Key not found: norrbottensforfattare.view-author.return-link
©Norrbottens-Kuriren. Självporträtt.
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.geographical-connections
  1. Boden
  2. Luleå
  3. Tornedalen
  4. Stockholm

Bengt V Wall

1916 Boden 1998 Stockholm

Jag har skrivit ett fåtal dikter, noveller, som har direkt norrbottensbakgrund. Norrbotten är ju inte något annat än en del av världen! Det är samma problem, samma människor …

©Norrbottens-Kuriren. Självporträtt.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-authorship

Ur Tiden snöar från trädet. Norrbottens poesi i presentation och urval av Åke Leif-Lundgren och Bert Linné (Kantele, 1993):

Jag betraktar mig i första hand som dramatiker och prosaförfattare, i andra hand som poet, säger Bengt V Wall, idag 76 år och fortfarande en mycket aktiv skriftställare. I den senaste boken, Röda villan, med utgivningsåret 1992, söker han reda ut några av rottrådarna i ett snart 50-årigt författarliv.

Vid sidan av skrivandet har Bengt V Wall alltid målat och musicerat. Han är något av en renässansmänniska som ständigt spränger ramarna för vad en författare ”bör” syssla med. Mångsidigheten har följt honom genom åren. Under studietiden i Uppsala på 30-talet satt han första fiol i akademiska kapellet under Hugo Alfvén. På 60-talet grundade han Stockholms kyrkoopera. Som operaförfattare har han arbetat tillsammans med många av våra främsta kompositörer.

Vägrade läsa

– Jag växte upp i ett hem med böcker, inte bara skönlitterära, med musik- och sångarglädje, med respekt för konst och vetenskap. Jag var på många sätt gynnad. Boden, fästningsstad och järnvägsknutpunkt, hade människor med kulturella anknytningar åt alla håll. I släkten fanns folk med politiska och litterära intressen. En morbror i Haparanda, Oscar Rönnbäck, var journalist och författare, skrev barnböcker.

Mamman läste ständigt böcker för honom från det han var liten. När han sedan började skolan, så hände det lustiga att han helt enkelt vägrade lära sig läsa och skriva. Den förtvivlade lärarinnan ringde och undrade vad som var att göra och man enades klokt om att det skulle få komma av sig självt, ”han var ju så envis den där pojken”.

– Anledningen till min läsvägran var helt enkelt att jag tyckte att det var så roligt när mamma läste för mig, medan jag satt på golvet med mina färgkritor och tennsoldater. Efter något halvår började jag i alla fall att läsa efter en och annan påtryckning från pappa. Han menade att det bara var vildar och barbarer som inte kunde läsa!

– Men det var också någon sorts psykologisk motvilja i det hela. Jag vägrade sedan också att lära mig välskrivning, jag var också dålig i rättstavning. Det fanns ingenting som tydde på att jag skulle bli författare, frånsett att jag alltid hittade på saker, nästa oavbrutet. Mitt första litterära försök om man kan kalla det så, kom tidigt. Jag blev kär i en flicka som hette Harriet och till henne skrev jag kärleksdikter, illa stavade förstås, som jag stoppade i hennes brevlåda varje kväll innan jag gick och lade mig. Vi följdes åt till skolan och jag bar hennes skolväska. Sedan blev vi osams och jag knuffade omkull henne i en snödriva.

Härmar mönster

Han kan inte erinra sig när beslutet att bli författare börjar mogna fram. Egentligen bestämde han sig aldrig för att bli författare eller konstnär, han ”blev” det, som han säger. Under realskoletiden skrev han pjäser, komedier och revyer. När han sedan kom till gymnasiet i Luleå blev det förutom en del försök i tragedigenren berättelser och dikter, några fick han publicerade i Norrbottens-Kuriren. Han gick upp till chefsredaktören Hugo Lindgren, som för övrigt själv skrev dikter, och visade sina alster för honom. Bengt V Wall minns:

– Han sa att en sån här ska du ha en 4,50 för och sedan gick jag ner till faktorn, som förresten var Swedenborgian, och jag sa att faktorn ska skriva på här. Vad får du för en sån här då? – 4,50, svarade jag. Nej, då har han lurat dig, sa han och tog fram en sån där man mäter rader med: Du ska ha 6,20 för den här! – Det törs jag inte säja, sa jag. Det gör jag, sa han och skrev 6,20. Gå upp till kassan! 

