Ur Till offer åt Molok (2012)
Att en hund kan skrika så. Samuel Johansson har aldrig hört en hund låta på det viset förut.
Där står han i köket och brer en smörgås. Hans gråhund är bunden i löplina ute på gården. Allt är fridens liljor.
Så börjar hunden skälla. Till en början skarpt och hetsigt.
Vad skäller den åt? Ingen ekorre i alla fall. Skall på ekorre känner han igen. Inte älg? Nä, älgskallet är dovare och stadigare.
Sedan händer något. Hunden skriker. Tjuter som om helvetets portar öppnat sig. Det är ett läte som väcker en kall skräck i Samuel Johansson.
Så blir det tvärtyst.
Ut springer Samuel. Utan jacka. Utan skor. Utan redig tanke.
Han snubblar sig fram i höstmörkret, bort mot garaget och hundkojan.
Och där, i utomhusbelysningen från garaget, står björnen. Den sliter i hundens kropp för att få den med sig, men den livlösa hunden sitter fast i löplinan. Björnen väder sin blodiga käft mot Samuel och ryter till.
Samuel tar ett ostadigt steg bakåt. Sedan får han nästan överjordisk kraft och springer så fort som han aldrig har gjort, tillbaka till huset för att hämta geväret. Björnen står kvar. Ändå känner han djurets heta andedräkt i nacken.*
Han laddar bössan med våta händer innan han försiktigt öppnar dörren. Han måste vara lugn och träffa ordentligt. Det kan gå fort annars. En skadskjuten björn har han över sig på någon sekund.
Smyger i mörkret. Ett steg i taget. Nackhåren står ut som nålar.
Björnen står kvar. Slafsar i sig vad som är kvar av hunden. När Samuel osäkrar vapnet tittar den upp.
Aldrig har Samuel darrat så illa. Det är bråttom nu. Han försöker vara stilla, men det går inte.
Björnen svänger hotfullt med huvudet. Gurglar. Flämtandas som en bälg. Sedan tar den ett makligt steg framåt. Då skjuter Samuel. Skottet dånar. Björnen far omkull. Men reser sig hastigt upp igen. Och försvinner i mörkret.
Vintern ger vika. Hjalmar Lundbohm och skollärarinnan Elina Pettersson blir häftigt förälskade.
Vårvintersnön suckar och dryper. Istapparna är långa som kyrkspiror. Gatorna är lera och snömodd. Träden skälver av längtan. Snötäcket är fortfarande meterdjupt i skogen, men solen värmer. Nu skall ingen behöva frysa mer på ett tag. Den välsignade våren skall nog komma.
De älskar på dårars vis. Berättar för varandra att de aldrig känt så här förut. Tänker att ingen annan någonsin kan ha känt som de. Kallar varandra för tvillingsjälar. Jämför sina händer och ser att de är så lika.
– Som bror och syster, säger de och sätter handflatorna mot varandra och känner att de vill stanna i disponentens sovrum för evinnerlig tid.
– Jag låser och sväljer nyckeln, säger han när hon kliver upp i ottan för att smyga därifrån.
Och som alla dårar är de oförsiktiga.
Disponenten skickar en pojke med ett meddelande till skolan.
Gossen knackar på klassrummet och överlämnar kuvertet.
Elina kan inte ge sig till tåls, utan läser tyst för sig själv inför klassen medan hennes kinder blir blossande röda.
”Fröken”, står det, ”på doktorns inrådan har jag stoppat kalsongerna fulla med snö. Det hjälper föga.”
Hon skriver ett svar medan gossen väntar.
”Disponent Lundbohm”, skriver hon, ”jag står upp och undervisar. Detta måste få ett slut.”
Om någon får tag i det får de väl tro att vi har slut på stolar, tänker hon.
I maj blir nätterna ljusa. Då ligger de vakna och talar med varandra. Älskar och talar. Älskar och talar en gång till. Hon kan tala om allt med honom. Allt intresserar honom. Han är nyfiken och bildad.
– Berätta något, kan hon be honom. Om vad som helst.
Och ute i den ljusa natten springer riptuppar över snön och skrattar spöklikt. Sparvugglorna och hökugglorna hoar. Fjällräven gråter som ett barn och lyssnar efter sork under skaren.
