Key not found: norrbottensforfattare.view-author.return-link
©Norrbottens-Kuriren. Fotograf okänd.
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.geographical-connections
  1. Jukkasjärvi
  2. Kiruna
  3. Uppsala
  4. Sápmi

Sara Ranta-Rönnlund

1903 Jukkasjärvi 1979 Uppsala

Uppsala och trakterna runtomkring hade blivit hennes nya hembygd och hon tyckte mycket om den. Hon älskade det gröna gräset i trädgårdarna, de blommande äppelträden, ljuset. Men ändå måste hon göra sina regelbundna resor tillbaka till hemtrakterna i Lappland.

©Norrbottens-Kuriren. Fotograf okänd.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-authorship

Ur Spåret lockar vid källan. Norrbottens prosa i presentation och urval av Åke Leif-Lundgren och Bert Linné (Kantele, 1997):

Ett par sakfel har korrigerats i den ursprungliga texten efter vänligt påpekande i brev (2010-04-02) från Sara Ranta-Rönnlunds dotter Eileen Rönnlund Holmgren.

”Jag har sett det goda som följer med religionen: måtta, flit, hjälpsamhet mot ens nästa och andra goda drag, men jag har också sett hur intolerans och översitteri och brutalitet kan följa i religionens spår. Jag fruktar att mina tre vördade gudfäder bland predikanterna inte skulle tycka om allt vad jag skriver i denna bok.”

Så yttrade sig den samiska författarinnan Sara Ranta-Rönnlund inför publiceringen av sin första bok Nådevalpar, 1971, en samling berättelser ur lapparnas liv. Boken innehöll ett antal mindre smickrande porträtt av laestadianpredikanterna, och hon skulle komma att ge utrymme åt ytterligare några i sina följande böcker. Sara var själv uppvuxen i en laestadiansk miljö och hade haft tillfällen att studera predikanternas vandel på nära håll. Hon var inte emot laestadianismen i sig. Men många av profetens efterföljare hade skaffat sig orimliga privilegier, menade hon, och de hade inte haft nog med befintliga synder för boten och bättringen, utan uppfann ständigt nya för att inte undergräva sin egen position. Allt kunde bli synd; att ha gardiner, att bära slips, för att inte tala om cykeln, ”hortrallen” och den förförelse den kunde leda till.

Berättarpersonlighet

Sara Ranta-Rönnlunds Nådevalpar ansågs av de allra flesta kritiker som något av det mest levande som stått att läsa om lapparnas liv och historia. Naturen, människoödena; det rika bildflödet ur renskötarnas och renskötarhustrurnas vardag – allt fick liv genom en stark berättarpersonlighet ur samernas egna led.

I bokens inledning för hon ett intressant resonemang kring begreppet historia och tradition i det samiska samhället. Lapparna har ju inte, menar hon, som fina svenska släkter något bibliotek eller familjearkiv med gamla dokument kring hädangångnas göranden och låtanden. Vad lapparna visste om sina förfäder hade överförts muntligen från släktled till släktled. Att dessa berättelser nästan aldrig handlade om den egna släktens ursprung, berodde på att lapparna inte hade någon utpräglad släktkänsla, säger hon.

Förfädernas liv tedde sig enahanda med det man själv levde. Förfäderna hade också skött renar, fostrat hundar, byggt kåtor, sytt skor, bakat bröd, snarat ripor, åkt skidor, fått många barn, begravt de flesta av dessa barn vid späd ålder. Sådant var väl ingenting att berätta om.

Kontroversiell

Sara Ranta-Rönnlund var en kontroversiell kvinna som gick sin egen väg och hon drog sig inte för att öppet kritisera det gamla nomadsamhället när hon ansåg det påkallat. Reaktionerna från de egna leden blev ibland starka och hon fick genomleva utfrysning och trakasserier. Hennes inställning var modern, och hade sin grund i en stark tro på kunskap och upplysning. Lika nitiskt som hon granskade laestadianpredikanterna, tog hon sig an nåjderna, trollkarlarna, och deras påstådda förmåga att via övernaturliga krafter bota sjukdomar. Hon ansåg att den vidskepelse nåjderna upprätthöll genom sin makt över sinnena skrämde folk från att uppsöka den moderna sjukvården. Genom Röda korsets kurser lärde hon sig tidigt vad till exempel hygien betydde i kampen mot barnadödlighet och grasserande sjukdomar som tyfus och tuberkulos.

