Morgondröm
Alina kunde inte motstå små danssteg på den ännu solvarma stigen. Nåja, snarare hoppsasteg - men lycklig var hon. Hon trodde sig kunna nå upp till den sommarljusa himlen och gripa tag i några rosa molntussar med sina uppåtsträckta händer. Dem ville hon besegra. Hon snurrade runt och närapå snubblade över några gamla trädrötter, som ännu inte nötts bort av vandrarnas steg.
Det var som om hon bars fram av en förunderlig kraft som lyfte henne. Som gav henne en känsla av att sväva, som om hon tillhörde skyarna mer än marken. Nymornad och lik de frodiga änglar med rosiga kinder som tittade ner från ulliga moln på bokmärken från hennes barndomsdagar. Så livsbejakande och som skapad för ett liv i sin älskares armar. Så kände sig Alina. Utan komplex för sin runda mage, svällande överarmar och av vällust dignande bröst. För att inte tala om de yppiga låren. Hon var stolt över sin prunkande famn som hon omslutit sin Kurt i.
Alina bar sina gymnastikskor i ena handen och de ännu varma, fuktiga trosorna som hon hissade till väders, i den andra. Det kändes så skönt, så befriande, att ta av sig dem för hon var så varm. Så varm och behaglig till mods av nattens omfamningar och lek.
Ho o oo, ropade hon, inte för starkt för hon var aktsam om gryningens stillhet, men de hade lovat att höra av varandra, åtminstone den första biten på deras stigar bort från trevnaden och varandra. Han var på väg hem liksom Alina. Nu lyssnade hon intensivt. Hjärtat bultade och hon höll andan. Hon hörde honom inte. Hon tog i kraftigare, hoade på nytt. Jo, nu hörde hon, men det var sig själv hon hörde - för Karhaakkavaara i närheten skicka tillbaka budskapet. Äntligen kom Kurts svar. Nu stämde allting.
Hon fortsatte ett tag till med sina piruetter. Lät trosorna fladdra i den vind som hon själv skapade genom att kraftigt vifta fram och tillbaka med armarna - det var bra mot myggen också. De hade börjat komma, de kläcktes i små och stora gölar, som ännu inte torkat upp efter snösmältningen. Tjälen fanns strax under ytan och höll vattnet kvar så att myggen hann utvecklas till mat åt fågelungarna, som i sin tur skulle utvecklas och föra livet vidare.
Alina blev flåsig av alla kroppsrörelser och saktade framfarten till ett mera normalt gående. Hon var rödrosig. Särskilt hakspetsen lyste röd, dels av värmen, dels av Kurts skäggstubbiga kinder. Hon kände inte för att ta på sig trosorna än, skötet var fortfarande varmt och behagligt savande. Lite öm om bröstvårtorna var hon också. Hon upptäckte en torraka, en några meter lång och torkad björkslana intill vägen. Hon tog den, snodde trosorna omkring toppen på den och bar dem med värdighet.
— Skönt att ingen ser mig, pratade Alina för sig själv.
Hon viftade med den besynnerliga tingesten - resten av det som en gång var en livskraftig början till björk med trosorna i toppen - så kraftigt i en cirkel att trosorna fladdrade som en flagga i det vinddrag som bildades av den starka rörelsen.
Plötsligt fastnade trosorna i en tallgren några meter ovanför marken. Alina försökte ta ner dem, men misslyckades. Stanna där om ni vill, de kan få värma ekorrungarnas bo nästa vinter. Också skatorna tycker om att stjäla främmande föremål. Då blir de ju till glädje för någon. Hej då, trosor!
