Tillbaka till Norrbottensförfattare
Foto: Benny Ryd
Geografisk anknytning
  1. Vuollerim
  2. Jokkmokk
  3. Nissaström
Mediaadresser
  1. www.youtube.com/watch?v=-8SHfS2mZ2s

Lilian Ryd

1949 Vuollerim

Det borde göras en bok om kvinnor. Det kan väl inte ta mer än ett halvår att skriva en bok, tänkte nyhetsreportern Lilian Ryd aningslöst.

Foto: Benny Ryd

Egen presentation

Jag har sysslat med det skrivna ordet i en eller annan form i snart femtio år, från språkstudier när jag var ung, över journalistiken, till författarskapet. Alltid sakprosa. Det som är sant är intressant! Jag skriver faktaböcker om norra Sveriges historia och kulturhistoria, och försöker där förstå vad som format och påverkat mig och min generation, vi nordsvenska arbetarbarn som växte upp i det gyllene 1900-talets mitt. Nu står vi i det krassa 2000-talet och undrar vad som hänt. Om detta och om min egen klassresa handlar min bok Vi åt aldrig lunch. Efter Vi åt aldrig lunch har jag fortsatt med samma arbetsmetod som i Kvinnor i väglöst land, att intervjua äldre människor om det gamla självhushållet i Lule lappmark och om livet i de sista rajderna.

Till dessa dokumentationer ville jag ha en kort förklaring av begreppet Lappmark. Jag kontaktade den legendariske juristen Tomas Cramér (känd från bland annat Skattefjällsmålet 1966-1981) för att få en definition till min ordlista. Det slutade med att vi skrev en hel bok tillsammans. Vi lade därmed en ny grund för förståelsen av Lapplands och samernas historia. Vår bok Tusen år i Lappmarken. Juridik, skatter, handel och storpolitik publicerades 2012 och blev mycket uppmärksammad. Sedan återgick jag till intervjuarbetet och hösten 2013 publicerades Renskötarkvinnor och livet i de sista rajderna. Min bok Urfödan, Om självhushållets mat hos folk i Lappland, är femte volymen i mitt utforskande av nordsvensk kulturhistoria. Här knyter jag samman Lapplands olika folk och hur de levt av och med naturen efter urgamla mönster. Boken bygger på närmare trettio års intervjuer med äldre samer och svenskar om självhushållets vardag och om hur de tänkt kring mat och ätande. Urfödan berättar om en tillvaro som utvecklats ur livet på tundran för tiotusentals år sedan. Nästa projekt blev att skriva färdig min bror Yngve Ryds planerade bok om samiska fågelnamn och myter. Den innehåller bland annat ordlistor med tidigare opublicerade samiska fågelnamn och termer, samt både spökberättelser och beskrivningar av fåglars roll i det lappländska självhushållet. Boken Doahkke – fågelflock. Samiska fågelnamn och myter. Fjällgåsens hemligheter utkom hösten 2017.

Lilian Ryd, augusti 2018.

Om författaren

Lilian Ryd är född och uppvuxen i Vuollerim på 1950-talet. Efter studenten i Boden var hon au pair i England ett år och fortsatte sedan till Uppsala och tog en fil kand – examen i engelska och franska, för att sedan gå vidare till Journalisthögskolan i Stockholm. Hon arbetade som journalist på nyhetsbyråer och tidningar, både i Stockholm och som frilans i Japan, fram till 1987.

Brodern - en inspiration

Då hade hon inspirerats av brodern Yngve Ryds arbete med att dokumentera timmerkörning och jägarliv i Norrbotten. ”Det borde göras en bok om kvinnor”, tänkte hon. Så hon tog tjänstledigt i tre månader för att börja intervjua och skriva om nybyggarkvinnor. "Det kan väl inte ta mer än ett halvår att skriva en bok", tänkte nyhetsreportern Lilian aningslöst.
Den korta ledigheten blev till sju år, och hon återvände aldrig till sitt tidigare arbete. Men hon återvände söderut trots sin kärlek till norr. Det var en annan kärlek som drog. Nu bor hon tillsammans med sin man Arvid utanför byn Nissaström i skogstrakterna mellan Halland och Småland.

