Foto: Kjell Englund.
Foto: Kjell Englund.
Mest är jag nog att betrakta som en melerad nollåtta, för ränderna går aldrig ur och inte vill jag heller att de ska det.
Min norrbottniska rot är å andra sidan mer än tre sekel djup, vilket jag gärna skryter med.
Nu bor jag i Dalarna, rotlöst.
Margareta Sarri, september 2006
Landstinget Dalarnas kulturstipendium för yrkesverksamma, 2017
Kerstin Hed-priset, 2016
Stockholms läns kulturstipendium, 1988
Albert Bonniers stipendiefond för yngre och nyare författare, 1973
Uppsala kommuns kulturstipendium, 1984
Uppsala läns kulturstipendium, 1983
Norrbottens läns kulturstipendium, 1981
Rörlingstipendiet av Norrländska författarsällskapet, 1977
Nitton böcker har Margareta Sarri skrivit för hand, oftast sittande i sängen eller uppkrupen i ett soffhörn med kollegieblock och bläckpenna. Manus nummer 20 växte fram direkt i datorn. (Det går att lära gamla hundar sitta.)
Recensioner. Nerikes Allehanda 1999-06-28 och 1998-01-22. Aftonbladet 1999-04-25. Helsingborgs Dagblad 1998-02-11 och 2005-04-11. Norrbottens-Kuriren 1980-09-24 och 1983-05-28. Norrländska Socialdemokraten 1983-03-17. Uppsala Nya Tidning 1998-05-09.
Artiklar. DN 2004-12-09. Kommunalarbetaren nr 4/1987. Norrbottens-Kuriren 1983-12-19. Norrländska Socialdemokraten 1981-11-25 och 1983-03-17. ICA-Kuriren nr 38/1980. SvD 2004-12-09.
Nätet. Alex författarlexikon. Libris, nationell bibliotekskatalog. Btj, lektörsomdömen. Författarcentrum Öst. forfattarhuset.se.
Övrigt. Spåret lockar vid källan, antologi om Norrbottens prosa.
Författarens böcker. Ur vägen, fattiga! och Längtans ljuva plåga.
Intervjuer med författaren via telefon och e-post.
Det fanns de som sade att trettio miljoner människor dödats i Stalins läger, men det kunde väl inte vara sant. Det trodde inte Maire på fastän hon med egna ögon sett folk avrättas, uppställda på rad framför arkebuseringstruppen. Det hände säkert i vartenda läger, och värst lär det ha varit i Sibirien men det var förstås bara rykten så hur skulle man veta.
Kanske var det enbart kriminella som skjutits. Hon ville tro det, att femtioåttorna skonats och sänts hem vartefter fastän hon visste att det snarast varit tvärtom, att förbrytarna fått löpa. Men det var hennes enda hopp om att kunna få återse de sina, detta att de oskyldiga benådats, så som det gåtfullt skett med henne själv. Men det där hoppet fladdrade alltmer som en svag ljuslåga i korsdrag vartefter åren gick.
Ännu hade inget svar kommit på hennes ansökan om utresetillstånd, ännu inte efter tio år trots att nya vindar blåste.
Tio år.
För att lyckas måste hon först få sig tillsänt ett intyg från en släkting om att välkomnas på besök och att släktingen också lovade på heder och samvete att stå för sovjetmedborgarens välbefinnande under tiden i Sverige. Maire hade ingen sådan släkting. Hon prövade först med att tillskriva pastorsexpeditionen i Tärendö med en förfrågan om där ännu fanns någon avlägsen släkting till hennes far Viking Niva. Den som mottog brevet förstod varje oskrivet ord och sände en inbjudan med garanti om fritt vivre under vistelsen.
På den tredje dagen mojnade det. Då drog karlarna i byn ut på myren för att söka efter Cajsa Larsdotter. Först hittade de hennes kälke med en stelfrusen renkropp fastsurrad. Alldeles intill fann de gumman, liggande framstupa på sina skidor, fortfarande med kälkens draglina om axlarna och med spadstaven i händerna. Hon låg där död med avbitet huvud. Karlarna sökte rätt på skallen. Den fanns något tiotal meter från kroppen.
