Key not found: norrbottensforfattare.view-author.return-link
Foto: Sannas Foto-Atelier, Sigtuna, troligen 1932–33
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.geographical-connections
  1. Haparanda
  2. Seskarö
  3. Bergslagen

Sekel Nordenstrand

1900 1955

Människan förgör jorden, säger Sekel, inte bara genom förödande krig, utan också genom sin livsföring, som tär på jordens begränsade kapital. Men i människan, och det goda hon är mäktig, finns också hoppet.

Foto: Sannas Foto-Atelier, Sigtuna, troligen 1932–33

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-authorship

Ur Spåret lockar vid källan. Norrbottens prosa i presentation och urval av Åke Leif-Lundgren och Bert Linné (Kantele, 1997):

Under rubriken ”Trettio år efteråt” berättar författaren Sekel Nordenstrand i en tidningsartikel 1948 om ett återbesök på sin barndoms Seskarö. Han återser det gamla sågverkssamhället, där han en gång som tolvårig pojke fått göra sitt första dagsverke vid sågen: Nu är allting förfallet, den smutsröda arbetarlängan, där en gång ungar lekte på en öppen gårdsplan är nu bara ett fallfärdigt ruckel. När han kommer in på det gamla industriområdet ser han anledningen till ödsligheten och förfallet. Allt är borta: de kilometerlånga brädgårdarna, sågverket med sin höga skorsten, allt är jämnat med marken. Det är en kyrkogård, säger han, och han känner oro för vad som ska hända med den gamla hembygden. Ute i byn träffar han några barndomskamrater som ännu bor kvar. Vad de kommer att prata om berättas inte i artikeln, men man har en stark känsla av att denna återresa, trettio år efteråt, är en mycket omtumlande upplevelse för Sekel Nordenstrand.

Tjugo barn

Sekels far, Andreas Nordenstrand, hade en gång lämnat soldatyrket för att bli sågverksarbetare. På sin vandring längs norrlandskusten hade han slutligen kommit till Seskarö, där han blivit bofast. Modern, Lydia Nordenstrand, född Stålhand, blev mor till tjugo barn, varav många dog i späd ålder. Hon var en kraftfull, originell kvinna med många egna idéer. Bland annat ansåg hon att barnens namn borde ha en innebörd, och helst börja på bokstaven S! Således fick ett av dem bära det bibliskt klingande namnet Sulamith, ett annat fick heta Schubert efter kompositören; Sekel fick sitt namn av att han var född år 1900 och således jämnårig med seklet!

Lydia Stålhand spelade en framträdande roll i det bröduppror som utbröt på Seskarö år 1917, och är en av huvudgestalterna i arbetarspelet som beskriver händelsen, det så kallade ”Seskaröspelet”.

Brödupproret

Bakgrunden till upproret var den brödransonering som införts under kriget på grund av Sveriges avspärrning. Vid tiden bodde över 3 000 människor på Seskarö och tilldelningen av livsmedel var långt ifrån tillräcklig. På våren 1917 blev situationen akut. De brödkuponger som delats ut av myndigheterna räckte inte åt alla, och i många familjer blev man helt utan bröd. Arbetarna bröt sig nu in hos bagarna och tvingade dem att sälja sitt bröd utan några hänsyn till kuponger. Militär skickades ut och många greps, bland dem en sjuttonårig Sekel Nordenstrand. Brödupproret förde med sig att myndigheterna insåg situationens allvar, och det dröjde inte länge förrän hjälpsändningar med livsmedel kom igång.

Sekel Nordenstrand lämnade Seskarö vid arton års ålder och försörjde sig inom olika yrken. Han skulle så småningom utveckla en närmast kameleontisk förmåga att röra sig mellan olika professioner. Han hade ett drag av orolig ande som gjorde det svårt för honom att stanna kvar på en ort eller en arbetsplats någon längre tid. När entusiasmen falnade, stängde han helt sonika dörren bakom sig och gick sin väg, som ett av hans barn uttrycker det. Den provisoriska tillvaron, med ständiga uppbrott och flyttningar, fortsatte genom hela hans liv och skapade knappast förutsättningar för en jämn konstnärlig produktivitet.

Som de flesta andra blivande författare med arbetarbakgrund, fick Sekel avgörande skjuts framåt genom mötet med folkhögskolan, i hans fall Sigtuna Folkhögskola, där han var elev i början av 30-talet. Under denna tid debuterade han med diktsamlingen Vi, som lovordades av kritikerna bland annat för sitt mogna språk.