År 2018 utsågs Lilian Ryd till filosofie hedersdoktor vid Luleå tekniska universitet. Hennes föreläsning kan du se via länken under porträttfotot.

Om författarskapet

Lilian Ryds första uppmärksammade bok var Kvinnor i väglöst land (1995). Det tog henne åtta år att samla material och skriva den. Lilian Ryds noggranna arbete bestod i att hon sökte upp och intervjuade människor födda kring sekelskiftet 1900 i nybyggen och byar i Jokkmokks kommun. Hon frågade ut dem om både praktiska kunskaper och normer och värderingar, vardagsslit och högtid.

Ett tjugotal kvinnor och män djupintervjuades i flera år, och ytterligare ett trettiotal informanter bidrog på olika sätt. Kvinnorna reflekterar över och analyserar sitt liv på ett fascinerande sätt, och Lilian Ryd sätter in deras tankar i ett historiskt och samhälleligt perspektiv. Inte minst får kärlek och äktenskap ett utförligt och personligt kapitel, något som inte är så vanligt i böcker om "vanligt folk".

Väglöst och laglöst land

Sara Lidman kallade boken "underbar, fantastisk" i tv-programmet Röda Rummet (1997-03-09) och fängslades särskilt av författarens och kvinnornas "uppmärksamhet på varje detalj i vad de gjorde med sina händer."

I Uppsala Nya Tidning (1996-05-22) kallade recensenten Agneta Lilja boken för Kvinnor i laglöst land; hon skrev: ”Ryds bok är därför ett inlägg i kritiken av det moderna samhället. Ytterligare ett sätt att kritisera sin egen tid antyds då författaren beskriver kvinnornas roll ur ett slags genusperspektiv. Särskilt starkt betonar Ryd nämligen att kvinnorna hon undersöker var likaberättigade familjeförsörjare med männen. Kvinnors uppgifter bestod i att anskaffa och insamla råmaterial och förädla detta, att sköta barn, kreatur och sjukvård. De uppskattades också för detta. Däremot menar hon att sådana arbetsuppgifter i dagens samhälle inte har någon status. Om än inte uttryckligen pläderar hon således för en annan livsstil och för andra ideal än de i dag rådande.”

Hur Lilian Ryd arbetade med Kvinnor i väglöst land finns beskrivet i Handbok i konsten att skriva mikrohistoria (Natur och Kultur, 2004).

Medelklassens kvinnokamp blev hett

I sin andra bok, Vi åt aldrig lunch (2004), gick Lilian Ryd vidare till den generation som kom efter kvinnorna i väglöst land. Hon beskriver de kulturkrockar och klassresor som arbetarflickorna från norr råkade ut för när de ville utbilda sig och hitta den där bättre tillvaron som deras mammor och mormödrar önskade åt dem. Boken väckte uppmärksamhet men inte på de områden hon förväntat sig:

– Jag visste att jag skrivit om brännbara ämnen. Om religion t.ex., ett annat kapitel om pengar och ekonomi, ett om läkare och sjukdomar. Nu blir det hett, tänkte jag. Men istället blev det storm om det jag sade om medelklassens kvinnokamp.

– Jag skrev att det var jämställt där jag växte upp. Karlar och kvinnor delade på sysslorna och var beroende av varandra. Dessutom togs alla viktiga beslut gemensamt. Det här är inget som dagens feminister, ofta gamla Grupp 8-aktivister, kan acceptera. Men faktum är att få från min omgivning känner igen sig i den typen av feminism, säger Lilian.

Varje kapitel i boken har en träffsäker teckning av illustratören Gunna Grähs.

Under Låna och läs har vi samlat ett urval av titlarna. Prova att söka "ryd, lilian" i sökfältet så kan du hitta mer av författaren. Lilian Ryd har medverkat i ett stort antal antologier och uppslagsverk.

Priser/stipendier

Lilian fick Jokkmokks kommun kulturstipendium 1996 för Kvinnor i väglöst land. Hon fick också pris för den boken av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Det var vid denna ceremoni hon började fundera över skillnaderna mellan sitt barndomsliv och det liv hon hamnade i när hon studerade i Uppsala.

