Sekel Nordenstrand

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

1. 

   Liksveperskans son och andra berättelser [Noveller]. Förord och urval: Björn Engström och Peo Rask. (2014)

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Black Island Books

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn

   1. 9186115650

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

   Ur Den nya verkligheten

   Gunnar kände en lätt oro inom sig, när han i sällskap med sågställarn trädde in under den mörkskuggade sågöppningen. Han hade en obestämbar önskan att se sig om, tillbaka. Men vågade inte. Man kunde knappt urskilja de arbetande vid maskinerna genom de täta moln av sågspån och trädamm som virvlades upp av sågramars och stålklingors hungriga ståltänder, vilka med hela sin mekaniska och metalliska urkraft klöv sig in i vattendränkt trä.
   Golvet under honom skälvde av maskinernas betvingande rytm. En rytm som ackompanjerades av smällande remmar och glänsande stålskivors hektiska jakt på ökat varvtal per minut.

   Den värmande majsolens strålar förmådde inte genomtränga de uppvirvlande dammolnen. Och inte heller de av spindelväv överspunna och dammtäckta fönsterrutorna. Ett enda kort ögonblick blixtrade en solstråle till på ett sågblads blänkande tandrad som på lek innan sågramen åter gömde sin produktionshunger i den förhärskande grådagerns skuggning.

   Gunnar vågade kasta några flyktiga blickar omkring sig. Ögonen hade hunnit vänja sig vid gråskymningen härinne. Vid klyvar och kaptrissor såg han andra pojkar – minderåriga som han själv, men kanske ett eller annat år äldre. De följde honom nyfiket och han kände sig smått bortkommen inför deras blickar – nästan på samma sätt som när far begravdes för några månader sedan.

   Sågställarn vinkade åt Gunnar att följa efter. Gunnar kramade den lilla matkorgens rottinghandtag ännu hårdare i sin hand och följde tätt efter honom.
   Gunnar måste, trots sin inre oro, visa sig pigg och orädd.

   – Ja, här har nu Vedin en ny undantagare, skrek sågställarn till en storväxt typ vid en av klyvarna som ännu stod stilla.
   – Så, det var bra det, skrek Vedin tillbaka och kastade samtidigt en granskande blick på Gunnar.
   – Ja, tror tammefan att pojken är alldeles ny i det här, fortsatte han.
   – Jo, men jag tror nog han klarar opp det bara han hunnit bli lite van. Vedin kan ju ta det lite försiktigt i början, så går det nog.
   – Åhjoo! Nog ska jag tämja han, svarade Vedin och drog på munnen i något som skulle föreställa ett leende, samtidigt blottande en svartbrun snusbuss fastkletad på en gul tandrad under överläppen.

2. 

   Jordens bröd (1955)

   Undertitel roman

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher LT

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

   Den sotstänkta skorstensstocken efter Per Bondes nedbrunna gård ruvar mitt i de kringliggande, vildvuxna åkertegarna. De borde ha slagits av i höstas och lämnat foder åt några magra kreatur. Men ingen vill inkräkta på dem, de tillhör den förrymde och fredlöse hyttebonden Per. Nu tränger det nya årets grönska igenom fjolårets gula tovighet.

   Här och där i åkertegarna korsar små upptrampade stigar varandra. Den mest hårdtrampade leder rakt till närmaste grannen, Viktor på svälten. Men varken Viktor själv eller någon av det övriga hyttefolket har lust att bli brandplundrare. Den gråstensmurade skorstensstocken minner om allt vad de övergivna tegarna rymmer av synligt och osynligt värde; Per Bondes förfallna och brända egendom har blivit något av en lönnlig vallfartsort för det förtryckta hyttefolket, där man hämtar styrka och tröst inför varje ny pålaga den nye storbergsmannen lägger på de redan förut betungade bönderna och hyttefolket i gemen. Var skall man finna en ny Per Bonde, som kan ena och samla dem till motstånd mot den självsvåldige storbergsmannen? Eller en ny Elias gruvkarl, som med sina bara händer dödade storbergsmannen Edmund Carpe för den spöslitning han fått lida för några futtiga rovors skull.

   Men allt stannar vid önskan. Den nye storbergsmannen är en främling som åtnjuter nådig drottningens gunst och hennes tromäns välvilja. Hytte- och gruvfolkets kalgomål vill han inte förstå.

   Efter förre storbergsmannen Edmund Carpes bråda död sökte hyttebönderna kungligt tillstånd att själva få driva hytta och gruva enligt det gamla andelsbruket, men drottningen och hennes mäktiga rådgivare avslog deras begäran.

   Den nye bergsmannen är större till växten än Edmund Carpe och har korpsvart hår och örnnäsa. Han hyser samma förakt för sitt arbetsfolk som företrädaren och kräver större dagsverksskyldighet av hyttebönderna än vad lagen tillstäder.

   Men han är mera kyrksam än Carpen. Bergsfolket ser honom göra det okristliga korstecknet, vilket ju är rakt emot den korsfästes lära och förkunnelse. Det ryktades att självaste drottningen välkomnade katolska herrar vid sitt hov. Skulle främmande storbergsmän och mäktiga herrar bli allenarådande över landets hyttor och gruvor och folket bli rättslöst?

   Underligt nog tycks inte storbergsmannens hedniska beteende bekomma kaplanen illa. Tvärtom syns det byfolket som om kaplanen gillade utlänningens korstecken. Ett rykte säger att kaplanen och storbergsmannen är såta bröder, som icke aktar för rov att dricka sig redlösa av det heliga nattvardsvinet.

3. 

   Järnhunger (1950)

   Undertitel roman

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher LT

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

   Dagens arbetsskift vid hyttan är slut och ett nytt tar vid. Trötta, svettiga och sotiga drar de avlösta iväg hemåt. Hyttedrängarna till sina små smutsiga kammare, torparna till sina fallfärdiga stugor, sina halvnakna, skrikande ungar och utslitna hustrur, hyttebönderna till sina vanskötta gårdar. De långa dagsverkena vid hyttan ger inte bönderna tid över att sköta sin jord, sina gårdar, utan de får förfalla. Viktigare än deras jord är storbergsmannens järnhunger, som tycks vara omättlig.

   Per bonde och Hindrik på fallet har samma väg och följs åt. Per bonde stannar tvärt och tar Hindrik i armen:
   – Här ser du Hindrik. Det blir magert med födan för oss i vinter med, säger han och pekar ut över åkertegarna, där daggkåpa och finnskägg tycks vara det enda som växer och frodas.
   –   Jag får nog göra mig av med den sista kon fram på höstsidan, svarar Hindrik.
   –   Jag har nog med rovlandet hemma vid gården. Sovlet får man väl söka ta där det finns.
   Hindrik vänder sig förvånad mot Per bonde.
   — Jag menar förstås i skogen. När jag talar på det här viset, tror väl du också Hindrik, att jag har ett finger med i järntjuveriet vid hyttan. Men det kan jag säga åt dig, att det har jag inte, även om Carpen, hyttefogden Filip och en del av de våra tror det. Jag bär ännu blåmärken på kroppen efter slagen av storbergsmannens knölpåk. Han sökte slå en bekännelse ur mig.
   — Nej, du har nog inte med järntjuveriet att göra.
   — Det låter lite tvehågset.
   — Men jag menar vad jag säger.
   — Då menar du rätt.

4. 

   Vi (1934)

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Schildt
5. 

   Spåret lockar vid källan (1997)

   Undertitel Norrbottens prosa

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Kantele

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.contributors

   1. Linné, Bert
   2. Leif-Lundgren, Åke

   Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn

   1. 9163055171