eller uppröra. Jag vill bara att de hittar Simon. Jag har ingenstans att ta vägen. Jag står inte ut med att se dem. Anni går hemma i sitt rosa eternithus och städar, tittar genom fönstret upp mot vägen. Det går dagar utan att hon pratar med en enda människa. Ibland tar hon sparken och går efter byvägen en bit. Ibland kämpar hon sig uppför trappan till mitt rum och tittar på min säng.
    Simons mamma stirrar hatiskt efter hans pappa när han slänger i sig maten och skyndar hemifrån. De är torra och ordlösa. Han står inte ut med henne. Hon försökte prata i början. Grät och väckte honom på nätterna. Det har hon fått sluta med. Han tog sin kudde och gick och lade sig i vardagsrumssoffan. När hon bönade att han skulle säga något sa han att han måste upp och jobba nästa dag. Hon är tömd på anklagelser och vädjanden. Hon behöver få begrava sin pojke.
    Hon säger till de andra tanterna att det verkar som att han inte bryr sig. Men jag ser de livsfarliga omkörningar som han gör. Långtradarna tutade på honom i vintras när han körde om i snöröken. Snart kör han ihjäl sig.

    Jag far över byn. Natten är ljus. Nysnön har lagt sig över det tjocka täcket av gammelsnö som blivit vårvintersmutsigt, brunt av jord och grus.
    Hjalmar Krekula är vaken. Han står ute på sin gård som en sommarfet björn. Bara långkalsonger och t-shirt på sig. Två korpar har satt sig på hans tak. De utstöter sina skorrande läten. Hjalmar försöker jaga bort dem. Han hämtar vedträn från vedboden och kastar mot dem. Han törs inte ropa och gapa, byn sover ju. Han är sömnlös och anklagar i sitt sinne svarta fåglar och ljuset och kanske något olämpligt som han ätit.

    Korparna lyfter med några slag och sätter dig i en hög tall i stället.
    Dem blir han inte av med. Och i natt har man hittat min kropp. Kanske börjar man prata i byn. Äntligen.

  6. Systrarna Hietala (2007)

    Förlag Bonnier audio
    ISBN
    1. 9789179535872
  7. Det blod som spillts (2004)

    Förlag Albert Bonniers
    ISBN
    1. 9100103039

    Provläs

    Ur *Det blod som spillts (2004)

    Hennes första sekundsnabba tanke är att någon har tagit sig in i kyrkan och hängt sig. Och precis den där första sekunden blir hon arg för det. Känner att det är hänsynslöst. Sedan tänker hon just ingenting. Springer ner för altargången och förbi strävkistan och då ser hon kroppen som hänger framför orgelpiporna och det samiska soltecknet.
    Kroppen hänger i ett rep, nej det är inget rep, det är en kätting. En lång järnkätting.
    Och nu ser hon de mörka fläckarna på mattan precis där stenflisan låg.
    Blod. Kan det vara blod? Hon böjer sig ner.
    Och så förstår hon. Stenen som hon har mellan tummen och pekfingret. Det är ju ingen sten. Det är en flisa av en tand.
    Upp på fötter. Fingrarna släpper den vita flisan, nästan slänger den ifrån sig.
    Handen fiskar upp telefonen ur fickan, slår ett ett två.

    Nu har hon en kille som låter så jäkla ung i andra änden. Samtidigt som hon svarar på hans frågor rycker hon i dörren upp till orgelläktaren. Den är låst.
    – Den är låst, säger hon till honom. Jag kommer inte upp dit.
    Hon rusar tillbaka till sakristian. Ingen nyckel till orgelläktaren. Kan hon bryta upp dörren? Med vad?
    Killen i andra änden ropar på hennes uppmärksamhet. Han säger åt henne att vänta utanför. Hjälp är på väg, lovar han.
    – Det är Mildred, ropar hon. Det är Mildred Nilsson som hänger där. Hon är präst här. Gud hur hon ser ut!
    – Är du ute nu? frågar han. Finns det någon i närheten?
    Killen i telefonen får ut henne på kyrktrappan. Hon talar om för honom att ingen människa syns till.
    – Lägg inte på, säger han. Häng kvar med mig. Det är hjälp på väg. Gå inte in i kyrkan igen.
    – Får jag tända en cigg?
    Det får hon. Det är okej att hon lägger ifrån sig luren.