Alla författare börjar som epigoner, härmar mönster som finns. Bengt V Wall hade ett par goda sådana, den ena var Fröding i poesin och den andra var August Strindberg i prosan och dramatiken. Den litteräre morbrodern skänkte honom Hagbergs översättningar av Shakespeares pjäser, som han läste och försökte efterbilda.

Efter studentexamen och militärtjänst blev det akademiska studier i Uppsala i humanistiska ämnen, detta trots att hans stora intressen då var matematik och fysik. En god vän som var helklassiker hade gjort djupt intryck på honom då han sagt att en framtid utan humanister kommer att bli barbarisk. Snart kom kriget och ändrade på allting. Han kom till Karlberg och blev fänrik, skickades upp till finska gränsen. Om krigstiden och ungdomstiden har han berättat i några romaner.

Moraliska konflikter

Som författare brukar Bengt V Wall betraktas som pessimist. Man brukar tala om hans svartsyn. Själv säger han att den tidigt grundlades i insikten om kommunismens och nazismens ondska, som inte var enastående i världshistorien.

Han var också starkt påverkad av Schopenhauers pessimism och Freuds psykoanalys. Det han ständigt diskuterar i sina dikter, dramer och numera allt oftare debattinlägg, är människans möjligheter i en mycket snabbt föränderlig värld. Han upptas av de moraliska konflikter som främst den tekniska utvecklingen skapar. Om kulturen säger han att den på grund av det politiska förtrycket tvingats till en underordnad ställning, som förhindrar den att vara den positiva makt den kan och bör vara i samhällslivet.

  – Visst är vi ”moderna människor”, men den mänskliga utvecklingen har tagit 1-2 miljoner år, beroende på hur vi räknar och från alla dessa tusentals föregångare bär vi med oss ett arv. Inte heller finns det anledning tro att människans utveckling är avslutad med oss. Ingen art skapas färdigt på den korta tiden. Från de första små ödlorna till jätteödlorna tog det mellan 150-200 miljoner år. Men hur lång tid har vi kvar? Vi kommer att utplåna oss själva. Jag menar, det är oundvikligt.

För att kunna skriva, måla, eller vara skapande på annat sätt krävs regelbundenhet, avskildhet och lugn. Bengt V Wall har byggt ett eget arbetshus på tomten i Österskär där han bor om somrarna. Hans arbetsdag ser nästan alltid likadan ut.

Morgonmänniska

– Jag vaknar varje morgon med en stor arbetslust. Så har det varit hela mitt liv. Jag är en tidig morgonmänniska, om somrarna är jag uppe halv fem, fem… När jag går genom trädgården ner mot arbetshuset, vet jag inte alltid vad jag ska skriva, men när jag sätter mig ner och får fram ett vitt papper och blyertspenna, så är det en effekt som liknar den där som man ser på film. Det utplånas en bild och annan framträder.

– Sen har jag ofta en känsla, jag är ju en intuitiv författare, att det sitter någon inne i mig och skriver åt mig. Jag känner mig som en sekreterare. Det finns både inslag av spontanitet och disciplinerat arbete i mitt skapande.