Kuriosa

Lilian är utbildad svampkonsulent och gillar att gå på svampjakt för att hitta nya arter och bestämma dem under mikroskop.
Att ställa upp teleskopet hemma på gårdsplanen och studera stjärnor och planeter är ett annat av hennes intressen.
– Jag fascineras av spännvidden mellan det mycket lilla och det mycket stora. Att stå där mitt mellan svampsporer och fjärran galaxer ger ett hälsosamt perspektiv på tillvaron.

Låna och läs

  1. Nybyggarliv (1989)

    Undertitel om nybyggarlivet i Lule lappmark kring sekelskiftet 1900
    Språk Svenska
    Förlag Ájtte
    Serie Småskrifter från Ájtte
    Delnummer 2
    Medarbetare
    1. Ryd, Yngve
    2. Ryd, Lilian
    3. Gustavsson, Jan
    ISBN
    1. 9187636026
  2. Kvinnor i väglöst land (1995)

    Undertitel nybyggarkvinnors liv och arbete
    Språk Svenska
    ISBN
    1. 9178430895

    Provläs

    Ingrid berättade om en god vän som blivit änka och ännu efter lång tid bara grät och dagligen besökte graven:

    – Nu slutar du fara ned till graven, sa jag åt hon. Int ska du gråta. Ta och piss en skvätt i stället, he är mycket bättre! sa jag, och då måste hon skratta.

  3. Vi åt aldrig lunch (2004)

    Förlag Dialogos
    ISBN
    1. 9175041642

    Provläs

    Om handhälsandet i kapitlet Om etikett och uppförande.

    Vi åt aldrig lunch och julbord, och vi skakade inte hand. Den gamla inställningen är att det är skumt och lömskt att skaka hand. Det är självklart för de äldre, och jag tycker själv så fortfarande.

    Vänner och bekanta emellan skakar man aldrig hand. Obekant vanligt folk möter man med avvaktande, reserverad tystnad, och sådana obekanta är också så väluppfostrade att de inte sträcker fram handen.

    De som handhälsar har alltid varit, och är än i denna dag, överhetspersoner som vill lura åt sig skog, förstöra fisket, skriva skumma kontrakt eller göra en ful anmälan. Om någon dessutom kombinerar sin framsträckta hand med ett hjärtligt leende är det en skarp varning om höggradig för att inte säga kriminell girighet, som hos vattenfallschefer, jägmästare, kronofogdar, handelsmän, skogsbolagsfaktorer, politiker och andra banditer.

    Trots detta smög handhälsandet sig in någon gång i mitten av 1900-talet, samtidigt med bryggkaffe och hundpromenader. Jag minns att de vuxna instruerade oss till ett ständigt och konstlat handskakande när vi exempelvis träffade släkten i Boden. Våra föräldrar och deras jämnåriga unga släktingar ville vara moderna, därför detta handhälsande som minsta barn tvingades delta i. Mamma och pappa och deras syskon och svågrar hade varit ute så pass i världen att de mött hederligt folk som skakade hand! Av artighet! Men det vidlyftiga ceremonielet och uppståndelsen när de skulle lära ut det till oss vittnar om hur nytt det var även för dem själva. Min ryggmärgsreflex är än idag "Försök inte med mig!" snarare än "Goddag" när någon okänd prompt ska handhälsa. Min bror Yngve minns från sin tid som stugvärd i Padjelanta nationalpark att många turister var påträngande och försökte skaka hand. Det kändes obehagligt, och hans första tanke var: "Tänker de försöka smita från betalningen?"