Människan förgör jorden

Under de år som nu följde bodde han med sin familj på olika orter i Bergslagen, han försörjde sig som bland annat lokalredaktör och lantbrukare. Författarskapet framskred, fast på halvfart, låg också helt nere under långa perioder, då han för försörjningens skull inlett någon ny yrkeskarriär någonstans. 1937 kom hans andra diktsamling, Fasad. Den speglade den oro han och många andra intellektuella kände inför världens framtid. Med stark intuition skildrade han en förkrigstid, där de humanistiska värdena än en gång stod på spel.

Kärleken driver hemlös kring världen,
döljer sitt armod i skrikande glädje.
Stunden söker sin trånads lust
i brustna dagar
Stormen är nära!

Människan förgör jorden, säger han, inte bara genom förödande krig, utan också genom sin livsföring, som tär på jordens begränsade kapital. Men i människan, och det goda hon är mäktig, finns också hoppet. I en dikt låter han den gravida kvinnan och det ofödda barnet stå som symboler både för det ömtåliga livet, och för det enda hopp vi har om en fortsättning, en framtid.

En kritiker ansåg att Sekel Nordenstrand ”hade något väsentligt att säga samtidens människor. Sålunda en ny diktare från ’landet som Gud glömde’, en son av de milsvida skogarna, och de snöglittrande fjällen i gamla Nordmannaland, landet som låter tala om sig, kanske mera än Rikssverige, i dessa yttersta dagar…”

Farväl barndom

Sekel Nordenstrand gick i ständiga romanfunderingar, men det skulle dröja, innan han mötte ett ämne som engagerade honom tillräckligt starkt. Då och då publicerade han noveller i tidningar och tidskrifter. Här ett stycke ur en liten självbiografisk berättelse. Den handlar om hur han som tolvårig pojke förs av modern till sågverket för att söka sin första plats. Det är en berättelse om ett farväl till barndomen.

”Nu var han på väg mot den enda möjliga verkligheten, som skulle ge dem bröd och lätta på fattigdomen hemma. En tungt lastad virkesvagn kom körande emot dem. Mor och han fick skyndsamt tränga ihop sig tills den kört förbi.
– Håll dig närmare mej, så att du inte kommer i vägen för något, uppmanade modern honom ängsligt.
Algot höll sig bakom henne. Han blygdes liksom, litet för att hon var med honom idag.
– Det gäller arbete åt pojken, förstår jag, sade sågställarn med en hastig blick på Algot.
– Ja, jag tänkte höra efter som det var möjligt att han finge något passande arbete här på sågen. Sågställarn förstår.
– Jo, det förstår jag, avbröt Eriksson henne. Frågan är bara den, sade han, eftertänksamt, vad jag ska kunna leta opp för något arbete, som passar honom. Han vänder sig mot Algot.
– Hur gammal är du?
– Jag fyllde tolv år i mars, svarar Algot lågt.
– Ja, han är född 00, infaller mor förklarande.
– Då är du storväxt för den åldern, säger Eriksson.
– Jo, nog är han det, säger mor instämmande.
– Ett ögonblick, får jag tänka efter, säger Eriksson och kliar sig i huvudet med handen.
Det blev långa tysta ögonblick, fyllda av nervös ovisshet både för modern och Algot. Algot såg i smyg på Eriksson, där han stod och såg in mot sågen. Bara han kunde förstå, tänkte Algot.
– Nu vet jag, sade Eriksson plötsligt och rättade till vegamössan.
– Vi behöver en undantagare på ribbklyven. Du kan få börja där. Jag tror du klarar upp det. Vi säjer då att du kommer i morron klockan sex…”

1948 kom Sekel Nordenstrands tredje och sista diktsamling, Jordisk tro. Han kunde även denna gång glädjas åt berömmande recensioner. Men nu hade också en roman börjat ta form i hans huvud. Under en längre tid hade han studerat Bergslagens historia och fångats av järnbruksarbetarnas öden. 1950 låg romanen Järnhunger klar, första delen i vad som var planerat att bli en trilogi. Den fullföljdes aldrig, men en andra del, Jordens bröd, utgavs efter hans död.

