Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-authorship
Ur Spåret lockar vid källan. Norrbottens prosa i presentation och urval av Åke Leif-Lundgren och Bert Linné (Kantele, 1997):
Under rubriken ”Trettio år efteråt” berättar författaren Sekel Nordenstrand i en tidningsartikel 1948 om ett återbesök på sin barndoms Seskarö. Han återser det gamla sågverkssamhället, där han en gång som tolvårig pojke fått göra sitt första dagsverke vid sågen: Nu är allting förfallet, den smutsröda arbetarlängan, där en gång ungar lekte på en öppen gårdsplan är nu bara ett fallfärdigt ruckel. När han kommer in på det gamla industriområdet ser han anledningen till ödsligheten och förfallet. Allt är borta: de kilometerlånga brädgårdarna, sågverket med sin höga skorsten, allt är jämnat med marken. Det är en kyrkogård, säger han, och han känner oro för vad som ska hända med den gamla hembygden. Ute i byn träffar han några barndomskamrater som ännu bor kvar. Vad de kommer att prata om berättas inte i artikeln, men man har en stark känsla av att denna återresa, trettio år efteråt, är en mycket omtumlande upplevelse för Sekel Nordenstrand.
Tjugo barn
Sekels far, Andreas Nordenstrand, hade en gång lämnat soldatyrket för att bli sågverksarbetare. På sin vandring längs norrlandskusten hade han slutligen kommit till Seskarö, där han blivit bofast. Modern, Lydia Nordenstrand, född Stålhand, blev mor till tjugo barn, varav många dog i späd ålder. Hon var en kraftfull, originell kvinna med många egna idéer. Bland annat ansåg hon att barnens namn borde ha en innebörd, och helst börja på bokstaven S! Således fick ett av dem bära det bibliskt klingande namnet Sulamith, ett annat fick heta Schubert efter kompositören; Sekel fick sitt namn av att han var född år 1900 och således jämnårig med seklet!
Lydia Stålhand spelade en framträdande roll i det bröduppror som utbröt på Seskarö år 1917, och är en av huvudgestalterna i arbetarspelet som beskriver händelsen, det så kallade ”Seskaröspelet”.
Brödupproret
Bakgrunden till upproret var den brödransonering som införts under kriget på grund av Sveriges avspärrning. Vid tiden bodde över 3 000 människor på Seskarö och tilldelningen av livsmedel var långt ifrån tillräcklig. På våren 1917 blev situationen akut. De brödkuponger som delats ut av myndigheterna räckte inte åt alla, och i många familjer blev man helt utan bröd. Arbetarna bröt sig nu in hos bagarna och tvingade dem att sälja sitt bröd utan några hänsyn till kuponger. Militär skickades ut och många greps, bland dem en sjuttonårig Sekel Nordenstrand. Brödupproret förde med sig att myndigheterna insåg situationens allvar, och det dröjde inte länge förrän hjälpsändningar med livsmedel kom igång.
Sekel Nordenstrand lämnade Seskarö vid arton års ålder och försörjde sig inom olika yrken. Han skulle så småningom utveckla en närmast kameleontisk förmåga att röra sig mellan olika professioner. Han hade ett drag av orolig ande som gjorde det svårt för honom att stanna kvar på en ort eller en arbetsplats någon längre tid. När entusiasmen falnade, stängde han helt sonika dörren bakom sig och gick sin väg, som ett av hans barn uttrycker det. Den provisoriska tillvaron, med ständiga uppbrott och flyttningar, fortsatte genom hela hans liv och skapade knappast förutsättningar för en jämn konstnärlig produktivitet.
Som de flesta andra blivande författare med arbetarbakgrund, fick Sekel avgörande skjuts framåt genom mötet med folkhögskolan, i hans fall Sigtuna Folkhögskola, där han var elev i början av 30-talet. Under denna tid debuterade han med diktsamlingen Vi, som lovordades av kritikerna bland annat för sitt mogna språk.
Människan förgör jorden
Under de år som nu följde bodde han med sin familj på olika orter i Bergslagen, han försörjde sig som bland annat lokalredaktör och lantbrukare. Författarskapet framskred, fast på halvfart, låg också helt nere under långa perioder, då han för försörjningens skull inlett någon ny yrkeskarriär någonstans. 1937 kom hans andra diktsamling, Fasad. Den speglade den oro han och många andra intellektuella kände inför världens framtid. Med stark intuition skildrade han en förkrigstid, där de humanistiska värdena än en gång stod på spel.
Kärleken driver hemlös kring världen,
döljer sitt armod i skrikande glädje.
Stunden söker sin trånads lust
i brustna dagar
Stormen är nära!
