Foto: Martin Bogren
Foto: Martin Bogren
Mitt ”jags” kärna består egentligen bara av udda beläsenhet och en stor mängd (mestadels erotiska) drömmar. Jag får nöja mig med det. De flesta har varken beläsenhet eller drömmar. För övrigt är ingenting att säga om mig själv än att jag är flitig i mina studier och roas av min flit. Att söka kunskap är den näst skönaste av alla drifter.
Torbjörn Säfve, augusti 2005
Torbjörn Säfve har bland annat fått Östersunds-Postens norrländska litteraturpris 1995.
År 1997 fick han Rubus Arcticus, Norrbottens läns landstings kulturstipendium.
2000 fick han Litteraturklubbens Stora Litteraturpris för Jag brinner.
Den första boken, Jag Julibarn, skrev Torbjörn Säfve under pseudonymen Buddhalainen Rokka. Namnet inspirerades av hans studier om Buddha och Rokka var efternamnet på hans ungdomskärlek, en samisk flicka.
Som boxningsexpert tog han sig till finalen i 10 000-kronorsfrågan på tv på 1970-talet.
Jag skickade in det trettonsidiga ordsvallet ”Fragment av vandring” till en gymnasial poesitävling som arrangerats av föreningen Lyran i Östersund; den som vann tävlingen skulle belönas med 200 kronor plus rätten att kalla sig Norrländsk Juniormästare i genren. Efter en månad hade jag glömt bort mitt bidrag. Men så, en kväll då jag moloken kom hemsläntrande från Kurirens redaktion efter att ha knackat ner en medioker recension om en medioker film, stack morsan och farsan upp sina huvuden från utdragssoffan i köket och meddelade att de ringt från Östersund och sagt att jag vunnit förstapriset. Juryns motivering återgavs: ”för hans temperament, personliga melodi och styrka i dikterna”. Morsan såg synnerligen belåten ut. Själv höll jag på att svimma av hybris, men samlade ihop mig och sa kaxigt: ”Ja, det visste jag ju!” Farsans huvud sjönk ner mot kudden i en grimas. Han fann mig otacksam, gissar jag. Men man blir ju sån när man är ung och drabbas av hybrissvindel: man biter huvudet av skammen – ty hybris var en skam; det fick man lära sig på latinlinjens helklassiska linje.
Nå, jag reste med tåget till Östersund och avhämtade prispengarna samt den ärofulla titeln. Gymnasieföreningen Lyrans tidskrift Ett äpple låg färdigtryckt vid ankomsten och i den kunde jag läsa att jag tillhörde Svenska Buddistiska Samfundet och att mina litterära idoler var Kierkegaard, Schopenhauer och Baudelaire. Uppgifterna hade förmedlats till redaktörerna via telefon.
Inför fullsatt aula höll jag ett föredrag om buddismen (så som jag – men troligen ingen annan – uppfattade den) och läste sedan min vinnande diktsvit med en sådan intensitet och så många dramatiska pauseringar att juryns ordförande puffade mig med en knytnäve i ryggen (han stod bakom scenens draperi) och väste: ”Sluta nu, för faan… Du försinkar programmet!” Jag struntade i hans uppmaningar. Kvällen var ju min. Men det var den egentligen inte. Höjdpunkten skulle komma efter mig: en släkting till Harriet Löwenhjelm hade engagerats att tala om den bortglömda diktarinnan och hon satt där nere på första parkett och skruvade sig ilsket. I händerna hade hon en tjock manusbunt, som hon skulle bli tvungen att decimera drastiskt för att inte evenemanget skulle dra ut ända till midnatt. Men jag höll låda tills jag själv satte punkt. En lättnadens applådåska dundrade mellan väggarna när jag klev ner från podiet. Efteråt blev det fest med alkohol. Jag bjöds på segercigarr (och lite till) av de söta flickor som erövrat andra och tredje pris. När jag tog tåget hem till Luleå igen hade jag vind i seglen och uppvaktades av en vuxen kvinna i kupén.
Inga råa ansikten, inga översittare, inga kypare – bara detta nya
ljus. Jag hör stim, slammer, ivrigt parlerande – men mjukt, som i en avlägsen
dröm.
Allt före de jättelika emigrantångarna i Le Havres hamn är en annan
existens. När jag färdas per järnväg genom Normandie och då och då passerar över
Seine, är det som att för första gången komma hem till sitt verkliga liv.
Allting börjar nu och här i denna kupé med vårlandskapet utanför hyllande min
ankomst.
På perrongen i Paris möts jag av Herr Konstnären Carl Trägårdh.
–
Välkommen! Jag har anmanats av Nordström att introducera dej i lämpliga och
stimulerande miljöer. Vi tar plats i första hästdroska.
Så förs jag
ridderligt till den lilla ön Saint Ouen mitt i Seine, där en svensk målarkoloni
etablerats. Här ska jag tydligen fostras. Men vad möter jag? Söner och döttrar
till medaljerade artister, förhandsutnämnda genier som ska vidarebefordra
familjetraditionerna.
Jag blir illamående.
Svårt magsjuk fraktas jag in
till stan och erhåller en säng på Främlingshotellet på rue Racine. Där ligger
jag och svettas och vrider mig och kryper av och an till toaletten en hel
vecka.
”Det är den franska maten”, förklarar Trägårdh, ”du är inte van vid
pain riche och biff och rödvin och dom franska äggen är inte som dom svenska!”
Jag opponerar mig inte. Jag låter honom prata och komma med sin doktor ett par
gånger om dan.
Så småningom blir jag frisk nog att hålla ändtarmen i ordning
och röka Caporal och gå ut på stan. Mina konststudier inleds med ett besök på
Academie Julien. Det faller inte min vägvisare på läppen. Han har ingen kontroll
över människorna där. ”Se på den där fetknoppen, det är ingen bra lärare, det är
vår tids svulstigaste målare!” säger han medan han nickar mot akademiprofessorn.
”Vi ses, jag vill arbeta nu”, svarar jag kort och gott och Trägårdh reser
tillbaka till sin koloni.
Jag måste ju få göra erfarenheterna själv. Jag
måste lyda min instinkt.
Fetknoppen har ett namn som ingen lärt sig stava:
Bouguerueau. Så många u:n har jag aldrig sett på samma gång. Det ger mig
infallet att äntligen fixera mitt eget efternamn: AGUÉLI. Givetvis med accent
över e.
