Maria Vedin inspirerades att skriva lyrik i mogen ålder.
– Det var något som
ställdes om. En textremsa började rulla i huvudet likt en elmätare som kunde ta
emot texterna, säger hon.
Debuten kom 1993 med diktsamlingen En grupp av
ögonblick, som recensenten Anders Cullhed kallade ”löftesrik” (Dagens
Nyheter 1993-02-02). Och visst har Maria infriat förväntningarna.
I sin poesi
använder Maria bilder från sin närhet: de reglerade vattendragen, naturen från
byarna runt Jokkmokk där hon är uppvuxen och de relationer som skapades under
barndomen.
– Byalivet och vattenkraften är ofta metaforer och bilder i det
jag skriver men det är svårt att förmedla lokala referenser. I Ligga, till
exempel, var vi tre familjer. Jämför det med bilden av Österlen, en plats med
många människor som kan känna igen sig, säger Maria.
Om diktsamlingen,
Ännu är min ryggrad full av dig, skriver Jenny Tunedal, Aftonbladet
(2004-01-22): ”Genom hela sitt författarskap har Vedin skrivit dikter som liksom
inte går med på någonting. Egensinnigt hävdar de sin rätt att vara något
bortvända, inte så riktade mot läsaren, utan upptagna med sitt du, sina platser,
sin längtan. Det är svårt att se igenom dem, och svårt att spegla sig. Sorgen,
mer fläckig än ren, blir aldrig riktigt violinmättat drabbande, landskapet är
inte storslaget. Rösten är alltför kylig, och bilderna för snävt beskurna. Det
är något mycket fint med det.”
Om den sjunde diktsamlingen, Rummet med den gula solen (2005),
skriver Maria Schottenius i Dagens Nyheter (2005-11-16) att ”Maria Vedins texter
är korta och sidorna är luftiga. Hon har ett rakt, tveklöst tilltal, som gör
läsaren fixerad. Redan i den första läsningen uppstår en berättelse och för
varje ny läsning tätas den och mättas”.
Dikterna i Ge mig diesel (2007), menar Thomas
Götselius i Dagens Nyheter (2007-09-12) "iscensätter en långsam
panorering över existensens utmarker där de levande kommer i kontakt med de
döda och de döda söker de levande. Var går gränsen? Hur ser övergången ut?
Vedin skriver känsligt och ändå intensivt. Hon är melankoliker, men i den
skapande fasen. Dieseln pumpar i blodströmmen. … Ge mig diesel liknar
mest av allt ett ’stelnat melankoliskt preparat’, för att tala med bokens egna
ord. Som sådant är det av yppersta klass”. För diktsamlingen tilldelades hon 100 000 kr ur Albert Bonniers
stipendiefond med motiveringen ”För att Maria Vedins Ge mig diesel med
humor och brutalitet, ro och oro, kyla och passion visar att människan är både
livet och döden tillhörig och att hon inte kan förhålla sig entydig till någon
av dem” (Svenska Dagbladet 2008-01-15).
I Maria Vedins diktsamling, Tusen sätt att dö (2009), vilar det
ett oväntat lugn över inledningssviten och de två avslutande, skriver Hanna
Nordenhök i Aftonbladet (2009-12-28): ”Stillsamma och väl avvägda, nästan
strama, kärleksdikter. Om det inte vore för bokens andra och mycket upproriska
svit kunde man tro att något radikalt förändrats i Vedins författarskap, som
tidigare varit så upptaget av att införa olika stilistiska brott och
kontaminationer i dikten.”*
Tusen sätt att dö arbetar framför allt med dikten som ett
helhetskoncept där de enskilda delarna äger värde framför allt i relation till
kommande material. Hon skriver också fram en slags platsens poesi; där den
omgivande naturen både läker och sårar. Mitt i samlingen finns det en avdelning
prosa som utan tvekan tillhör det mer säregna Vedin har skrivit; överhuvudtaget
verkar hennes dikt glida in mot en swedenborgsk världsuppfattning”, skriver
Kristian Lundberg i Helsingborgs Dagblad (2009-08-04).
Om diktsamlingen På apornas planet (2011) skriver Lars Hedström i Norrbottens-Kuriren (2011-03-30): ”Det som är
skönt med Maria Vedins dikter är hennes kompromisslösa position; hon står i ett
ganska ödsligt norrbottniskt landskap och har en självklar blick som tar in
hela världen. Ur denna isolering i ett kargt landskap får hon kontakt med de
stora och sorgliga erfarenheterna. Hon är djupt förankrad i geografin och
hennes dikter är överjordiskt sinnliga och träffande. Här finns inget gulligt,
sockersött. Tro mig, den som läser
hennes dikter får anstränga sig, försöka ta emot starka tankar om livet och
döden, känslan av att inte höra hemma i den här dimensionen, den här versionen
av mänskligt liv. Här finns alltid en annan tillflyktsort, en plats eller ett
tillstånd som ger möjlighet att hantera det svåra som ligger förborgat i död
och förtvivlan. Nya dimensioner öppnar sig, en sciencefiction-känsla av att det
alltid finns andra möjligheter, efter livet, i livet och i döden.”
Utöver lyrik har Maria gett ut två novellsamlingar. Maria är mycket
intresserad av science fiction och hon har skrivit flertalet noveller inom den
genren, som bland annat har publicerats i Jules Verne-magasinet. Några är
samlade i Sagor från en jordisk planet.
Under Låna och läs har vi samlat ett urval av titlarna. Prova att söka "vedin, maria" i sökfältet så kan du hitta mer av författaren.
