Foto: Gisela Granberg
Foto: Gisela Granberg
Jag är född i Vittangi i Lappland i finskspråkig miljö. Under 1970-talet arbetade jag i fria teatergrupper som dramatiker och skådespelare. Därefter blev jag journalist för att slutligen doktorera i historia 2001. Jag har en forskartjänst vid Luleå tekniska universitet med inriktning på norra Europas historia, regional utveckling och frågor som rör nationella minoriteter.
Lars Elenius, augusti 2005
Lars Elenius har en tenorsaxofon som samlar damm.
— En dröm djupt inne i min själ är att köpa en altsaxofon och spela duett med Lasse Gulin, gotländska blå toner med smak av raukar och steniga stränder. Tyvärr är han död sedan många år men en dröm är en dröm, säger Lars Elenius.
Recensioner: Norrländska Socialdemokraten (NSD) 1992-08-24 och 2001-10-19. Arbetet 1996-01-21.
Artiklar: Göteborgs-posten 1996-02-18, Dagens Nyheter 2004-09-02, Norrbottens-Kuriren 2001-10-13och 1995-11-18.
Övrigt: författarpresentation på Författarcentrum Norr, Umeå universitet pressmeddelande 2001-10-22, Libris webbsök.
Intervju med författaren.
Böckerna Okänt bagage och Den barnlösa byn.
Jag hade länge gått omkring med en osäkerhet inför det första mötet med människorna i Vettasjärvi. Det hade inte enbart att göra med stadsbons osäkerhet inför det vildvuxna och självsvåldiga som präglar landsbygdens människor, inte heller med det faktum att stadsbor ofta är opraktiska människor och landsbygdens människor ofta är praktiska. Jag står inte främmande för landsbygden. Visserligen har jag under min ungdomstid och mitt vuxna liv huvudsakligen bott i städer, men hela min barndom tillbringade jag i byar och mindre samhällen i Norrbottens inland. Det är tystnaden mer än larmet som har präglat mina första år.
Den här osäkerheten framför telefonen var av ett annat slag. Den kom sig av att jag öppnade en dörr tillbaka till den finskspråkiga delen av mitt liv, till de fyra första åren då omgivningen var finsk i en finskspråkig del av Norrbotten. Det är de åren i ens liv då språket är som musik, en musik som skapar djupa känslor innan man ens förstår vad orden betyder. Det är de åren som står för en slags blind tilltro och öppenhet mot den yttre världen, de åren när man rent fysiskt upptäcker världen. Det är den finska delen av mitt liv. Resten består av lager på lager av kunskaper och erfarenheter som lagt sig över de första sinnliga intrycken av världen. Det är den svenska delen av mitt liv. Min osäkerhet förbyttes i en känsla av värme när jag hörde rösten och kände igen den tornedalsfinska dialekten. Rösten gav mig trygghet. Den gick som telefontrådar ner i marken, tinade upp den och målade hus och vägar. Den fyllde mig med tillförsikt. Vi pratade om allt möjligt och slutligen frågade jag om skolan.
— Det finns ingen skola. Den las ner 1977.
— Hur är det med barnfamiljer då?
— Det finns inga barn i Vettasjärvi.
Jag blev helt tyst och kunde inte förmå mig att säga nånting. Tiden stod för ett ögonblick stilla och vippade. Nedanför öppnade sig en bottenlös svart öppning i parketten. Sen fortsatte vi att prata om andra saker, men det jag hört etsade sig fast med en igels envishet djupt inne i mitt medvetande. Barn är en sån självklar del av livet att man i vardagslag inte tänker på det. Den oförställda glädjen i ett barns skratt är så intimt förknippad med framtidstro och utveckling att det är svårt att tänka sig ett samhälle utan barn, men så är det i Vettasjärvi. Där finns inga barn. Så hade det inte alltid varit, det förstod jag och jag greps av en nyfikenhet och en lust att få veta.
