Key not found: norrbottensforfattare.view-author.return-link
Foto: Gisela Granberg
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.geographical-connections
  1. Kiruna
  2. Luleå
  3. Råneå
  4. Skellefteå

Arvo Tolkki

1953 Finska Torneå –

– Som liten drömde jag om att bli sheriff, ridande på de milsvida prärierna på jakt efter bovar, säger Arvo.

Foto: Gisela Granberg

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.author-presentation

För närvarande 85 kilo tungt skrov, som har ett höjdläge av 181 centimeter. I denna tillkomst har det placerats två blå ögon som har fått kunskap om mycket under 53 år. I detta moderna och sårbara demokratiska land har mitt innersta både mentalt och kroppsligt mått oerhört dåligt på grund av alla orättvisor som så många av mina medmänniskor drabbats och kommer att drabbas av.

Om det mot förmodande finns ett annat existerande tillstånd bortanför detta jordiska, kommer jag att kvarlämna den kristna tron, för att ersätta den mot den buddistiska. Men jag önskar att när allt är slut, att det även fortgår att vara så.

Arvo Tolkki, augusti 2006

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-author

Arvo Tolkki var tre år när han tillsammans med familjen kom till Sverige och de slog sig ner i en liten by utanför Kiruna, Paksuniemi. Som barn älskade han att höra de fantastiska historierna som berättades av de bastubadande männen.

Oväntad livssituation

16 år gammal började Arvo Tolkki arbeta i gruvan men när det blev lite oroligt i den industrin sökte han och kom in på Polishögskolan. Han har arbetat som polis i Kiruna, Råneå och Luleå. Det var just polisyrket som gjorde att han tog steget ut att skriva. I ett tumultartat bråk, hösten 1996, mellan flera ungdomar blev Arvo Tolkki slagen i nacken med ett kvastskaft. Han blev medvetslös och senare visade det sig att den andra och tredje kotan i nacken hade skadats. Hans liv tog en helt ny vändning och han har aldrig återhämtat sig helt från misshandeln. Efter alla dessa år arbetar han deltid.

2002 flyttade han till byn Drängsmark utanför Skellefteå till sin sambo och hennes barn. Under en lång period pendlade han mellan Drängsmark och deltidsarbetet som närpolis i Råneå. För närvarande är han stationerad i Skellefteå där han gör utredningar för hemmamyndigheten i Luleå.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-authorship

Arvo Tolkki är polisen som blev författare. Vägen dit var smärtsam, bokstavligt talat. Arvo Tolkki blev brutalt nedslagen vid ett polisiärt ingripande. Slaget tog så illa att han var sjukskriven i flera år och behandlades bland annat på en smärtklinik.

Det var just smärtan som höll honom vaken och så småningom började han använda nattimmarna till att skriva. Skrivandet blev allt viktigare och fyra år efter misshandeln debuterade han med Vindmannen, Biegga Olmmái (2000). Det är en actionroman baserad på Arvo Tolkkis yrkesmässiga erfarenheter.

Från action till historisk roman

2005 kom Det arktiska Eden ut. Till skillnad från debuten är detta en historisk roman. Här möter vi den unge Erkki som lämnar föräldragården efter en konflikt med fadern. Erkki färdas med sin trogne följeslagare, hunden Bongo, och tillsammans lever de ett nybyggarliv. I Västerbottens Folkblad (2005-12-07) tycker Carl Rehnberg att romanen är underbar. ”Nu har Tolkki återvänt med en ny roman, men långt borta från polisromanernas intrampade spår. Den här gången skriver han i en socialrealistisk stil som kan få en del att tänka på Jack London, men som är parad med det bästa från den svenska arbetarlitteraturen. […] Om Tolkki i förra romanen var lovande, visar han här början på ett stort och intressant författarskap”.

Arvo Tolkki har en tredje roman på gång, men han vet inte när, eller om, den blir färdig för utgivning.
– Jag är ju en hobbyförfattare så jag vet inte alls när den blir klar. Jag har ett polisjobb att sköta också, säger Arvo.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.trivia

Det här med drömmar och hur det blev är ett ofta återkommande ämne. Någon kanske fortsätter att vårda sin dröm medan någon annan får möjlighet att förverkliga den. För Arvo Tolkki blev en del av barndomsdrömmen sann. Visserligen i moderniserad form.
– Som liten drömde jag om att bli sheriff, ridande på de milsvida prärierna på jakt efter bovar, säger Arvo.
– Verkligheten blev en annan när jag hamnade i ett mörkt, fuktigt och svart gruvhål i Kiruna under lång tid. Men konstigt nog besannades en del av drömmen när jag på äldre dagar hamnade som "sheriff" i Råneå. Någon svart häst blev det aldrig, däremot en polismålad Saab med flera hundra hästar. Det är märkligt hur det kan bli!