    Ur kapitlet Om en svensk by

    minns första skolåret som ombonat och mysigt, när vi vid blanknötta bänkar i lugn och ro övade bokstäverna. Jag var duktig i småskolan, bra på högläsning och fick guldstjärnor i räkneboken. Men sakta kom känslan att vi inte bara skulle lära oss, utan läras upp, formas, rättas till, ansas och putsas för att så småningom, möjligen, passa in på den högre nivå, som vi förstod att lärarna kom ifrån – eller avskiljas från den. Jag tyckte dock än så länge att jag hade goda chanser; det fanns nämligen en kategori sämre lottade att jämföra sig med. Barnen som åkte skolskjuts och bodde i småbyarna runt omkring höll sig lite för sig själva, var ännu blygare än jag, hade med något undantag mycket slätstrukna betyg, och omtalades med knappt anad nedlåtenhet som ”skolskjutsarna”. Det hängde ett ”stackars” i luften.

    Men åt andra hållet fanns större avstånd. Det började märkas när jag gick i mellanstadiet och vi fick tjänstemannabarn i klasserna. En klasskamrat vars far var ingenjör på Vattenfall fick ett syskon, och bjöd hem mig och andra flickor att titta på hennes* lillebror*. Jag förstod att lillebror var sådant man hade i finare familjer.
    Att min klasskamrat var finare, det visste jag bara. Det uppsnappad jag bland annat genom hur lärarna talade till henne, och hennes lediga svar. Det fanns ett särskilt tonfall, naturligt, nästan förtroligt, som lärarna använde när de ställde frågor till ingenjörsbarn och lärarbarn. Vidare hur hon klädde och förde sig redan då i tolvårsåldern. Jag skulle senare känna igen denna för mig ouppnåeliga polityr och stil hos officersdöttrar på gymnasiet.

    Mammas moster Miliana och hennes man Fredrik hade emigrerat från nybygget Bäckmark utanför Vuollerim till Brasilien omkring 1910. Men vi talade varken om nybyggare eller emigration i skolan, inte om skvattram, kvanne och Brasiliens djungler, utan läste och sjöng om sippor och halländska åar. ”Blåsippan ute i backarna står, niger och säger nu är det vår.” Det sade oss ingenting. Jag var trettiofem år när jag såg min första blåsippa. Inte heller drillade någon lärka över vårens skarsnö. Vårtecken för oss var att skolbänkarnas trälock blev ljumma av solen som föll in mellan istapparna, och snödrivorna på skolgården började smälta någon gång i april. Senare kom staren, en av de få vårfåglar vi barn lade märke till, eftersom den landade i flockar strax utanför fönstren på den framtinade, blöta jord som hoppfullt gick under beteckningen gräsmatta.
    Snösparvsflockar hörde också våren till. Det fanns ingen sång om starar eller snösparv.

    Men visorna med främmande ord och okända årstider lärde vi oss utantill ur den orangea boken Nu ska vi sjunga. Sångbok för de första skolåren. Boken var trevlig att hålla i med sina hårda pärmar och tecknade bilder på varenda sida. Melodierna studsade taktfast och gick i dur så de lät glada. Jag visste vad dur var, för det ordet hörde jag ofta när jag gick med min mormor på tältmöten och hörde strängmusik.

    Orden i läsarsångerna var inte konstigare än orden i skolsångerna. Pärleporten och gator av guld i en stad ovan molnen var snarast mer åtkomliga än sippor, lärkor och kantareller. Pärleporten skulle man få se när man var död, om man varit snäll, det kände jag mig säker på. Det var bara en fråga om egna ansträngningar. Men att jag med en liknande ansträngning skulle kunna erövra blåsippeland föll mig aldrig in. Jag trodde inte på allvar att jag skulle komma att se smultron eller de halländska floderna, som tydligen var stora och mäktiga vattendrag eftersom vi fick lära oss en ramsa utantill för att kunna räkna upp dem i rätt geografisk ordning.
    När jag drog denna läxa hemma kände mamma genast igen den från sin egen skoltid i slutet av 1920-talet. När jag sedermera förevisades några dyngiga diken vid namn Lagan och Nissan trodde jag att folk drev med mig. De var inte större än Lagnäsbäcken där jag gått och spinnspöfiskat med mostrarna, en av hundratals liknande småbäckar i Lule älvdal. De var mycket mindre än Kamajåhkå, bäcken som har sitt utlopp förbi turiststationen i Kvikkjokk, och som turisterna kastar ett förstrött öga på i väntan på större upplevelser.

