Foto: Gisela Granberg
Foto: Gisela Granberg
169 centimeter lång. Bruna ögon. Skonummer 42. Något kutryggig och går utåt med fötterna. Skulle jag blivit född till hund hade jag avlivats som valp. Eftersom det inte finns lika stora krav på människor som på hundar fick jag leva.
Gunnar Kieri, juli 2005
1976 - Rörlingstipendiet
1982 - Landsbygdens författarstipendium
1985 - Östersunds-Postens litteraturpris
1991 - Hedenvind-plaketten
1997 - Norrbottens läns landstings heders- och förtjänststipendium
För att veta när en bok är färdig gör Gunnar Kieri som gubben Juntti när han täljde skedar.
– Han kände med tummen tills han var nöjd, säger Gunnar.
Maria blev nittiotre år men kunde blivit ännu äldre om hon inte hittat saxen.
Maria hade inte längre ordning på tingen, mindes bara det som hänt i ungdomen. Vissa dagar kände hon igen sina barn, andra inte.
Ända sedan barndomen, den tid som blev över från allt det som måste göras, dagarnas många sysslor, vävde hon och klippte mattrasor. Hon klippte inte bara egna. Bygdens kvinnor kom bärande på knyten.
Under trettio av sin livslängds nittiotre år bodde hon ensam kvar i det trekorshemman, som hon med sin man byggde efter giftermålet, när hon var tjugotre år. Mannen dog i sextioårsåldern.
För dem som kom och hälsade på berättade hon med stolthet om den stora ranan på väggen, som hon vävt, om färgerna, men också om tider som bara hon kunde minnas. Men också om tider som hon själv inte ens hade upplevt. Hon kunde berätta om händelser flera generationer tillbaka så detaljerat som om hon själv varit där. Ända sedan hennes far gav henne gåvan har hon kunnat stämma blod. Den fina norska Kåfjordsrakkniven som hon fått av sin far, var hon mycket stolt över och vårdade ömt. Rakkniven hade hon använt till att slå hål i huden på den som skulle åderlåtas.
Kvinnorna slamrade sina vävstolar i byn och andra byar längs älvdalen. Deras ögon njöt av färgernas mönster i väven, skyttelns rusning och de kände tillfredsställelse, skapandets glädje i slagbommens dunk mot varpen. Men sina knyten med tyger som skulle klippas till mattrasor förde de till Maria. Efter det hon blivit ensam urskuldade de sig med att Maria behövde känna sig behövd.
Frånsett var man föds, vilka föräldrarna är, barndomsmiljön och annat som redan från början begränsar eller öppnar möjligheterna senare i livet, så kommer ögonblicket som avgör vem man kommer att dela sitt liv med. Det kan bli med fler än en men den första kommer, om inte direkt att styra, ändå ha stor påverkan på förhållandena därefter. En upplevelse går inte att göra oupplevd. Erfarenheterna styr ens fortsatta handlande, har Göran tänkt.
Få kan så exakt som Göran minnas det ögonblicket som
blev så avgörande i hans liv. Detta korta ögonblick när ljuset från
lampan i gatubelysningen träffade urtavlan, visarnas ställning. I samma
sekund som han såg vad klockan var kom han att tänka på tåget. Om tio
minuter kommer tåget in till stationen, tänkte han.
Ofta har han försökt föreställa hur hans liv skulle blivit om han den
gången inte tittat på klockan, om han inte just då kört genom
samhället, om han fått någon annan körning till något annat ställe än
den han gjort och var på hemväg ifrån. Hur skulle hans liv ha blivit då?
Barnen. Skulle han fått barn med någon annan kvinna? Hur många? Hur
skulle de sett ut? Flickor eller pojkar? Vad skulle det ha blivit av
dem? Och kvinnan som varit hans hustru? Hur hade det varit att leva med
henne?
Åter och åter har han frågat sig. Den eller den, som han träffat
tidigare, varit tillsammans med. Varför blev det inte någon av dem i
stället? Hur skulle de haft det tillsammans? Hade de grälat, älskat bra
med varandra, kunnat prata om allt, kunna vara öppna mot varandra,
varit attraherade av varandra, känt förälskelsens värme ännu när år
lagts till år och barnen blivit större?
I Lars klass fanns två flickor som alltid var tillsammans. Marta och Emmy. De var kusiner.
En dag blev de osams. Under rasten grälade de.
– Du tokig.
– Du mera tokig.
– Du kossa.
– Inte jag. Du mera kossa.
– Nä du.
– Du skvallerbytta.
Det var ett gräl utan ord. Förtvivlat sökte de ord att drämma till med, att verkligen säga vad de tyckte om varandra just då men då hade inte tillgång till orden. Innanför skolgårdsstaketet fick de inte prata finska och svenska kunde de inte. Några enstaka ord och meningar hade fastnat men de var för få att kunna gräla med. […]
Av någon anledning fick Emmy sluta en timme tidigare än Marta den dagen. Genast ute på skolgården fortsatte grälet.
– Du skvallerbytta.
– Du tokig.
Men så snart Emmy kommit utanför skolgårdsgrinden fick hon också använda sitt modersmål.
– Uskoks sie saaterin kläppi ett sie olet joku. Suu ko navetanlunkka ja hamphat harvassa ko telefonitolpat. Korvat ko jäneksellä ja turpa ninku hevosella. Ja niin köyhä että vaathetki on diakonipappi tuonut.
Tror du satans unge att du är någon. Munnen som gödselluckan i ladugården och tänderna glesa som telefonstolpar. Öron som på en hare och truten som på en häst. Och så fattig att till och med kläderna har diakonprästen kommit med.
Marta stod innanför staketet och försökte försvara sig. Tårarna rann nedför hennes kinder och gråten kvävde nästan orden.
– Du bara skrika. Du bara skrika, var allt hon kunde säga.
– Sulle pitääs tehjä ninku parmalle. Panna tikkun persesen ja viskata lentämhän. Med dig skulle man göra som med bromsen. En sticka i ändan och kasta iväg för att flyga.
– Du bara skrika, försökte Marta igen men orden kvävdes av gråten.
Deras gräl fortsatte tills rasten var slut. Ur Emmys mun rann orden utan uppehåll. Marta grät förtvivlat. Hon hade ingen möjlighet att försvara sig.