Det hanns inte mer än att lägga modern i kistan förrän fadern fick läggas i sin. På ett ynka hemman av mager jord och utmärglade kor var det fem syskon kvar att föda. Järvhuvena kallades de nu. Ahmanpäät.
Salomon svor på att ge igen för hånet. Han tänkte lämna den satans barndomsbyn och en vacker dag komma tillbaka för att visa dem, enkom därför. Hela sommaren malde hämndens tankar medan han vittjade näten i sjöarna ikring, medan han jagade harar, medan han högg grenarna av furorna i skogen. De som hånat honom för ahmanpää, som gjort honom till åtlöje för svälten och fattigdomen, de skulle få se på annat, på Salomon Johansson Stålnackes framtida mäktighet!
På hans bord skulle fläsktärningarna simma i den feta soppan, äkta kaffe puttra på spisen dagarna i ända. I stallet skulle två hästar trängas, nej tre, och i lagårn minst lika många kor och fler får och getter än någon iddes räkna. Hans fru skulle vara frodig och fin och ungarna trinda som klot. Och på väggarna i huset skulle han ha handmålade tapeter, tamigdjävulen.
Innan första vinterstormen tog stryptag skulle han ha gett sig av. Först högg han ved åt sina systrar nog mycket för att räcka till våren. Sedan började han tänka på att packa sin ränsel.
Det var då länsman kom och resan tog en annan riktning än Salomon föreställt sig.
Grannen Iisko hade vittnat, att Salomon tjuvat en ren, som redan sades vara uppäten. Det skulle bli svårt att motbevisa. Han kallades till häradsrätten i Jukkasjärvi, anklagad för stöld av kreatur. Han nekade. Han dömdes till straffarbete i ett år och sex månader samt att i två år därutöver vara medborgerligt förtroende förlustig.
Han överklagade till Svea Hovrätt i Stockholm.
Han förlorade.
Den 29 april 1882 började han avtjäna straffet.
Alltjämt kallar han kronofängelset i Haparanda för skolan. Nog fick han lära sig mycket, att läsa och skriva och att tala maktens språk svenska. Han fick lära sig att den fattiges rätt bor i himlen eller helvetet men aldrig på jorden.
Femhundratrettiosju dagar satt han i Haparanda. Han räknade varenda dag.
Den 19 oktober 1883 släpptes han ut.
Därefter vidtog den skamtyngda återresan. Han färdades vägledes ända upp till Vittangi. Vidare med båt uppför älven förbi Jukkasjärvi (och Svappavaara undvek han nogsamt). I Kurravaara sov han över hos sin mors släkt. Han fick kaffe och socker i färdkost utöver bröd och lite torrkött. Inga frågor blev ställda. Han slängde ränseln på ryggen och fortsatte de återstående milen till fots, till sin äldstebrors pörte i Kaalasluspa by. Flera dygn tog färden. Sedan var han framme.
Allt gammalt har han nu lämnat bakom sig som om det inte hänt. Han är en vanhedrad människa men bara i andras ögon. I sina egna är han oskyldig.
Till denna nya plats i hans liv kommer han med öppna sinnen trots det som varit. Han vill ta nya tag och göra sig av med oförrätten. Här kan han börja från början, som en nyfödd. Han är obefläckad.
Ingen vet något om honom utöver hans namn.
Elva olika kvinnoöden skildras i denna bok som bygger på dokumentärt material om kvinnor i rätt nedstigande led i författarinnans egen släkt. Boken är indelad i elva olika avsnitt. Merparten av berättelserna utspelar sig i byar i Norrbotten. Det blir som att titta in en stund i varje kvinnas liv.
Varför heter så många Stålnacke i Kiruna? Söker man på hitta.se får man fram att det finns 1 131 personer i hela Sverige som heter så. Trettio procent av dessa, 344 stycken, finns i Kiruna. Svaret får man i den här härliga historiska romanen om Erik Ståhlnacka som 1658 lämnade Uppland för att bege sig till gruvfälten i Svappavaara.