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

  1. Det arktiska Eden (2005)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Ord & visor
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9197516090

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Det arktiska Eden* *

    Erkki påminde sig hur rätt han hade gjort när han valt hunden Bongo. Det var han som lyckats rädda hundens liv från yxans egg. Han mindes fortfarande hur han råkat överraska sin far inne i ladugården. August Ranta hade placerat sju valpar i en spann och var på väg ut mot huggkubben. Erkki påminde sig hur rätt han hade gjort när han valt hunden Bongo. Det var han som lyckats rädda hundens liv från yxans egg. Han mindes fortfarande hur han råkat överraska sin far inne i ladugården. August Ranta hade placerat sju valpar i en spann och var på väg ut mot huggkubben.
    Förfärad hade Erkki gått bakom fadern. Maktlös hade han tvingats bevittna två grymma avrättningar. När det tredje hundhuvudet lämnat den nyfödda kroppen, hade han skrikit hjärtskärande.
    – Far, far, vad gör du?
    – Jag gör av med en börda vi inte har någon nytta av.
    – Men du kan väl inte döda de oskyldiga stackarna? hade Erkki bönfallit.
    – Jag är besviken på din känslosamhet, hade fadern svarat sammanbitet, medan han tagit upp nästa valp. Därefter höjdes och sänktes yxan ytterligare en gång. Nu var det fyra små som knappt hunnit möta livet innan huvud och kropp skiljdes och hamnade på den upptrampade snön. Den färgades mörkröd av varmt hundblod.
    – Far, jag förbjuder dig! skrek Erkki.
    – Aldrig den tonen mot din egen far, pojke! Så länge jag är husbonde på Rantagården blir det som jag säger! svarade fadern och böjde sig ner och lyfte upp den femte valpen.
    – Snälla far, jag har aldrig bett dig om något tidigare men jag gör det nu!
    – Vad är du för en karl som bönar och ber för några usla hundliv? Dina böner skulle behövas bättre vid välsignandet av den utarmade jorden som skulle ge oss något att äta.
    – Jag förlåter dig aldrig om du avlivar alla stackarna! Snälla far, du kan väl visa mildhet för dem som är kvar, åtminstone för tikens skull?
    Det tycktes som om August Ranta inte ens hört sonen, när yxan föll för femte gången.
    När den näst sista av valparna låg i faderns blodbesudlade händer tog Erkki hinken med den sista valpen och sprang mot ladugården. Bakom sig hörde han hur yxan föll hårt och bestämt för sjätte gången. Erkki var nästan myndig men kände ändå hur han fruktade sin far. Han var inte god att tas med om någon satte sig upp mot honom, det visste Erkki när han reglade ladugårdsdörren från insidan.
    Efter andlösa minuter av spänning och rädsla hörde han knarret från faderns skor mot den kalla snön. Stegen närmade sig raskt och han hörde hur fadern var något andfådd av den korta språngmarschen.
    Med ett par rejäla ryck försökte fadern öppna dörren samtidigt som han sökte efter kraftord över sin klenhjärtade son. Han hade lust att svära men hans kristna tro förbjöd honom.
    – Erkki! Öppnar du inte dörren så kommer du att bli olycklig så sant som jag heter August Ranta.
    Vad hade Erkki haft för val? Att öppna frivilligt, eller att vänta i spänning medan fadern skulle slita upp den bräckliga dörren i vredesmod?
    Med en sista blick på tiken, som moderligt slickade den blinda och gnyende valpen, låste han upp. Utanför stod fadern med bister uppsyn. Med sig hade han yxan, vars egg ännu var besudlad av blod från sex oskyldiga varelsers liv. Aldrig förr hade Erkki upplevt sin far så skrämmande som då. Den fasta blicken i de isblå ögonen hade förvandlats till ett blint stirrande. Från den röda munnen kom förmanande ord som upplöstes mot den himmel som han talade under.
    – Du som är min äldste son och efterträdare till gården måste börja bete dig som en karl. Vissa saker måste utföras vare sig man vill eller inte. Men jag har överseende med dig om du gör det som måste göras!
    – Vad vill far?
    – Om du är en riktig karl är du tvungen att ge prov på det nu, sade fadern och räckte över yxan.
    – Och om jag säger nej, vad händer då?
    Erkkis far stod något villrådig för en kort stund, men sen kom svaret med sträv röst.
    – Som jag ser det, finns det bara två alternativ. Det ena är att du gör dig av med valpen och allt blir som förr. Det andra är att både du och valpen lämnar gården så snart älven river till våren. Du kan ta dig en ordentlig funderare, sade han och lämnade kvar yxan vid sidan av dörren, innan han vände sig om och gick.
    Erkki stängde omsorgsfullt efter sig. Han kände stanken av det fuktiga jordgolvet indränkt av urin och hönsgödsel. Han tog ett knippe kreatursfoder och lade det strax nedanför fönstret och gick fram till tiken.

  2. Vindmannen. Biegga Olmmái (2000)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Ärlan
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9189218027