När Sara Ranta-Rönnlund debuterade vid en ålder av sextioåtta år hade hennes färd genom olika livsmiljöer beskrivit en ovanlig kurva. Hon var uppväxt i en renskötarfamilj i Kaalasvuoma lappby utanför Kiruna. Bristfällig undervisning i dåtidens nomadskola gjorde att hon i stort sett fick lära sig läsa själv. Vid tjugofyra års ålder ingick hon sitt första äktenskap och levde sedan elva år i de laestadianska byarna Niilivaara och Dokkas.

Hennes andra äktenskap, med en sågverksarbetare och rallare från Malmberget, varade i ungefär sex år. Hon födde sammanlagt nio barn. Efter makens död (1953) flyttade hon ner till Uppsala och sina två barn som studerade där. Med sig hade hon sitt yngsta barn, en minderårig dotter som hon skulle dra försorg om. Hon arbetade ständigt, har dottern berättat. Tidigt på morgonen åkte hon ut till stadens finare familjer och städade, längre fram på dagen följde arbete i någon industri, och slutligen på kvällen, när barnet somnat, kunde hon ge sig ut på ytterligare ett städpass.

Ovärderlig

Den första tiden i Uppsala blev också i ett annat avseende en prövning för henne. Berättaren och sällskapsmänniskan Sara var van att ha bekanta omkring sig som gav sig tid att lyssna och umgås på ett otvunget sätt. I den nya miljön var umgängeslivet omgärdat av regler som hon inte riktigt förstod sig på. Hon började känna sig isolerad och ensam. Men en förändring öppnade sig plötsligt då hon började städa på universitetet. På finsk-ugriska institutionen mötte hon den berömde språkprofessorn och sameforskaren Björn Collinder, som uppmuntrade henne att börja skriva ner sina berättelser. Han hade förstått att hon bar på en ovärderlig kulturhistorisk skatt, men också att hon ägde en stor och alltigenom originell berättarbegåvning. Genom hans försorg kom hon så småningom också i kontakt med ett bokförlag som var villigt att publicera hennes berättelser.

Efter Nådevalpar kom ytterligare tre böcker om samerna, Nåjder 1972, Njoalpas söner 1973 och slutligen Sist i rajden 1978. Sara Ranta blev snart en känd och efterfrågad person. Från att bara ha varit den där udda, mycket pratsamma arbeterskan, som ingen ansåg sig ha tid med, blev hon med ens den som alla ville visa att man var bekant med. Hon efterfrågades av bibliotek och massmedier och växte förbluffande snabbt in i rollen som den erkända och respekterade författaren. Hon fick träffa många av samhällets toppar, hon sökte upp Olof Palme i Riksdagshuset, hon sammanträffade med den finske presidenten Kekkonen, som läst alla hennes böcker. Överallt uppträdde hon med samma oinskränkta självrespekt, starkt medveten om att hon hade någonting viktigt att berätta för människorna.

Nya hembygden

Uppsala och trakterna runtomkring hade blivit hennes nya hembygd och hon tyckte mycket om den. Hon älskade det gröna gräset i trädgårdarna, de blommande äppelträden, ljuset. Men ändå måste hon göra sina regelbundna resor tillbaka till hemtrakterna i Lappland. Hon gjorde dem för att inte förlora kontakten med folket, språket, levnadssättet. Hon företog riktiga ”rajder” genom Gällivare, Nilivaara, Kiruna, gick från gård till gård för att få sitta ner en stund med sina gamla vänner och språka.

Sara Ranta-Rönnlund kom att smittas av andra ideal än dem hon vuxit upp i. Hon upptäckte att det moderna samhället hade vissa fördelar framför renskötartillvaron och påtalade dem utifrån sin utsiktspunkt, först som fastboende i villa i Gällivare, sedermera också från Uppsalas horisont, ”ärkebiskopens stad”, där hon mer än någon annanstans känt sig fri från religionens pålagor. Hon tyckte att det var något i grunden fel och överdrivet i laestadianismens sätt att praktisera kristendomen, och jämförde dess helvetespredikningar med den försonliga ton hon funnit hos statskyrkans prästerskap.

Från nomad till bofast

Från sin moderna ståndpunkt kritiserade hon vissa representanter för sitt eget folk, en grupp hon kallade ”tofsromantiker”, unga militanta grupper som skulle ”befria indianerna” och i samma andetag också samerna. Hon hade sett både för- och nackdelar med att leva ett nomadliv, och menade att det moderna samhällets genombrott hade befriat människan från mycket tvång. Malmbrytningen i norr är, menar hon, det oundgängliga steget mot utveckling, en befrielse från det gamla samhällets sjukdomar, fattigdom, beroende.

