Key not found: norrbottensforfattare.view-author.return-link
©Norrbottens-Kuriren. Fotograf okänd.
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.earlier-names Anna Johansson
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.geographical-connections
  1. Pålänge
  2. Kalix
  3. Uppsala

Anna Rönnqvist

1899 Pålänge 1989

Jag brukar säga, att jag har levt två liv. Mitt första liv före min mans död, och mitt andra liv sedan jag flyttat till Uppsala.

©Norrbottens-Kuriren. Fotograf okänd.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-author

Anna Rönnqvist föddes 1899 i byn Pålänge utanför Kalix, hennes flicknamn var Johansson. Föräldrarna var bönder, gården hade gått i arv flera generationer på faderns sida, men de fiskade även för sin försörjning.

Anna Rönnqvist visade tidigt ett intresse för historia och hon kunde läsa i mycket unga år. Hennes pappa var en skicklig bygdeberättare och varje kväll slog han sig ner bredvid brasan och läste högt för dem som ville lyssna. I hemmet fanns för den tiden vanliga religiösa böcker som hon läste.

Det var framför allt ett par farbröder och en nyutexaminerad lärarinna som fick betydelse för hennes litterära intresse. Den ene var predikanten Oskar som visade Anna Rönnqvist dragkistan som innehöll hans böcker från utbildningstiden och olika religiösa tidskrifter. Senare tråcklade hon sig in hos en ingift farbror, läraren, som hade ett eget privat bibliotek. När den unga lärarinnan kom till byn, som inackorderad hos Anna Rönnqvists familj, kom hon i kontakt med författare som Selma Lagerlöf och senare August Strindberg.

Längtan bort och hem

Anna Rönnqvist hade en längtan bort och kom in på en aftonskola i Luleå. Hon var inackorderad hos en familj och skötte hushållet på dagarna. Med hjälp av den familjen kom Anna Rönnqvist senare till Kristinehamn där hon studerade.

När Anna Rönnqvist återvände till Kalix hösten 1918 träffade hon sin blivande man, folkskolläraren, och när paret bildade familj slutade Anna Rönnqvist att skriva.

Livet tog en helt annan vändning när maken dog 1946. Hon tog sonen med sig och flyttade till Uppsala där hennes båda döttrar bodde. Anna Rönnqvist försörjde sig som vikarierande lärarinna i byarna runt staden.

Anna Rönnqvist började arbeta för Ortnamnsarkivet samt Dialekt- och folklivsarkivet i Uppsala med att nedteckna kalixbygdens dialekt och folklivsskildringar under somrarna. Så när hon bodde i Uppsala återupptäckte hon sin bygd och hennes bokmänniskor pockade på uppmärksamhet. Resultatet blev de litterära gestalterna i novellsamlingen från 1957.

Anna Rönnqvist återvände i slutet av 1960-talet till Norrbotten och Kalix efter 22 år i Uppsala.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-authorship

Anna Rönnqvist debuterade i mogen ålder, hon var 58 år när novellsamlingen Hon Maria kom 1957. Det finns en förklaring till detta vilket Anna Rönnqvist skriver om i förordet till en nyutgåva (1978) av debutboken. ”Jag brukar säga, att jag har levt två liv. Mitt första liv före min mans död, och mitt andra liv sedan jag flyttat till Uppsala.” Anna Rönnqvist skrev redan i unga år och under den första tiden som gift, hon publicerade dikter och noveller i olika tidskrifter. Så småningom blev den ekvationen omöjlig när barnen kom och hushållet skulle skötas varför hon lade ner skrivandet.

Till Uppsala

När maken dog 1946 beslutade hon sig för att flytta från Pålänge, Kalix kommun, till Uppsala där döttrarna bodde och studerade.

Genom arbetet för Ortnamnsarkivet samt Dialekt- och folklivsarkivet i Uppsala återupptäckte Anna Rönnqvist sin bygds berättelser och dialekter. Det satte antagligen igång skaparkraften och så småningom kom debuten med novellsamlingen Hon Maria (1957).

Novellerna har motiv från hemtrakterna och är skrivna på dialekt vilket mottogs positivt hos delar av kritikerkåren. Bland annat skrev Norrbottens-Kuriren (1957-02-23) att Anna Rönnqvist var en sällsynt mogen debutant och vidare att ”hennes stil är, med färgning av bygdens dialekt, korthuggen och påtaglig”.

