Key not found: norrbottensforfattare.view-author.return-link
©Norrbottens-Kuriren. Fotograf okänd.
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.geographical-connections
  1. Sunderbyn
  2. Luleå
  3. Stockholm
  4. Töre

Otto Karl-Oskarsson

1915 Töre 2000 Sollentuna

Att han lämnade Norrbotten berodde på arbetsbristen, men också på att han för sitt skrivande behövde skapa lite distans till ursprungsmiljön. Han såg också som andra författare en fördel i att befinna sig nära de stora förlagen och tidningarna. Men någon författare på heltid har han aldrig blivit, och det beror helt enkelt på att han inte kunnat förmå sig att lämna arbetsvärlden för gott.

©Norrbottens-Kuriren. Fotograf okänd.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-authorship

Otto Karl-Oskarsson
(1915 - 2000)

Ur Spåret lockar vid källan. Norrbottens prosa i presentation och urval av Åke Leif-Lundgren och Bert Linné (Kantele, 1997):

Att Otto Karl-Oskarsson började skriva hade med folksjukdomen lungtuberkulos att göra. Fadern och en bror hade dött av den och Otto drabbades själv i mitten av 30-talet, då han var i tjugoårsåldern. Efter sanatorievistelsen ansågs han inte längre stark nog för ett vanligt skogsarbete och det bestämdes att han skulle få börja på folkhögskolan i Sunderbyn som frielev. Han hade alltid tyckt om böcker, men efter folkskolan hade det inte blivit mycket läst. Efter faderns död hade tillvaron varit inriktad på en enda sak, familjens överlevnad. Nu kunde han utan dåligt samvete ägna sig åt läsning och studier. Han började också skriva i folkhögskolans elevtidning Nordanbygd. Ibland blev det dikter med motiv från de skogshuggarmiljöer han senare skulle komma att gestalta i sina romaner.

Vak upp, du timmerkarl, låt upp din tempelrund,
tänd offereld på altarkistan din.
Värm upp, fyll kveden din, i tidig morgonstund
med fläsk och mat och kaffe till ditt sinn.
Grip valkig hand så kådigt yxskaft kring,
sätt krok på rem och fatta timmersvans.
Och bjud så, skogsman, vittran upp till dans
Se, tärnor små stå nigande omkring.

En oskriven historian

Om folkhögskolan var en av förutsättningarna för skrivandet, var en annan, och minst lika viktig, att han började göra uppteckningar av dialekter och folklore i sin hembygd åt Landsmålsarkivet. Under det arbetet fick han ganska snart också andra skrivuppgifter. ”Folk i bygden som hört talas om att jag skrev anlitade mig som författare av inlagor. På det här sättet kom jag också in i de sociala problemen ute i byarna. Bilden av en glesbygds oskrivna historia började växa fram inom mig. Och hur det var satt jag mitt i en sorts gestaltningssjuka och skrev så gott jag kunde utan att riktigt ana att det egentligen var en roman jag skrev på, en bok som faktiskt så småningom kom ut!”

Det var under den kalla krigsvintern 1941 som Otto Karl-Oskarsson började skriva på denna sin första roman. Och det var ingen tillfällighet att det skedde just då. Som så många andra glesbygdsmänniskor hade han lärt sig beundran för de högutvecklade industriländerna och deras folk. De var förebilder, representerade kulturarv och utveckling. Men nu upplevde han hur alla ideal förbleknade. Kvar fanns det nakna våldet och tomma fraser om heroism. Det var i en känsla av vemod han satte sig ner för att berätta om en trakt där liv alltid hade varit detsamma som arbete och förnöjsamhet med det lilla som fanns. ”Där susade ingen historia, varken om fornstora hjältekrig eller gamla orättvisa fredsslut. Nej, där tycks allt mest bara ha handlat om kampen för livets nödtorft mot arvfienderna, nöd, kyla, sjukdom och vilda djur”, säger han i en intervju från tiden.