    Pia sätter sig ner på kyrktrappen, telefonen bredvid. Röker och noterar hur lugn och samlad hon känner sig. Men cigaretten brinner så dåligt. Till sist ser hon at hon tänt på filtret. Efter sju minuter hör hon sirener långt bortifrån
    De tog henne, tänker hon.
    Och nu börjar händerna skaka. Cigaretten sprätter iväg. De jävlarna. De tog henne.

  8. Solstorm (2003)

    Förlag Albert Bonniers
    ISBN
    1. 9036488443

    Provläs

    Ur *Solstorm *(2003)

    **När Viktor Strandgård dör är det faktiskt inte första gången. Han ligger på rygg i Kraftkällans kyrka och ser upp genom de enorma takfönstren. Det är som om ingenting finns mellan honom själv och den mörka vinterhimlen ovanför.

    Närmare än så här kan man inte komma, tänker han. När man färdats till kyrkan på berget vid världens ände, då är himlen så nära att man nästan kan sträcka ut handen och röra vid den.

    Norrskenet ringlar sig som en drake genom natten utanför. Stjärnor och planeter måste ge vika för henne, det stora vidundret av sprakande ljus, som utan brådska banar sin väg över himlavalvet.

    Viktor Strandgård följer hennes vandring med blicken.

    Jag undrar om hon sjunger? tänker han. Som en ensam val under havet?

    Och som om hans tanke nått ända fram stannar hon till en sekund. Avbryter sin orubbliga resa. Betraktar Viktor Strandgård med kalla vinterögon. För han är i sanning vacker som en ikon där han ligger. Det mörka blodet som en gloria runt hans långa, ljusa luciahår. Nu känner han inte längre sina ben. Han blir dåsig. Han har inte ont.

    Märkligt nog är det sin förra död han tänker på där han ligger och ser in i drakens öga. Den gången kom han cyklande mitt i vårvintern nerför den långa backen mot korsningen Adolf Hedinsvägen och Hjalmar Lundbohmsvägen. Glad och frälst och med gitarren på ryggen. Han minns hur cykelhjulen hjälplöst gled på isen när han förtvivlat försökte bromsa. Hur han såg henne komma från höger, kvinnan i den röda Fiat Unon. Hur de såg på varandra, insikten i den andres öga, nu händer det, isrutschkana mot döden.

    Med den bilden på näthinnan dör Viktor Strandgård för andra gången i sitt liv. Steg närmar sig, men dem hör han inte. Hans ögon behöver inte en gång till se den blanka kniven. Som ett skal ligger hans kropp kvar på kyrkogolvet och genomborras. Igen och igen. Och draken återupptar oberörd sin vandring över himlavalvet.

Boktips

  1. Grimmen

    Av: Larsson, Åsa Tipsat av: Agneta Krohn Strömshed

    Klor som knivar, tänder som sylvassa taggar – vad är det som jagar Viggo i skogen? I den här boken får du gastkramande spänning från första till sista sidan!

  2. Till dess din vrede upphör

    Av: Larsson, Åsa Tipsat av: Hilkka Horsma

    En isande, sanslöst ruggig inledning berättad ur den mördade Wilmas eget perspektiv inleder den här otroligt spännande deckaren! Jag blir lika fängslad nu när jag läser om boken som jag blev när jag läste den som ny för sex år sedan.

  3. Svart stig

    Av: Larsson, Åsa Tipsat av: Gunilla Almqvist

    En riktigt härlig deckare med vinande snö och iskalla vindar som fond. Passar riktigt bra att läsa ute i sommarsolen eller inne framför en värmande brasa.