Ur Gud är en burk Coca-Cola
**Det blev en ny cell på kliniken. Lika grön. En lugnande färg säger forskarna.
Men jag behöver ingen ljusterapi, försökte jag förklara för Natasha när vi möttes för andra gången.
– Berätta lite om dig själv, manade hon.
– Vad är det för uppmaning? Det här är väl ingen anställningsintervju!?
– Jag vill veta vem du är?
– Det vill jag också. Är det inte därför jag är här, för att du ska ta reda på det?
– Jo, det kanske man kan säga.
– Men ok, du menar förmodligen mina yttre attribut, sa jag och presenterade min meritlista:
Jag kan diska, stava, tvätta fintvätt, köra bil, kyssas, tjära tak,
hitta klitoris, redogöra för Platons grottliknelse, byta blöjor och
kamaxel, konversera på tre språk, knyta en slips och rabbla aderton
riktnummer utantill…
Allt det där var faktiskt sant. Jag var irriterad, och antagligen var
det därför jag formulerade mig som jag gjorde. Men om Natasha verkligen
ville veta vem jag var måste hon lyssna till sången om mig själv. Jag
var inte ens en vilsen ungkarl. Möjligen bara en man som drabbats av
västerländsk förvirring. En som envist ville veta hur det förhöll sig.
Egentligen.
Men det är inte synd om mig. Och inte heller är jag galen. Jag är
självförvållad och vill inte ha någon gråtmild sympati.
Det hade jag kommit fram till mellan de där gröna väggarna. Jag ville
förklara mig för Natasha. Fast just nu verkade det som om Natasha var
mest intresserad av att veta hur det kunde komma sig att jag gottade
mig i decenniets värsta brottstyp; sexuellt ofredande med
våldtäktsambitioner. Oj, så fånigt!
– Nu är det min tur att ställa en fråga, sa jag. Vet du vad som egentligen pågår här?
Min fråga hängde i luften alldeles för länge, så jag tog mig friheten att ge svar direkt.
Hela spektaklet var subventionerat av staten eftersom dess företrädare
trodde att det gagnade just staten. Natasha försökte naturligtvis
övertyga mig om att allt var till för att gagna mig, och hon var själv
ganska övertygad därom. Jag hånlog. Hon var ju den starkare och
föreställde en kopia av livets moder, kanske till och med Gud, fast
egentligen fick hon mig bara att associera till en karikatyrteckning av
moder Svea som jag sett för länge sedan. En stor frodig babusjka med
omåttlig barm låg utfläkt på en karta över Sverige. Det var sinnebilden
av henne. I den andra dimensionen var hon smal, mörkhårig och hade ärr
efter tonårsfinnar i ansiktet. Ovanpå sitt egentliga jag hade hon lagt
sig till med en skör aristokratisk yta, vilket gjorde den där erotiska
utstrålningen som sken igenom så oerhört lockande. Hennes
professionella agerande skapade förstås en distans till livets kärna,
den som alltid bestod av två sidor. En ständig konflikt mellan hjärnans
olika halvor, en outtröttlig kamp mellan känsla och förnuft, skräck och
förtjusning, liv och död.
Men nu var hon i alla fall på plats, rättspsykiatriska avdelningens utsände psykolog.
Allvaret hade börjat gå upp för mig. Att det fanns ett hot bakom detta
arrangerade spektakel som jag förmodligen borde ta mig ur. Det hade
gått för långt. Nu var det inte så enkelt som att bara steppa in till
Natasha och utbrista:
”Allt är ett misstag.”
De trodde jag var galen. På riktigt.