    Somliga vatten i söder kallades älv, Göta älv hade vi hört mycket om i både historia och geografi, så den borde väl ändå vara något. Min vän Lena flyttade som nittonåring till dessa trakter och berättar om bedrägeriet:
    – Jag åkte E6 norrut från Göteborg ett antal gånger och passerade under den stora Angeredsbron. Jag vet inte hur lång tid det tog innan jag förstod varför man byggt bron. Alla pratade om älven. Jag såg ingen älv, och inte kunde jag gissa att man kallade något för älv som bara flöt stillsamt genom vassen.

  4. Tusen år i Lappmarken (2012)

    Undertitel juridik, skatter, handel och storpolitik
    Språk Svenska
    Medarbetare
    1. Cramér, Tomas
    2. Ryd, Lilian
    ISBN
    1. 9789186621308

    Provläs

    Ur Tusen år i Lappmarken, Minst sju länder slåss om rysshandeln

    Utdrag ur kapitel 6

    Varför ville Erik XIV gifta sig med Elisabeth av England?

    Varför började Erik XIV vid 1500-talets mitt fria till Englands drottning Elisabeth?
    Det hade med Lappmarken att göra! År 1553 hade engelsmännen som sagt upptäckt en ny handelsväg till resurserna i inre Ryssland, floden Dvinas utlopp i Vita havet, på ryska fastlandet sydöst om Kolahalvön. Holländare, engelsmän, lybeckare och andra handelsmän kunde nu segla dit ned norrifrån, genom att först runda Nordkap, sedan segla längs hela Kolahalvön, runda halvön och fortsätta söderut i Vita havet ned till Dvina och Archangelsk.

    Det var en lång omväg jämfört med att från England eller Tyskland segla in i Östersjön och handla där. Men att slippa skandinaviska mellanhänder, tullar och bråk i Östersjön gjorde rutten till Dvina så lönande för icke-skandinaver att handelsstaden Archangelsk existerar än idag.

  5. Renskötarkvinnor och livet i de sista rajderna (2013)

    Förlag Ord&visor förlag
    ISBN
    1. 9789186621490

    Provläs

    ur Renskötarkvinnor, Mormors härkar

    Utdrag ur kapitel 36

    Ibb-Ristin Tuorda berättar:

    Mormors härkar var större än alla andra härkar. Hon lastade mer än någon annan, kanske 20 kilo på var sida, det vill säga 40 kilo på en härk. Det var för mycket, tyckte pappa. Men nej då, sa hon, ”Jag har lastat så här mycket förut, jag vet att de tål det.” Det var inte skogsrenar utan fjällrenar som de andra, och inte så väldigt mycket större i storlek, men de orkade mer. Ingen visst hur det kom sig eller hur mormor gjort för att få sådana kraftigt byggda härkar.

    Min mormor blev tidigt änka med fyra barn. Hon hade många renar och fortsatte som renskötare när morfar gått bort. Hon brukade säga: ”Det var ju min egendom och barnens, det var bara försöka hålla ihop alltihop”. När ungarna var små hade hon rendrängar, och en piga ibland.

    Mormor upplyste oss hur man skulle göra när vargar var i närheten: ”Det ska ni veta flickor, att ni ska inte vara inni renhjorden när det kommer vargar!”

Boktips

  1. Tusen år i lappmarken

    Av: Cramér, Tomas Tipsat av: Jan Olofsson

    Tacitus berättade om dem. Egil Skallagrimsson berättade om dem. Tusen och åter tusen dokument och berättelser vittnar om dem. Ändå är samernas historia ganska okänd för de flesta och omspunnen av många myter. Här punkteras många av dessa.

  2. Renskötarkvinnor och livet i de sista rajderna

    Av: Ryd, Lilian Tipsat av: Hilkka Horsma, Malmbergets bibliotek

    I den här intressanta och lättlästa boken lyfter Lilian Ryd fram olika aspekter på det samiska sättet att tänka och leva, mellan partierna med de intervjuades berättelser. Om platser och namnskick, helger och högtider och mycket annat. Boken innehåller också många fina fotografier.