”Jag som var renskötande nomad till dess jag blev tjugofyra år och som därefter levt som bofast i de finska jordbrukarbygderna och senast som industriarbeterska i en villa med äppelträd i trädgården, jag vet att gamla tiders renskötarliv inte var något att stå efter. Tofsromantikerna får bevara gamla tiders fotografier och blicka på dem vid förekommande behov. Själv gör jag dem ju egentligen en tjänst när jag genom mina böcker nu skriver illustrationer till dessa gamla fotografier. Jag beklagar bara att jag inte kan bidraga till att öka det romantiska skenet kring svunna tiders lappliv.”

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

  1. Sist i rajden (1978)

    Undertitel berättelsen om ett uppbrott
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Ruotsi
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Askild & Kärnekull
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9170085218
  2. Armon penikoita (1975)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Suomi
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Tammi
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9513032779
    2. 9513032787
  3. Njoalpas söner (1973)

    Undertitel berättelser om dagligt liv i norr
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Ruotsi
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Askild & Kärnekull
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9170083525
  4. Nåjder (1972)

    Undertitel berättelser om trollkarlar och trolldom i sameland
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Ruotsi
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Askild & Kärnekull
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9170082316
    2. 9170082324

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Mediet i Vittangi

    […]

      I Vittangi fanns för länge sedan, sannolikt i slutet av förra århundradet, en man som var känd för att kunna förmedla kontakt med de döda. Vem som helst kunde komma till honom och be att få tala med någon hädangången vän eller anhörig.

    […]

    Ett annat fall där mediet i Vittangi förmedlade kontakt gällde en gammal ogift lappkvinna som bodde i en undantagsstuga hos en bonde i byn. Åldringsvården var ofta ordnad så på den tiden. Åldringarna auktionerades ut av kommunen till den lägstbjudande, dvs. till den som begärde den lägsta ersättningen för att ge åldringen tak över huvudet och någon anspråkslös kost. Denna gamla lappkvinna kände väl att hon nalkades slutet av sitt liv, och gick därför till andeförmedlaren och bad honom ordna att hon fick se sina föräldrar.

    Nu var dessa begravda i en annan by, nämligen Jukkasjärvi, och för att de gamla andarna inte skulle behöva färdas så långt, begav sig bonden och lappkvinnan till Jukkasjärvi kyrkogård i samband med påskhelgen. Familjegravar hade ännu inte börjat förekomma då, annat än möjligen bland den högre prominensen, och det hädansovna lapparet låg i var sin massgrav.
    – Nå, vem vill du se först? frågade bonden.
    – Min mor, viskade lappkvinnan med något bävande stämma.
    – Då går vi hit i skymningen och ställer oss vid den där bortre massgraven, där du sa att hon ligger. Och så ska du nog få se henne.

    Där stod de nu i skymningen, bonden som skulle vara mediet och lappkvinnan som var beställaren. Boden vände ryggen mot kvinnan, och började mumla sina obegripliga fraser. Efter en stund vände han åter ansiktet mot henne och sade:
    — Nu får du vara beredd, för nu händer det snart. Du får fråga precis vad du vill, men du får inte bli rädd.

    Efter en stund började konturerna av en kvinnogestalt framträda på gravens kant. Bilden blev allt fylligare, och kvinnan igenkände glatt sin egen mor. Moderns ansikte varvarken skrämmande eller särskilt glatt och leende, utan just så där allvarsamt och lugnt som det alltid hade varit förr i tiden i hemmet. Det stockade sig litet i halsen på lappkvinnan när hon skulle tala till den avlidna:
    — Är, är det du, mor?
    – Ja, min flicka, det är jag. Men vad du har blivit gammal.
    – Jo, mor, nog har jag blivit gammal. Det dröjer nog inte så länge, innan jag kommer till er. Hur har ni det förresten, du och far?
    – Jo tack, nog har vi det så bra som man kan ha det på sådana ställen?
    – Ställen? Är ni inte på samma plats?
    – Jovisst. Men det kan ju finnas flera ställen på samma plats också.

    Den åldrande dottern börjar känna sig obehaglig till mods. Det är påfrestande att stå där och tala med modern efter så många år, och hon känner hur huden ömsom bränner, ömsom knottrar sig. Moderns senaste ord får henne att tänka på det varma stället och det kalla stället, och hon frågar:
    – Var har ni hamnat? Ni är väl uppe hos Fadern på Hans salighets ängder? För inte kan ni väl ha hamnat där nere?
    Det fladdrar till ett ögonblick i vålnadens ansikte, och hennes ihåliga röst ekar mot dottern som en isig vind.
    – Nu frågar du sådant som man inte får fråga om. Var man hamnar på den dagen, det är en sak som man får veta först då. Och man får inte tala om det för dem som ännu inte är där.
    – Men ni var ju båda så kristna!
    – Jo, nog var vi kristna. Och vi gick i bön så ofta vi hann, och betalade nog vårt bidrag till predikanten och församlingen. Och jag har ju inte heller sagt att det inte har fått sin lön. Men nu får du inte fråga mer.

