Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-authorship
Ur Spåret lockar vid källan. Norrbottens prosa i presentation och urval av Åke Leif-Lundgren och Bert Linné (Kantele, 1997):
Ett par sakfel har korrigerats i den ursprungliga texten efter vänligt påpekande i brev (2010-04-02) från Sara Ranta-Rönnlunds dotter Eileen Rönnlund Holmgren.
”Jag har sett det goda som följer med religionen: måtta, flit, hjälpsamhet mot ens nästa och andra goda drag, men jag har också sett hur intolerans och översitteri och brutalitet kan följa i religionens spår. Jag fruktar att mina tre vördade gudfäder bland predikanterna inte skulle tycka om allt vad jag skriver i denna bok.”
Så yttrade sig den samiska författarinnan Sara Ranta-Rönnlund inför publiceringen av sin första bok Nådevalpar, 1971, en samling berättelser ur lapparnas liv. Boken innehöll ett antal mindre smickrande porträtt av laestadianpredikanterna, och hon skulle komma att ge utrymme åt ytterligare några i sina följande böcker. Sara var själv uppvuxen i en laestadiansk miljö och hade haft tillfällen att studera predikanternas vandel på nära håll. Hon var inte emot laestadianismen i sig. Men många av profetens efterföljare hade skaffat sig orimliga privilegier, menade hon, och de hade inte haft nog med befintliga synder för boten och bättringen, utan uppfann ständigt nya för att inte undergräva sin egen position. Allt kunde bli synd; att ha gardiner, att bära slips, för att inte tala om cykeln, ”hortrallen” och den förförelse den kunde leda till.
Berättarpersonlighet
Sara Ranta-Rönnlunds Nådevalpar ansågs av de allra flesta kritiker som något av det mest levande som stått att läsa om lapparnas liv och historia. Naturen, människoödena; det rika bildflödet ur renskötarnas och renskötarhustrurnas vardag – allt fick liv genom en stark berättarpersonlighet ur samernas egna led.
I bokens inledning för hon ett intressant resonemang kring begreppet historia och tradition i det samiska samhället. Lapparna har ju inte, menar hon, som fina svenska släkter något bibliotek eller familjearkiv med gamla dokument kring hädangångnas göranden och låtanden. Vad lapparna visste om sina förfäder hade överförts muntligen från släktled till släktled. Att dessa berättelser nästan aldrig handlade om den egna släktens ursprung, berodde på att lapparna inte hade någon utpräglad släktkänsla, säger hon.
Förfädernas liv tedde sig enahanda med det man själv levde. Förfäderna hade också skött renar, fostrat hundar, byggt kåtor, sytt skor, bakat bröd, snarat ripor, åkt skidor, fått många barn, begravt de flesta av dessa barn vid späd ålder. Sådant var väl ingenting att berätta om.
Kontroversiell
Sara Ranta-Rönnlund var en kontroversiell kvinna som gick sin egen väg och hon drog sig inte för att öppet kritisera det gamla nomadsamhället när hon ansåg det påkallat. Reaktionerna från de egna leden blev ibland starka och hon fick genomleva utfrysning och trakasserier. Hennes inställning var modern, och hade sin grund i en stark tro på kunskap och upplysning. Lika nitiskt som hon granskade laestadianpredikanterna, tog hon sig an nåjderna, trollkarlarna, och deras påstådda förmåga att via övernaturliga krafter bota sjukdomar. Hon ansåg att den vidskepelse nåjderna upprätthöll genom sin makt över sinnena skrämde folk från att uppsöka den moderna sjukvården. Genom Röda korsets kurser lärde hon sig tidigt vad till exempel hygien betydde i kampen mot barnadödlighet och grasserande sjukdomar som tyfus och tuberkulos.
När Sara Ranta-Rönnlund debuterade vid en ålder av sextioåtta år hade hennes färd genom olika livsmiljöer beskrivit en ovanlig kurva. Hon var uppväxt i en renskötarfamilj i Kaalasvuoma lappby utanför Kiruna. Bristfällig undervisning i dåtidens nomadskola gjorde att hon i stort sett fick lära sig läsa själv. Vid tjugofyra års ålder ingick hon sitt första äktenskap och levde sedan elva år i de laestadianska byarna Niilivaara och Dokkas.