De sista åren

Under de sista åren av sitt liv, åren närmast efter det återbesök i Norrbotten som vi skildrade i inledningen, var Sekel Nordenstrand sysselsatt med ett helt annat projekt, en större berättelse, en roman om Seskarö. Den var tänkt att omspänna ett längre skede i Norrbottens historia, men den kom aldrig längre än till en skiss. Och det är verkligen mycket synd. Det manuskript han lämnade efter sig tyder på att han var på väg in i en konstnärlig förnyelse. Återseendet av Seskarö hade gjort ett djupt intryck på honom. Han hade upptäckt någonting stort och värdefullt som legat bortträngt under de rastlösa år då han jagat efter ämnen till en roman. Livet hade visat sig vara en lång, kringgående rörelse. Nu hade han kommit tillbaka till utgångspunkten, den miljö som bar på alla hemligheterna. Det slutgiltiga ämnet. Man han fick inte tid nog. Hårt sliten av dubbelarbete dog han, vid femtiofem års ålder.

Tro, människa du måste tro!
även då
när du betvivlar
ditt väsens mening och mål.
Tro, människa,
du måste tro!
även
när du med ångest ser
din civilisation.

_ _

Ty någonstans
du ej vet,
ej själv kan ana,
tänder det livsbejakande barnet,
framtiden,
på nytt
ljusets släckta låga
över
mörknattens stigar
av blodigt grus.

Under Låna och läs har vi samlat ett urval av titlarna. Prova att söka "nordenstrand, sekel" i sökfältet så kan du hitta mer av författaren.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

  1. Liksveperskans son och andra berättelser [Noveller]. Förord och urval: Björn Engström och Peo Rask. (2014)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Black Island Books
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9186115650

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Den nya verkligheten

    Gunnar kände en lätt oro inom sig, när han i sällskap med sågställarn trädde in under den mörkskuggade sågöppningen. Han hade en obestämbar önskan att se sig om, tillbaka. Men vågade inte. Man kunde knappt urskilja de arbetande vid maskinerna genom de täta moln av sågspån och trädamm som virvlades upp av sågramars och stålklingors hungriga ståltänder, vilka med hela sin mekaniska och metalliska urkraft klöv sig in i vattendränkt trä.
    Golvet under honom skälvde av maskinernas betvingande rytm. En rytm som ackompanjerades av smällande remmar och glänsande stålskivors hektiska jakt på ökat varvtal per minut.

    Den värmande majsolens strålar förmådde inte genomtränga de uppvirvlande dammolnen. Och inte heller de av spindelväv överspunna och dammtäckta fönsterrutorna. Ett enda kort ögonblick blixtrade en solstråle till på ett sågblads blänkande tandrad som på lek innan sågramen åter gömde sin produktionshunger i den förhärskande grådagerns skuggning.

    Gunnar vågade kasta några flyktiga blickar omkring sig. Ögonen hade hunnit vänja sig vid gråskymningen härinne. Vid klyvar och kaptrissor såg han andra pojkar – minderåriga som han själv, men kanske ett eller annat år äldre. De följde honom nyfiket och han kände sig smått bortkommen inför deras blickar – nästan på samma sätt som när far begravdes för några månader sedan.

    Sågställarn vinkade åt Gunnar att följa efter. Gunnar kramade den lilla matkorgens rottinghandtag ännu hårdare i sin hand och följde tätt efter honom.
    Gunnar måste, trots sin inre oro, visa sig pigg och orädd.

    – Ja, här har nu Vedin en ny undantagare, skrek sågställarn till en storväxt typ vid en av klyvarna som ännu stod stilla.
    – Så, det var bra det, skrek Vedin tillbaka och kastade samtidigt en granskande blick på Gunnar.
    – Ja, tror tammefan att pojken är alldeles ny i det här, fortsatte han.
    – Jo, men jag tror nog han klarar opp det bara han hunnit bli lite van. Vedin kan ju ta det lite försiktigt i början, så går det nog.
    – Åhjoo! Nog ska jag tämja han, svarade Vedin och drog på munnen i något som skulle föreställa ett leende, samtidigt blottande en svartbrun snusbuss fastkletad på en gul tandrad under överläppen.

  2. Jordens bröd (1955)

    Undertitel roman
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher LT

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Den sotstänkta skorstensstocken efter Per Bondes nedbrunna gård ruvar mitt i de kringliggande, vildvuxna åkertegarna. De borde ha slagits av i höstas och lämnat foder åt några magra kreatur. Men ingen vill inkräkta på dem, de tillhör den förrymde och fredlöse hyttebonden Per. Nu tränger det nya årets grönska igenom fjolårets gula tovighet.