Människan förgör jorden, säger han, inte bara genom förödande krig, utan också genom sin livsföring, som tär på jordens begränsade kapital. Men i människan, och det goda hon är mäktig, finns också hoppet. I en dikt låter han den gravida kvinnan och det ofödda barnet stå som symboler både för det ömtåliga livet, och för det enda hopp vi har om en fortsättning, en framtid.
En kritiker ansåg att Sekel Nordenstrand ”hade något väsentligt att säga samtidens människor. Sålunda en ny diktare från ’landet som Gud glömde’, en son av de milsvida skogarna, och de snöglittrande fjällen i gamla Nordmannaland, landet som låter tala om sig, kanske mera än Rikssverige, i dessa yttersta dagar…”
Farväl barndom
Sekel Nordenstrand gick i ständiga romanfunderingar, men det skulle dröja, innan han mötte ett ämne som engagerade honom tillräckligt starkt. Då och då publicerade han noveller i tidningar och tidskrifter. Här ett stycke ur en liten självbiografisk berättelse. Den handlar om hur han som tolvårig pojke förs av modern till sågverket för att söka sin första plats. Det är en berättelse om ett farväl till barndomen.
”Nu var han på väg mot den enda möjliga verkligheten, som skulle ge dem bröd och lätta på fattigdomen hemma. En tungt lastad virkesvagn kom körande emot dem. Mor och han fick skyndsamt tränga ihop sig tills den kört förbi.
– Håll dig närmare mej, så att du inte kommer i vägen för något, uppmanade modern honom ängsligt.
Algot höll sig bakom henne. Han blygdes liksom, litet för att hon var med honom idag.
– Det gäller arbete åt pojken, förstår jag, sade sågställarn med en hastig blick på Algot.
– Ja, jag tänkte höra efter som det var möjligt att han finge något passande arbete här på sågen. Sågställarn förstår.
– Jo, det förstår jag, avbröt Eriksson henne. Frågan är bara den, sade han, eftertänksamt, vad jag ska kunna leta opp för något arbete, som passar honom. Han vänder sig mot Algot.
– Hur gammal är du?
– Jag fyllde tolv år i mars, svarar Algot lågt.
– Ja, han är född 00, infaller mor förklarande.
– Då är du storväxt för den åldern, säger Eriksson.
– Jo, nog är han det, säger mor instämmande.
– Ett ögonblick, får jag tänka efter, säger Eriksson och kliar sig i huvudet med handen.
Det blev långa tysta ögonblick, fyllda av nervös ovisshet både för modern och Algot. Algot såg i smyg på Eriksson, där han stod och såg in mot sågen. Bara han kunde förstå, tänkte Algot.
– Nu vet jag, sade Eriksson plötsligt och rättade till vegamössan.
– Vi behöver en undantagare på ribbklyven. Du kan få börja där. Jag tror du klarar upp det. Vi säjer då att du kommer i morron klockan sex…”
1948 kom Sekel Nordenstrands tredje och sista diktsamling, Jordisk tro. Han kunde även denna gång glädjas åt berömmande recensioner. Men nu hade också en roman börjat ta form i hans huvud. Under en längre tid hade han studerat Bergslagens historia och fångats av järnbruksarbetarnas öden. 1950 låg romanen Järnhunger klar, första delen i vad som var planerat att bli en trilogi. Den fullföljdes aldrig, men en andra del, Jordens bröd, utgavs efter hans död.
De sista åren
Under de sista åren av sitt liv, åren närmast efter det återbesök i Norrbotten som vi skildrade i inledningen, var Sekel Nordenstrand sysselsatt med ett helt annat projekt, en större berättelse, en roman om Seskarö. Den var tänkt att omspänna ett längre skede i Norrbottens historia, men den kom aldrig längre än till en skiss. Och det är verkligen mycket synd. Det manuskript han lämnade efter sig tyder på att han var på väg in i en konstnärlig förnyelse. Återseendet av Seskarö hade gjort ett djupt intryck på honom. Han hade upptäckt någonting stort och värdefullt som legat bortträngt under de rastlösa år då han jagat efter ämnen till en roman. Livet hade visat sig vara en lång, kringgående rörelse. Nu hade han kommit tillbaka till utgångspunkten, den miljö som bar på alla hemligheterna. Det slutgiltiga ämnet. Man han fick inte tid nog. Hårt sliten av dubbelarbete dog han, vid femtiofem års ålder.
Tro, människa du måste tro!
även då
när du betvivlar
ditt väsens mening och mål.
Tro, människa,
du måste tro!
även
när du med ångest ser
din civilisation.
_ _
Ty någonstans
du ej vet,
ej själv kan ana,
tänder det livsbejakande barnet,
framtiden,
på nytt
ljusets släckta låga
över
mörknattens stigar
av blodigt grus.
Under Låna och läs har vi samlat ett urval av titlarna. Prova att söka "nordenstrand, sekel" i sökfältet så kan du hitta mer av författaren.