Villkorslös realist

Det är om denna vardagskamp hans första roman, Glest mellan gårdarna, handlar. Man kan utan vidare kalla den ett äreminne över de generationer av människor som uthärdade och skapade värdiga livsformer under de knappaste villkor. Men Otto Karl-Oskarsson idealiserar inte. Han är en villkorslös realist. Samvetsgrant redovisar han det som är nödvändigt att redovisa för att bäst tjäna sanningen, han väjer inte för det obehagliga, det frånstötande eller låga.

Den gamla tiden var ofta ond. Till fattigdomens övriga bördor lades också skammen över den. När den fattiga fosterflickan Lena i romanen ska konfirmeras våndas hon över det kommande knäfallet vid nattvarden, ty då kommer alla att kunna se det gapande hålet i hennes skosula. Hon, fosterbarnet hos den fattige skomakarn, så fattig att han inte ens äger en skinnbit att laga hennes skor med: ”Skomakarns jänta har trasiga skor, ska det heta, jaja, smedens märr och skomakarns ungar…”

Huvudpersonerna i romanen, skomakarns Lena och drängen Lass, är så kallade inhysingar. Mot att de utför visst antal dagsverken åt bonden får de bruka en liten bit jord som han avstyckat från sina ägor. Deras första måltid under eget tak bär det kommande livets prägel av nödtvungen återhållsamhet med livets goda.

”De åt sin första gröt gemensamt ur en avlång träskål som Lass hade snickrat någon gång under sin enstöringstid. Lena lade brunnet – en snålt tilltagen smörklick i mitten – och medan gröten ännu var varm begynte ätandet. Ja, detta med smör skulle inte bli någon vana, men ett sådant här högtidligt tillfälle var hustrun spendersam. Dock, i morgon var det hon som gömde smörbyttan, för där fanns inte stor bit kvar.
De åt från varsin ände av skålen.
– Du är skrup! sa Lena åt Lass, för han doppade varje grötsked i brunnet, men själv doppade hon bara varannan. Jojo, Lass var allt den som skrattade åt smör.
– I morgon blir det välling! Kvinnan karade grytan med pekfingret och rengjorde sedan lika minutiöst skålen. Inte skulle det sägas att hon var ohull och slösade med maten.”

Tuberkulosens härjningar

Även om debutromanen var en stor framgång kom det stora genombrottet hos kritiken först med romanen Kall blåst över Oxnäset 1947, berättelsen om tuberkulosens härjningar i en liten norrbottnisk by på 30-talet. En recensent talade entusiastiskt om författarens ”spelande ordfantasi och förmåga att fånga människorna i deras miljöer”, han hade ”gåvan att göra socialt patos litterärt fruktbart, utan att hemfalla till agitation”. Boken har undertiteln En roman om timmer. Skogsarbetets skilda moment redovisas med en närmast dokumentär noggrannhet.

Nu kom sågarna, yxorna, barkbilorna, fällkilarna, tummklavarna, sågfilarna, och timmerblyertsarna fram; nu gjordes fotsmått på långsmala slanor; nu ställdes den gemensamma slipstenen upp; och nu for hela kojlaget ut på stämplingen för att skifta upp hygget, för att syna upp timmervägar och rödja upp avlägg för vältorna nere vid ån.

Efter debuten har Otto Karl-Oskarsson gett ut ett tiotal romaner. Han har skrivit noveller, skådespel, radiopjäser. Sedan femtiotalet bor han i Sollentuna, där han under åren arbetat inom industrin som bland annat svarvare. Att han lämnade Norrbotten berodde på arbetsbristen, men också på att han för sitt skrivande behövde skapa lite distrans till ursprungsmiljön. Han såg också som andra författare en fördel i att befinna sig nära de stora förlagen och tidningarna. Men någon författare på heltid har han aldrig blivit, och det beror helt enkelt på att han inte kunnat förmå sig att lämna arbetsvärlden för gott. När en roman har genomförts har han gått ut i arbete igen för att få vara med och svettas med de andra. Det har aldrig varit reportern på jakt efter nya ämnen utan den förlorade sonen som återgår till sin klass, säger han.

