Ur Sockerbagerskan
Symaskinsförsäljare Teodor Kvist satt i sin nya bil på väg mot de nordliga
trakterna av landet. Det hade varit en tid med buller och sömnlösa nätter för
många människor i huvudstaden. Om ett år skulle tunnelbanan mellan Fridhemsplan
och Kungsgatan Sveavägen öppnas för trafik. Men bygget av banorna hade pågått i
många år. Teodor, liksom de flesta av huvudstadens innevånare, kände sig trötta
på alla söndertrasade trafikplatser, byggkranar och cementbilar. Svårast var det
med sprängningarna nattetid. Teodor tyckte att det verkade som om en osynlig
jätte tuggade i sig marken runt omkring dem och snart fanns inte en enda
gräsplätt att sätta fötterna på.
Det var därför som han nu bestämt sig för att åka ifrån alltsammans. Få några rofyllda dagar eller möjligen någon vecka i den norra delen av Sverige. Orderboken och firmans senaste symaskinsmodell hade han tagit med mest för syns skull, om någon skulle undra i vilket ärende han reste.
Teodor hade kostat på sig en övernattning efter vägen på ett billigt landsortshotell. Han ville inte komma fram sent på dagen. Det skulle verka oartigt och försätta den han ämnade besöka i en brydsam situation. Han kunde tydligt höra frågorna. Var skulle han övernatta? Hade han ordnat med Resande rum?
När Teodor tänkte på den som skulle ställa just de frågorna, såg han ett runt och mjukt ansikte framför sig. Två oroliga ögon och en liten härligt rund figur. Plötsligt blev det väldigt varmt i bilen. Kavajen stramade över bröstet när han försökte få mera luft. Han saktade in farten och kikade i backspegeln. Svängde sedan av från vägen, lät ena framhjulet gå ner i dikets späda grönska. Han var tvungen att få öppna dörren en stund, sätta sig på fotsteget, tända en cigarett. Storstadslivets ljud och hets hade ännu inte lämnat kroppen. Han behövde tid att bli av med allt. För han visste mycket väl, att den som han skulle möta, fordrade svar på många frågor och för att klara detta måste han bevara sitt lugn.
Teodor var på väg till Elvira. En sockerbagerska som ännu var ungmö i en landsortsidyll. Han hade från första stund då han steg in i hennes brödbutik drabbats av en ohejdad munterhet, en nästan barnslig lycka över att världen ännu kunnat bevara sådana mamseller. Så kom det sig att han fick nattlogi eftersom det var sent på dagen och långt till något hotell. I den lilla byn såg han en marknad för sina symaskiner och beslöt att stanna några dagar. Men denna ljuvliga gräddbakelse till kvinna var generös och skulle det senare visa sig, även kärlekstörstande, så han hade blivit kvar mycket längre än vad han själv kunnat drömma om.
De hade också tillsammans med några bybor, ordnat med ett teaterspel i byskolan. Bara för att muntra upp sig en smula. Och det var en händelse som Teodor fått berätta om många gånger, för affärsbekanta och presumtiva kunder i huvudstaden. Slutscenen, där greve Stolle och vackra Klara fångades i en säng som i en rävsax, hade lockat många skratt. Men den som inte skrattat, det var Elvira. Teodor rös vid blotta tanken.
En annan olycksalig historia som Teodor försökt att glömma var det utlovade giftermålet. Elviras bestämda uppfattning om att två som bodde ihop också måste vara gifta, gick inte att ändra på. Så efter en tid fick han gå med på att de skulle ringförlova sig. Det löftet skaffade honom andrum några veckor och sockerbagerskan sjöng och gnolade. Han fick en rejäl slant att handla ringar för men i staden stötte han på en affärsbekant. De hamnade på Stadshotellet och där försvann den största delen av pengarna. Hal under skosulorna hittade han ett marknadsstånd och där inhandlades en glänsande ring med röd glaspärla. Mitt i natten kom han sedan hem och hade nog väntat sig Elviras brödkavel, men döm om hans förvåning när hon brast i gråt över det lilla etuiet och leksaksringen.
