Ur* Leken i grishuset *(1980)
SÄNG OCH LAKAN
- Känner du igen dom här?, frågar faster Sara och pekar på
de vackert broderade lakanen som hon har bäddat min säng med. När jag hjälpte
din mamma packa beundrade jag dom så att hon gav dom åt mig till minne. Kommer
du ihåg dom?
Visst kommer jag ihåg dom. De ser så inbjudande ut att så
snart vi sagt godnatt kryper jag naken ner i sängen likt ett brev i sitt
kuvert.
I mörkret låter jag min hand följa överlakanets snäckformade uddar, dess spets och dess hålsöm. Alla mammas lakan och örngott har en historia som berättar vem som sytt dem, och när, och jag minns att moster Anna sydde detta lakan till mammas brudkista. Mina fingrar leker över stjälksömmarnas ängar och jag kan se moster Anna, med sy- eller virknål i handen, skjuta tillbaka glasögonen med handleden, för moster Anna broderar ännu lakan och virkar ännu spetsar som är tunna och invecklade som de finaste snöflingor. Liksom moster Anna och mamma har jag lärt mig dra ut linnetrådar, samla varptrådar och sen med nål och tråd knyta hålsöm och italiensk fållsöm. Liksom moster Anna och mamma har jag lärt mig brodera fantasifulla initialer i korsstygn, plattsöm, langettsöm och engelskt broderi och skapa vita landskap med stjälksöm, myrgång och kråkspark, för i brudkistans land sitter kvinnor ännu och syr sina drömmar in i det vita som skall svepa deras käras sömn. Sov gott. Sov gott.
Lakan och örngott skall pryda brudsäng och barnsäng. De skall tvättas och torkas i solen, dragas och slås och manglas. De skall skvallra om vindar från skogar och ängar. De skall skvallra om kärlek och drömmar. Sov gott. Sov gott. I broderade lakan och örngott.
Min hand når sängkanten och jag tänker på den lilla möbelfabriken som pappa ägde när jag var liten. I minnet går jag förbi Edos, klättrar över stängslet till Edos hage, går genom hagen där Edos kor betar och in i den rödmålade byggnaden. Stora ljusa rum fyllda av ljusa träslag. Lukt av sågspån, fernissa och lim. Maskiners snurr, gnäll och skrik. Sågens rafsande andhämtning. Jag lånar hammare, spik och drill och sätter mig i ett hörn för att bygga en säng åt min docka. Jag får vara ifred ett tag, men snart upptäcker pappa mig och säger:
– Det är bäst du går, annars kanske du gör dig illa.
Men handdrillen hinner slinta ur handen och sticka sin spets in i min vänstra tumme. Jag tittar på pappa men gråter inte. Fast det gör ont är det lustigt nog inte nödvändigt att gråta.
Var det för att Josef i Bibeln var snickare som denna möbelverkstad tycktes mig vara helig? Eller var det helt enkelt för att vardagliga underverk hände där: enkla bräder och träbitar förvandlades till möbler som möblerade bygdens hem. Till och med vår salssoffa, fåtöljer och bord tillverkades här. Pappa hade själv lagt in de mörka mahognyrosorna i dörrarna på mammas linneskåp, där de fina lakanen och örngotten väntade på våra sängar. Min säng var röd och utdragbar. Med tiden stod en röd liten docksäng bredvid den.
Kanske är det här, med den röda sängen och de vita lakanen, som det röda och vita kapitlet börjar. Mamma gör lakanen och pappa gör sängen, och barnets värld är vacker och trygg på ett sätt som den inte kan vara för länge. Visst verkade det som om allt mamma och pappa gjorde en gång i tiden, gjordes för att skapa ett hem, en plats för oss barn, ett utrymme som kunde utvidgas när mer rum krävdes.
Jag drar in handen under täcket och låter den glida över magen som börjar få en ny och bestämd form. Vilken värld med fint hemslöjdade ting kan jag ge detta barn när det växt ur magens lilla rum. Vilka lakan? Vilken säng?
Men lika lätt som minnet blåser en bubbla där en regnbågsfärgad värld svävar vackert med dess lakan och sängar, lika lätt kan denna bubbla brista och visa en splittrad värld, där den röda sängen och de vita lakanen blir en röd-och-vitprickig mammaklänning. Jag kommer gående uppför trappan till den välkända lägenheten och vid dörren står Birgit och väntar med en sju månader gammal baby på armen. Den röd-och-vitprickiga mammaklänningen skvallrar om att hon är med barn igen. Inne i lägenheten säger pappa: ”Är hon inte vacker?” Han lyfter upp hennes haka med sin hand och frågar påstående: ”Visst är hon lik Grace Kelly?”
Jag har inte sett pappa på tre år och det här är första mötet med hans nya maka. Jag nickar trots att jag inte ser någon skönhet alls, vad jag ser är en ung, blek, blond, barnad kvinna. Men pappa vill att vi ska vara vänner.
”Ja, kanske lite lik Grace Kelly”, säger jag, ”kring hakan.”
Ty världen som byggdes i möbelverkstaden och kläddes med gods från brudkistan gick sönder. Allting gick sönder. Birgit använder inte handbroderade lakan. Pappa snickrar inte sängar åt de små barnen. Den nya villan som skulle vara färdigbyggd i somras är ännu inte färdig. Pappa och Birgit bor provisoriskt med sina små på den gamla gården som står kvar bredvid den nästan färdiga villan. Ikväll kom pappa och Birgit och småflickorna hit och åt middag här hos Sara och Anton. Barnen var söta men de var också besvärliga.
”Det är inte lätt att ha småbarn vid den där åldern”, säger faster Sara när dom går. Pappa är tjugo år äldre än Birgit.
Men även denna bubbla brister och en tredje blir synlig. I den står jag ensam och havande. Men om Dick, Thomas eller Bengt kommer emot mig med utsträckta händer, knuffar jag bort dem på samma gång som jag står där själv med utsträckta händer. Ordet skilsmässa ekar sin varning i den här bubblan, och det ordet är det fulaste. Hur kan man någonsin vara övertygad om att ett samband är så starkt att det ordet kan suddas ut ur ordförrådet för alla kommande tider?
Tre bubblor, tre fönster. Jag ligger på rygg och ser tre rektanglar av ljus glida över rummets väggar. Det här var mitt rum i flera år, och min säng brukade stå på precis det här stället. När bilarna kör förbi på gatan där nere, ritar deras strålkastare de tre fönsternas former på väggarna. Om en bil kommer från söder, börjar de tre ljusrektanglarna svepa över östra väggen ovanför min säng, och till sist runt hörnet till den södra väggen, när bilen kör förbi och åker norrut. Denna ljusdans hände inte ofta på vardagskvällarna, men på lördagskvällarna, när folket från utbyarna kom in till kyrkbyns dans och biografer, for ljusrektanglarna åt båda hållen runt rummets väggar, liksom dansarna gör runt midsommarstången.
Nu liksom då gör detta ljusspel mig sömnig. Det här rummet var byggt för mig. Fastän det inte längre är mitt så är det ändå mitt. Lakan och örngott som omsorgsfullt sytts för mig och sängar som byggts för mig stoppar ännu om mig när jag går tillbaks till världen som varit och vilar en stund i dess vilsamma bädd. Om jag börjar bygga mig en docksäng, hjälper mig kanske någon, men först måste jag våga möblera min egen värld, som en självständig utväxt från den värld som har skapats för mig. Det är inte nödvändigt att gråta.