    Och bilden av den döda kvinnan bleknade bort på gravens rand. Kvar stod mediet och beställaren. Lappkvinnan var egentligen ganska lättad över att seansen var slut. Hon kallsvettades fortfarande, och var sträv om tungan och darrade i armar och ben.

    […]

  5. Nådevalpar (1971)

    Undertitel berättelser om nomader och nybyggare i norr
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Ruotsi
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Askild & Kärnekull

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Från 1911 minns jag affischerna med Kata Dahlström på norrlandsturné. De lyste mot mor och mig, när vi vandrade Kirunas gator fram.

    En kvinna sprang och en väldig storm drog i hennes kjolar och håret blåste bakåt, precis på samma sätt som vi många gånger hade tjavat mot snöstormar i fjället. Jag begrep inte då, att hon trotsade politiska stormar utan trodde, att man hade fotograferat kvinnan, när hon var ute och promenerade i en ovanligt kraftig blåst.

    Lapparna ansåg det vara ett bevis så gott som helt att det låg något galet i den nya läran som kunde anlita en kvinna att resa omkring och sprida dessa trossatser. Detta var något oerhört. Mor tittade på affischerna, som emellertid inte intresserade henne. Men hon var inte rädd för det nya, eftersom hon ganska ofta hade bott hos gruvarbetare och hade hört deras radikala åsikter ventileras. Men kungavänlig laestadian förblev hon till sin död. Hon hann aldrig heller utnyttja kvinnornas rösträtt, eftersom hon dog redan 1917.

    Så småningom fick lapparna höra talas om en man vid namn Lenin, men de intresserade sig mer för renskötsel och renkalvar. När denne Lenin någon gång fördes på tal, kallades han för Lena eller Leno. Och eftersom folket i vår trakt associerade detta namn till vår egen gamla Skvaller-Lena, kom bolsjevikledaren att av många uppfattas som en pratkvarn. Dora Kaplan, som begick ett misslyckat attentat mot bolsjevikernas ledare och själv sköts ned, blev ymnigt begråten av lapparna. Hon försvann senare i glömskans hav och lapparna frågade mig om hon blivit spångad, dvs. lagd på en smal brädspång och där halshuggen, strypt eller knivad.
    – Nej, skjuten blev hon, svarade jag.

    En och annan lapp blev omkring 1912 tillfrågad, om han ville skänka ett bidrag till en svensk pansarbåt. Lapparna höll som vanligt hårt om penningpungen och misstänkte att pengarna skulle gå till inköp av gevär åt Brantings folk, så från dem kom inga pengar. Lapparna kände inte heller till namnen på de politiska ledarna. Karl Staaff nämndes sällan, trots att han var statsminister. Haparandabladet såg med sina skräckskildringar till att Branting och Berggren blev kända. Hinke kallades för Vesi.Hinkki, Vattenhinken, och många trodde att Branting var ett öknamn, som han hade fått för sin lust att bränna och skövla. Högerledaren Hammarskjölds namn trängde dåligt igenom, därför att han inte var känd som våldsman.

    De frisinnades ledare Ekman blev ganska känd på grund av en historia, som förtäljde att han vid ett tillfälle hade inbjudit sin skolkamrat Kata Dahlström till middag. Hon hade emellertid svarat:
    – Nej, ers excellens. Jag är politisk agitator och inte privatmänniska nu. Det skulle gagna varken er eller mig.

    Haparandabladet spred denna historia och förfasade sig över den oartighet som Kata gjort sig skyldig till mot statsministern. Men tidningen Revontuulet skrattade åt att Kata inte ville vara familjär med Ekman.

    […]

    Nyheter spreds inte så fort bland lappar, men när de väl nådde upp till fjällvärlden, cirkulerade de i många år. De hade en förvånansvärd livskraft och blev aldrig nötte. I lång tid diskuterade man Amaltheabomben, vars minne inte förbleknade ens för Titanic-katastrofen. Man kunde inte kontrollera sanningen i de nyheter som vandrade fjällen runt. Och Gud vet hur många gånger de hann byta skepnad innan de nådde den mest avlägsna fjällby.

  6. Spåret lockar vid källan (1997)

    Undertitel Norrbottens prosa
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Ruotsi
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Kantele
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.contributors
    1. Linné, Bert
    2. Leif-Lundgren, Åke
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9163055171