Skrev på Kalixdialekt

Anna Rönnqvist har även skrivit en trilogi om fiskebönders liv i Norrbotten. Romanerna heter Solvåren (1961), Stenstrand (1971) och Charlotta Johanna (1975). Även dessa är skrivna på dialekt. Det fanns en del kritiker som menade att hon utestängde många läsare på det sättet medan andra imponerades av hennes stilsäkerhet och mogna uttryckssätt.

Genom att skriva på dialekt om så kallade vanliga människor har hon definitivt mutat in sitt litterära område. Ofta nämns hennes förmåga att porträttera kvinnor i denna livsmiljö.

Hon avslutade författarkarriären med lyriksamlingen Hösten är liv (1987). I recensionen av den skriver Maria Storvall i Norrländska Socialdemokraten (1987-08-26) ”Det är en ljus diktsamling, med livserfarenhetens tyngd i botten, som gärna kan ses som en poetisk förlängning och slutord till Anna Rönnqvists romantrilogi”.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.awards

För sitt författarskap har hon belönats med Norrbottens läns landstings kulturstipendium 1972.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.trivia

När Anna Rönnqvist arbetade med att nedteckna dialekter och folklivsskildringar så cyklade hon runt i byarna och till gårdarna. Om det var för långa avstånd så tog hon cykeln på bussen. Hon sågs cykla omkring ett tjugotal somrar. Snacka om kondition.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

  1. Hösten är liv (1987)

    Undertitel dikter
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher LT
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9136026204
  2. Charlotta Johanna (1975)

    Undertitel roman
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher LT
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9136006610
  3. Stenstrand (1971)

    Undertitel roman
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher LT
  4. Solvåren (1961)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher LT
  5. Hon Maria (1957)

    Undertitel noveller
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher LT

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Landbarn

    Vägen till fuset var åtsnöad om morgonen. Kräken måste mjölkas, och pigorna fick ta träskovlarna bortur förstugan och mocka sig genom drivorna. Det var så kallt, så det smällde inne i knutarna, och anden stod som ett rim kringom ansiktet. Ullkjolarna drogs uppå snön och blev stela. Med det var bra, att de var långa. Strumporna räckte bara till knäna, och fast de var av grovspunne-stickgarnet, kunde de ju inte värma längre upp än de räckte. Som tur var, var stubbkjolen varm.
    Hon Isabella och Greta mockade och trampade på, fast de var stela av kölden och av alla kläderna, som de hade på sig. När de började bli alldeles stelfrusna, satte de sig på bron och gned benen och låren för att få dem varma.

    – Man skulle ha kalsonger som herrskapsfröknarna plär ha, sade Isabella. Då slapp man få benen som blåfruse-köttet, när man måste trava i snödrivorna för jämnan.
    Det var inte första gången de mockade opp vägen. Nu hade det yrat och snöat i flera veckor, så snart kunde man rinna med kälken neråt hustaken.

    Norrskenet stod högt, så någon lykta behövdes inte. Klockan var tre om morgonen och korna började stampa i fuset.
    – Det vrider ihop under bröstet, sade Isabella. Slätt kaffe är inte mycket att stoppa på till förefrukosten.
    – Du skulle ha lämnat vällingen som jag i kvälls, så hade du haft en kallvällingssup nu på morgonen.
    Hon Greta stampade med fötterna. Kängskorna var vattugångna och stoppade inte mot kölden.
    – Man känner inte om man är hungrig, när man sover, sade hon om en stund.
    Greta var van att vara hungrig. Hon var av inhyses och hade varit borta när andra från det hon var åtta år. Hemma hade det varit svårt att få grötgrytan full, tio syskon som de var. Om hösten hade de ju kunnat gå i skogen, förstås, och äta bären som det var gott om så års. Men för det mesta fick de lita till vad de kunde få sig hos bönderna och annat välbärgat folk.
    Isabella ruskade på sig.
    – Jag ska nog ta mej en nymjölkedroppe bortur stävan, bara vi kommer till fuset.
    – Och matmoran? frågade hon Greta.
    – Det öga som inte ser, gråter inte. Vi har fyra nyburenkor och sex andra att mjölka, så den skvätten lär nog inte märkas i mjölkbyttan.

    Hon Greta suckade. Isabella var inte så rejäl mot husbondfolket. Hon fick säkert se sig om efter annan städsel vid tjänarombytet, om hon inte bättrade sig, och det var inte så gott. Den smak kärilet fått ville det behålla.