Ur* Ur vägen, fattiga!*
På den tredje
dagen mojnade det. Då drog karlarna i byn ut på myren för att söka
efter Cajsa Larsdotter. Först hittade de hennes kälke med en stelfrusen
renkropp fastsurrad. Alldeles intill fann de gumman, liggande framstupa
på sina skidor, fortfarande med kälkens draglina om axlarna och med
spadstaven i händerna. Hon låg där död med avbitet huvud. Karlarna
sökte rätt på skallen. Den fanns något tiotal meter från kroppen.
Det hanns inte mer än att lägga modern i kistan förrän fadern fick läggas i sin. På ett ynka hemman av mager jord och utmärglade kor var det fem syskon kvar att föda. Järvhuvena kallades de nu. Ahmanpäät.
Salomon svor på att ge igen för hånet. Han tänkte lämna den satans barndomsbyn och en vacker dag komma tillbaka för att visa dem, enkom därför. Hela sommaren malde hämndens tankar medan han vittjade näten i sjöarna ikring, medan han jagade harar, medan han högg grenarna av furorna i skogen. De som hånat honom för ahmanpää, som gjort honom till åtlöje för svälten och fattigdomen, de skulle få se på annat, på Salomon Johansson Stålnackes framtida mäktighet!
På hans bord skulle fläsktärningarna simma i den feta soppan, äkta kaffe puttra på spisen dagarna i ända. I stallet skulle två hästar trängas, nej tre, och i lagårn minst lika många kor och fler får och getter än någon iddes räkna. Hans fru skulle vara frodig och fin och ungarna trinda som klot. Och på väggarna i huset skulle han ha handmålade tapeter, tamigdjävulen.
Innan första vinterstormen tog stryptag skulle han ha gett sig av. Först högg han ved åt sina systrar nog mycket för att räcka till våren. Sedan började han tänka på att packa sin ränsel.
Det var då länsman kom och resan tog en annan riktning än Salomon föreställt sig.
Grannen Iisko hade vittnat, att Salomon tjuvat en ren, som redan sades vara uppäten. Det skulle bli svårt att motbevisa. Han kallades till häradsrätten i Jukkasjärvi, anklagad för stöld av kreatur. Han nekade. Han dömdes till straffarbete i ett år och sex månader samt att i två år därutöver vara medborgerligt förtroende förlustig.
Han överklagade till Svea Hovrätt i Stockholm.
Han förlorade.
Den 29 april 1882 började han avtjäna straffet.
Alltjämt kallar han kronofängelset i Haparanda för skolan. Nog fick han lära sig mycket, att läsa och skriva och att tala maktens språk svenska. Han fick lära sig att den fattiges rätt bor i himlen eller helvetet men aldrig på jorden.
Femhundratrettiosju dagar satt han i Haparanda. Han räknade varenda dag.
Den 19 oktober 1883 släpptes han ut.
Därefter vidtog den skamtyngda återresan. Han färdades vägledes ända upp till Vittangi. Vidare med båt uppför älven förbi Jukkasjärvi (och Svappavaara undvek han nogsamt). I Kurravaara sov han över hos sin mors släkt. Han fick kaffe och socker i färdkost utöver bröd och lite torrkött. Inga frågor blev ställda. Han slängde ränseln på ryggen och fortsatte de återstående milen till fots, till sin äldstebrors pörte i Kaalasluspa by. Flera dygn tog färden. Sedan var han framme.
Allt gammalt har han nu lämnat bakom sig som om det inte hänt. Han är en vanhedrad människa men bara i andras ögon. I sina egna är han oskyldig.
Till denna nya plats i hans liv kommer han med öppna sinnen trots det som varit. Han vill ta nya tag och göra sig av med oförrätten. Här kan han börja från början, som en nyfödd. Han är obefläckad.
Ingen vet något om honom utöver hans namn.