Han är emotionellt starkt knuten till Norrbotten, till Luleå och skärgården där familjen vistades mycket om somrarna, till Tornedalen, och naturligtvis främst till hemstaden Boden med omgivningar. Han läser ur en nyskriven dikt:

Här står jag åter.
På andra sidan Avan,
där vita och gula näckrosor blommar,
låg mitt hem.
Bakom Hushållsskolan,
som inte längre finns,
ser jag vårt hus, som inte längre finns.
Jag ser fönstren…
Bakom det där,
som inte längre finns,
anar jag chiffonjén:
Pappa sitter lutad
över sina försäkringar.
”Strykjärnet”,
som huset kallades
på grund av sin egenartade form…

Här står jag åter.
Järnvägsbanken är densamma.
Vattnet är detsamma.
Bäcken, som sorlar under järnvägsbron,
som drar sin krusning längs stranden,
är densamma.                  

Men jag?

– Allt detta spelar en stor roll, men jag är egentligen inte "norrbottensförfattare". Jag har skrivit ett fåtal dikter, noveller, som har direkt norrbottensbakgrund. Norrbotten är ju inte något annat än en del av världen! Det är samma problem, samma människor…

Under Låna och läs har vi samlat ett urval av titlarna. Prova att söka "wall, bengt v" i sökfältet så kan du hitta mer av författaren.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.awards

Bengt V Wall fick Svenska Dagbladets litteraturpris 1948.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

  1. Antecknat i skymningen (Eslöv: Gondolin)  (1996)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 91-88820-11-4
  2. Tre noveller (1995)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Gondolin
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9188820068
  3. Den svarta svanen (1983)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9185718165
  4. Sommaren med Maria (1982)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9185718114
  5. Världen är ingen lekplats för barn (1973)

    Undertitel Aforismer i urval 1947-1972
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9155017568
  6. I skuggan av den värld som var (1973)

    Undertitel dikter i urval 1947-1972
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9155017541
  7. Röster från vår tid (1968)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.series Verbum-serien
  8. Döden har egen nyckel (1958)

    Undertitel roman om ett brott
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
  9. De profundis (1947)

    Undertitel två noveller
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Tiden
  10. Ur Tornedalssvit ()

    Undertitel 12 dikter

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Älven

    På långt avstånd hör jag älven,
    den lever, sjunger, ropar.
    Jag skyndar genom skogen ned mot näset.
    Bruset stiger hundrafaldigt mäktigt.

    Här gick far och jag och uttrade längs stranden.
    Sen dess har tjugo år förintats,
    runnit bort i intet,
    älven är densamma.

    Här är de sotade hällarna
    där vi tände vår eld som hundrade före oss:
    fiskare, smugglare, timmerflottare.
    Jag kröp i strandkanten
    och plockade stenar,
    blanka och skimrande av älvsvattnet.

    Så vänder minnena tillbaka.
    Jag sitter med slutna ögon
    och hör vattnet sorla.

    Ännu ljuder de finska sångerna
    svårmodiga och tunga
    i mina öron
    som när mor sjöng dem för mig
    och forsen brusar
    och älven är mäktig
    och solen lyser
    över Tornedalen.

    Den blå natten

    Hela nejden sover, blå är sommarnatten.
    Blå reser sig brunnstången på Lainos gård,
    pekar över ladugården mot en ensam stjärna.

    Långt borta gläfser en räv,
    och älven molar dovt och sömntungt
    mellan forsens stenar.

    Skäran

    Gamle gubben med sin skära
    på egyptiskt vis skär än sin åker,
    kröker sig och sveper kornet till sig
    med den vänstra armen,
    med den högra skär han.

    Men på andra sidan vägen grannen,
    Erkki Rönnbäkki, den nymodsgöken,
    nyttjar lien som en framtidsmänska,
    bakvänt ser det ut, så menar gubben.

    Bistert mumlar han, och snusets strimlor
    färgar skägget, som han harmset tuggar.

    Timmerbrötan

    Man har ej lätt till ord – man står på stranden
    och ser hur timmerbrötan, äntligt lösgjord,
    i forsens virvlar vräks, så skummet sprutar.

