Ut på bron. Den låg mot norr, i husets skugga, den var våt och sval. Mycket riktigt, det hade regnat.
Han kilade runt det stora, rödmålade huset och kom fram på sydsidan och upp på stora bron.
Här slog han sig ner. Han satt överst upp och höll fötterna mot stålkanterna, som stegen var skodda med. Aj, han hade nästan bränt sig på kuppen. Men det hade sin tjusning; och han kupade fötterna det mesta kan kunde, smög sen fotvalven in mot det heta och gav sig inte, förrän han kunde pressa ner hela hålfoten.
Här var det varmt och gott. Fast – solen stekte kanske lite mycket.
Nere på landsvägen syntes ingenting – ännu. Det prasslade i löven i
bersån. Det blåste alldeles lagom för att hålla undan mygg och flugor.
Fåglarna tjattrade som vanligt den här tiden på dagen.
Han kisade med ögonen och sökte efter någonting där i dalen eller
möjligen uppe på kullarna snett över verkstadsområdet. Nu fick han syn
på det; långt borta och högst upp och nära en rad skrottippar låg ett
vitt hus med grönt tak – detsamma han sett i drömmen.
Han längtade dit bort, som han såg det. Där ville han vara.
Men – naturligtvis – det var inte att tänka på.
Emellertid kände han att han fått nog av att sitta i solen. Han reste sig och kliade sina smala, med fjun försedda bruna ben. Gamla myggbett som behövde klias. Han kliade sig i håret. Han rev sig på kroppen, for under skjortan och riktigt klöste. Tårna krökte sig om fotstegetsstålkanter. Han gäspade, strök händerna över ansiktet, sträckte ut armarna och gäspade igen.
Som han såg det där huset…
Nej. Han måste väl göra en stickare bort till slänten och se därifrån, om det kom någon på vägen.
Han passerade ett område, där familjerna i huset hade sina trädgårdstäppor. Potatisblasten stod hög och grann, rabarbern var redan överstor, grönsakerna hade kommit långt. Nu såg han just ingenting av detta, han gick rakt på som om han haft någonting visst i kikaren.
En solig morgon i mitten av juli.
Plötsligt lurade det i elektriska verkets höga skorstenspipa. Och nu var backarna plötsligt fulla av folk, arbetsklädda män med matväskor och unikaboxar på väg till arbetet, kraftigt vuxna, flängande karlar med svarta eller blåa kläder och skärmmössor, de skulle ner till snickarverkstan eller mekaniska, det gamla vanliga.
Och nu kom andra karlar ut med hästarna från bolagsstallet där lite längre ner i backen och spände för. Och nu gol tuppen i hönshuset där intill stallet. Alla hade vaknat.
Han drog upp en lång reva ur mossan och plockade förstrött bort den ena skära, klockformade blomman efter den andra, höll dem mot näsan och slängde dem så ner i stenskravlet. Linnéa – och så hade han fått nog av det. Han reste sig upp och sträckte på halsen och kikade ner på vägen. Det glänste och glimrade i den blåaktiga malmmyllan som var utströdd över vägbanan. Han suckade: där måtte vara varmt och mjukt och skönt för hans fötter.