Hennes andra äktenskap, med en sågverksarbetare och rallare från Malmberget, varade i ungefär sex år. Hon födde sammanlagt nio barn. Efter makens död (1953) flyttade hon ner till Uppsala och sina två barn som studerade där. Med sig hade hon sitt yngsta barn, en minderårig dotter som hon skulle dra försorg om. Hon arbetade ständigt, har dottern berättat. Tidigt på morgonen åkte hon ut till stadens finare familjer och städade, längre fram på dagen följde arbete i någon industri, och slutligen på kvällen, när barnet somnat, kunde hon ge sig ut på ytterligare ett städpass.
Ovärderlig
Den första tiden i Uppsala blev också i ett annat avseende en prövning för henne. Berättaren och sällskapsmänniskan Sara var van att ha bekanta omkring sig som gav sig tid att lyssna och umgås på ett otvunget sätt. I den nya miljön var umgängeslivet omgärdat av regler som hon inte riktigt förstod sig på. Hon började känna sig isolerad och ensam. Men en förändring öppnade sig plötsligt då hon började städa på universitetet. På finsk-ugriska institutionen mötte hon den berömde språkprofessorn och sameforskaren Björn Collinder, som uppmuntrade henne att börja skriva ner sina berättelser. Han hade förstått att hon bar på en ovärderlig kulturhistorisk skatt, men också att hon ägde en stor och alltigenom originell berättarbegåvning. Genom hans försorg kom hon så småningom också i kontakt med ett bokförlag som var villigt att publicera hennes berättelser.
Efter Nådevalpar kom ytterligare tre böcker om samerna, Nåjder 1972, Njoalpas söner 1973 och slutligen Sist i rajden 1978. Sara Ranta blev snart en känd och efterfrågad person. Från att bara ha varit den där udda, mycket pratsamma arbeterskan, som ingen ansåg sig ha tid med, blev hon med ens den som alla ville visa att man var bekant med. Hon efterfrågades av bibliotek och massmedier och växte förbluffande snabbt in i rollen som den erkända och respekterade författaren. Hon fick träffa många av samhällets toppar, hon sökte upp Olof Palme i Riksdagshuset, hon sammanträffade med den finske presidenten Kekkonen, som läst alla hennes böcker. Överallt uppträdde hon med samma oinskränkta självrespekt, starkt medveten om att hon hade någonting viktigt att berätta för människorna.
Nya hembygden
Uppsala och trakterna runtomkring hade blivit hennes nya hembygd och hon tyckte mycket om den. Hon älskade det gröna gräset i trädgårdarna, de blommande äppelträden, ljuset. Men ändå måste hon göra sina regelbundna resor tillbaka till hemtrakterna i Lappland. Hon gjorde dem för att inte förlora kontakten med folket, språket, levnadssättet. Hon företog riktiga ”rajder” genom Gällivare, Nilivaara, Kiruna, gick från gård till gård för att få sitta ner en stund med sina gamla vänner och språka.
Sara Ranta-Rönnlund kom att smittas av andra ideal än dem hon vuxit upp i. Hon upptäckte att det moderna samhället hade vissa fördelar framför renskötartillvaron och påtalade dem utifrån sin utsiktspunkt, först som fastboende i villa i Gällivare, sedermera också från Uppsalas horisont, ”ärkebiskopens stad”, där hon mer än någon annanstans känt sig fri från religionens pålagor. Hon tyckte att det var något i grunden fel och överdrivet i laestadianismens sätt att praktisera kristendomen, och jämförde dess helvetespredikningar med den försonliga ton hon funnit hos statskyrkans prästerskap.
Från nomad till bofast
Från sin moderna ståndpunkt kritiserade hon vissa representanter för sitt eget folk, en grupp hon kallade ”tofsromantiker”, unga militanta grupper som skulle ”befria indianerna” och i samma andetag också samerna. Hon hade sett både för- och nackdelar med att leva ett nomadliv, och menade att det moderna samhällets genombrott hade befriat människan från mycket tvång. Malmbrytningen i norr är, menar hon, det oundgängliga steget mot utveckling, en befrielse från det gamla samhällets sjukdomar, fattigdom, beroende.
”Jag som var renskötande nomad till dess jag blev tjugofyra år och som därefter levt som bofast i de finska jordbrukarbygderna och senast som industriarbeterska i en villa med äppelträd i trädgården, jag vet att gamla tiders renskötarliv inte var något att stå efter. Tofsromantikerna får bevara gamla tiders fotografier och blicka på dem vid förekommande behov. Själv gör jag dem ju egentligen en tjänst när jag genom mina böcker nu skriver illustrationer till dessa gamla fotografier. Jag beklagar bara att jag inte kan bidraga till att öka det romantiska skenet kring svunna tiders lappliv.”