    Här och där i åkertegarna korsar små upptrampade stigar varandra. Den mest hårdtrampade leder rakt till närmaste grannen, Viktor på svälten. Men varken Viktor själv eller någon av det övriga hyttefolket har lust att bli brandplundrare. Den gråstensmurade skorstensstocken minner om allt vad de övergivna tegarna rymmer av synligt och osynligt värde; Per Bondes förfallna och brända egendom har blivit något av en lönnlig vallfartsort för det förtryckta hyttefolket, där man hämtar styrka och tröst inför varje ny pålaga den nye storbergsmannen lägger på de redan förut betungade bönderna och hyttefolket i gemen. Var skall man finna en ny Per Bonde, som kan ena och samla dem till motstånd mot den självsvåldige storbergsmannen? Eller en ny Elias gruvkarl, som med sina bara händer dödade storbergsmannen Edmund Carpe för den spöslitning han fått lida för några futtiga rovors skull.

    Men allt stannar vid önskan. Den nye storbergsmannen är en främling som åtnjuter nådig drottningens gunst och hennes tromäns välvilja. Hytte- och gruvfolkets kalgomål vill han inte förstå.

    Efter förre storbergsmannen Edmund Carpes bråda död sökte hyttebönderna kungligt tillstånd att själva få driva hytta och gruva enligt det gamla andelsbruket, men drottningen och hennes mäktiga rådgivare avslog deras begäran.

    Den nye bergsmannen är större till växten än Edmund Carpe och har korpsvart hår och örnnäsa. Han hyser samma förakt för sitt arbetsfolk som företrädaren och kräver större dagsverksskyldighet av hyttebönderna än vad lagen tillstäder.

    Men han är mera kyrksam än Carpen. Bergsfolket ser honom göra det okristliga korstecknet, vilket ju är rakt emot den korsfästes lära och förkunnelse. Det ryktades att självaste drottningen välkomnade katolska herrar vid sitt hov. Skulle främmande storbergsmän och mäktiga herrar bli allenarådande över landets hyttor och gruvor och folket bli rättslöst?

    Underligt nog tycks inte storbergsmannens hedniska beteende bekomma kaplanen illa. Tvärtom syns det byfolket som om kaplanen gillade utlänningens korstecken. Ett rykte säger att kaplanen och storbergsmannen är såta bröder, som icke aktar för rov att dricka sig redlösa av det heliga nattvardsvinet.

  3. Järnhunger (1950)

    Undertitel roman
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher LT

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Dagens arbetsskift vid hyttan är slut och ett nytt tar vid. Trötta, svettiga och sotiga drar de avlösta iväg hemåt. Hyttedrängarna till sina små smutsiga kammare, torparna till sina fallfärdiga stugor, sina halvnakna, skrikande ungar och utslitna hustrur, hyttebönderna till sina vanskötta gårdar. De långa dagsverkena vid hyttan ger inte bönderna tid över att sköta sin jord, sina gårdar, utan de får förfalla. Viktigare än deras jord är storbergsmannens järnhunger, som tycks vara omättlig.

    Per bonde och Hindrik på fallet har samma väg och följs åt. Per bonde stannar tvärt och tar Hindrik i armen:
    – Här ser du Hindrik. Det blir magert med födan för oss i vinter med, säger han och pekar ut över åkertegarna, där daggkåpa och finnskägg tycks vara det enda som växer och frodas.
    –   Jag får nog göra mig av med den sista kon fram på höstsidan, svarar Hindrik.
    –   Jag har nog med rovlandet hemma vid gården. Sovlet får man väl söka ta där det finns.
    Hindrik vänder sig förvånad mot Per bonde.
    — Jag menar förstås i skogen. När jag talar på det här viset, tror väl du också Hindrik, att jag har ett finger med i järntjuveriet vid hyttan. Men det kan jag säga åt dig, att det har jag inte, även om Carpen, hyttefogden Filip och en del av de våra tror det. Jag bär ännu blåmärken på kroppen efter slagen av storbergsmannens knölpåk. Han sökte slå en bekännelse ur mig.
    — Nej, du har nog inte med järntjuveriet att göra.
    — Det låter lite tvehågset.
    — Men jag menar vad jag säger.
    — Då menar du rätt.

  4. Vi (1934)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Schildt
  5. Spåret lockar vid källan (1997)

    Undertitel Norrbottens prosa
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Kantele
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.contributors
    1. Linné, Bert
    2. Leif-Lundgren, Åke
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9163055171