”Ju mer jag skrev romaner, ju mer gick det upp för mig vad arbetsvärlden egentligen betytt för mig. Och när jag söker se tillbaka i mina böcker märker jag hur mycket mina gamla arbetsvärldar skymtar i dem. Arbetslivet har blivit min romantik, min idealkrets. Jag behöver inte söka för att finna exemplen.”

Ordkonstnär

Han säger sig ha gästspelat i ett trettiotal ”arbetsvärldar” under åren. Nu är det ganska få av dem som avsatt berättelser, men de har gett honom ett jämförelsematerial så att han kunnat skildra till exempel skogsarbetarlivet från ett riktigare perspektiv. Han har kunnat avgöra när ett arbete är omänskligt hårt.

Att barka timmer är som att skala potatis. Bara att skjuta barkbilan, bara skiva upp långa strimlor fräsig bark, först åt vänster, sen åt höger, men alltid så att det fina vita träet skiner fram på kortaste tid. Och när stockhalvan skiner i bländande trävitt, då ska lyftkroken lossas från bältet. Då ska det ryckas. Nja, ett tolv tums timmer vänder sig inte i första rycket, men det är så enkelt: man behöver bara ta i på nytt. – Och sen börjar hatet. Att hata stocken för att den inte vände sig kvickt nog, att hata barkbilan för att den inte fräste nog gällt, att hata, hata ända tills runda vita träet blänker.

”Jag har fått ett slags samvetsagg då jag alltför länge gett mig skrivbordsmannen i våld och kanske latat mig en smula. Om nu livets mening är att man ska göra rätt för sig i kollektivet, är det då inte också ett påtagligare värde i att hugga sitt dagskvantum ved eller virke, och är det rentav inte en kulturinsats att dika ut en myr, som står f ö r e detta att skriva bitar?”

Att skriva bitar. Vem talar i dessa anspråkslösa termer? Inte en dussinberättare eller fritidsskribent. Nej, en ytterst driven och medveten ordkonstnär, som vid sidan av kampen med språket aldrig tillåtit sig att glömma sitt ursprung. Att göra rätt för sig i kollektivet är den ena saken, en annan lika viktig, att oförtrutet arbeta vidare med språket, ända tills det blivit ett fullmoget konstnärligt verktyg, just som det är i Otto Karl-Oskarssons bästa ”bitar”.

Till sist ett litet exempel på hans originella, ja, oefterhärmliga språk. Hans figurer kan ibland verka täljda i motspänstigt trä, vresigt rörliga och expressiva som vore de skurna av döderhultarn, Axel Pettersson själv: ”Och det var Jotta Bohm själv, medellång och kantig i all kropp och klädd i blåbyxor och smalrandig skjorta, som kyrvade sig lite löst vid midjan. Att han brukat jobba grovt och tungt, det syntes på hans skarpa, nästan garvade ansiktsvinklar. Och att jobbet hade gällt pressade skogshyggen, det såg man på hans vadande gång. Han plumsade som i snödrivor också på den släta vårgräsliga gården. Han var skäggig som en sop, han hade kort hals och allt i allt trubbiga drag…”

Under rubriken Låna och läs har vi samlat ett urval av titlarna. Prova att söka "karl-oskarsson, otto" i sökfältet så kan du hitta mer av författaren.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.awards

Svenska Dagbladets litteraturpris 1947.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

  1. Spel mellan stad och land (1975)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Settern
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9185274070
  2. Nådens höst (1963)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Bonnier
  3. Hel och ren (1953)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Bonnier
  4. Kall blåst över Oxnäset (1947)

    Undertitel en roman om timmer
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Bonnier
  5. Glest mellan gårdarna (1943)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Bonnier