    Men var är Antti, som nyss sprang mot stranden?
    Här syns han inte. – Nu från gården kommer
    hans gamle far, vithårig gubbe redan.

    Någon dör

    Korpen skriar, hungrigt ylar hunden.
    Natten kommer, döden öppnar dörren.

    Någon går – och lämnar inga fotspår.
    Någon dör – och kommer aldrig åter.

    Väntan

    I björkens krona hade månen fastnat,
    ett nät av silver kastat över rutan.
    Hon låg där vaken, kunde inte sova,
    hon lyssnade – och hörde inga fotsteg.

    Då prasslar gräset. Andlöst flickan lyssnar,
    kastar täcket ifrån bädden, smyger
    på nakna fötter fram till fönstret, står där
    dold bakom ljuset som mot rutan brinner.

    En vildren går förbi. Längs hornen rinner
    som eld av silver månens ljus. Han stannar
    och lyfter mulen tankfullt upp mot månen.
    Hans svarta öga är av sorg fördunklat.
    Då gråter flickan som vid fönstret väntar.

    I höstnatten

    På näset som skjuter ut i älven
    hukar en fiskarlapp, lutad över elden,
    han vaggar av och an,
    han joikar.
    Entonig, klagande stiger sången
    urtidsjup ur mörkret:
    vid är himlen,
    bittert är att leva,
    tung är ensamheten
    vid ett bål i natten.

    Älven brusar.
    En uv lyfter på tunga vingslag,
    kretsar över elden,
    blir borta i natten
    med ett skri.

    Djupt är forsens vatten

    Vad ropar mörkret?
    Att jag står här ensam,
    en vänlös man
    som ingen längre känner.

    Tungt brusar forsen.
    Hällarna blir svarta.
    Svart är mitt sinne.
    Djupt är forsens vatten.

    Gravskrift

    Jag har levat.
    Jag har dött förgäten.
    Ingen kan mig sakna,
    ingen hata.

    Kan en fattig människa
    mer begära?

    På ödekyrkogården

    Här där älvsvattnet stryker
    lent och svart längs stranden
    ligger den gamla kyrkogården,
    öde, övergiven – bruksfolkets,
    de utslitna arbetsslavarnas
    glömda kyrkogård.

    Ur mullen växer björk och gran,
    och laven kryper rostbrun
    över välta minnesvårdar.
    Vinden drar susande genom skogen,
    de dödas skog där deras själar slumrar.
    Vinden talar om tider som flytt
    och om tider som stundar:
    Då skall vårt liv vara som deras.
    ”Mi(se)rere, Domin(e), in n(omine) J(es)v“

    Likt vita näckroskalkar

    Likt vita näckroskalkar
    trånande mot ljuset
    så öppnas våra själar
    över nattmörka djup.

    Kärlekstörstande vändas
    vita blomsterkalkar
    i mörkret mot varandra –
    men stängeln, stängeln fjättrar
    för evigt blomman vid dyn.

    Evigt otillfredsställda
    vaggas våra själar
    genom hav av mörker
    och ensamhet.
    Aldrig når själ till själ –
    blott i djupet sammantvinnas
    rötterna, rötterna
    i slam och dy.

    Människan och snöflingan

    ​ Det snöar. Flingorna faller
    ur gråa fattigmoln,
    ur himmelens spruckna tiggarpåse
    som stormen bär på sin nacke.

    De virvlar en stund
    i lyktans ljuskrets
    viljelösa i vinden,
    faller, stiger – en nyck av vinden,
    sjunker till jorden och mals till smuts
    under hårda klackar.
    Vara men icke vilja.
    Bäras men icke bära.
    Lyftas och sänkas på vindens rygg.

    Just så du och jag.
    Ty vad är väl människan
    mer än en snöflinga:
    virvlar en stund i ljuset,
    sjunker till marken,
    trampas i mullen,
    och glömmes förintad.