Anita Nilsson debuterade 1985 med diktsamlingen I stället för rapport.
I boken varvar hon upplevelser från att turista på Kanarieöarna med
vardagsiakttagelser i Luleå. Lars Bäckström i Uppsala Nya Tidning (1986-08-04)
beskrev henne som en ”intelligent poesidebutant”. Boken blev populär hos både
läsare och recensenter, och det gjordes även ett teveprogram av den. Idén till
boken fick hon efter att ha sett filmen Sällskapsresan. Hon tänkte att så kan
det också vara på en charterresa, men ville samtidigt visa en annan sida. "Det är snabbt noterade iakttagelser och reflektioner, sånt som kräver både öga och intelligens, en journalistisk skrivförmåga men också en förmåga till eftertanke" (Lars Bäckström).
Anita Nilsson
skrev ytterligare två böcker i samma genre innan barnboken Så kan det
gå kom ut 1993. Det var besöken i olika skolklasser och möten med elever
som inspirerade henne att skriva den.
Boken Efteråt skrev hon efter
att maken avlidit i cancer. Den fick ett positivt mottagande när den kom 1998.
”Anita Nilsson lyckas skriva om något mycket svårt på ett enkelt och
lättillgängligt sätt. Även den som inte sörjer har behållning av boken. Mycket
tack vare det poetiska anslaget och humorn som glimtar fram”, skrev Karin
Sjöberg för Norrländska Socialdemokraten (1998-03-12).
Anitas sjunde bok, All denna pussbrist, utkom 2007. I Bibliotekstjänsts recension (Btj-häftet 2007:22) skriver Maria Björkman: "Diktjaget, en medelålders kvinna, förmedlar också något som kanske kunde kallas livsvisdom, som tecknas med den sorts lättsamhet man bara når om man är mycket förtrogen med sitt ämne. En riktigt feel-good-bok med berättelser som stannar kvar!"
Anita Nilssons bok från 2009, *Helt oväntat, *handlar om den där kvinnan som är nästan Anita Nilsson och drabbats av stroke med följande språkproblem. I boken skildras återhämtningsprocessen. "Tålmodigt och uthålligt, tacksamt noterande varje framsteg. Djupt sympatiskt, vackert fångat.", är Jan-Olov Nyström uppskattande omdöme i Norrbottens-Kuriren (2009-10-01).
allt hör ihop, Anita Nilssons tionde bok, "handlar i mångt och mycket om att bli gammal, och författare försvarar med humor och underfundiga texter alla oss som uppnått pensionsåldern och visar att livet fortfarande är värt att leva.", skriver Sven Nyberg i sin recension i Norrbottens-Kuriren (2014-09-06) och fortsätter: "Språket är lättsamt men effektivt koncentrerat. Och mycket står mellan raderna, det har blivit en av Anitas specialiteter. En annan specialitet är humorn, en stillsam variant ofta med en drabbande liten ironisk tagg."
Anita Nilsson skriver personliga betraktelser varje vecka i både Norrbottens-Kuriren och Göteborgs-Posten, vilket hon gjort sedan början av 1990-talet.
För I stället för rapport fick hon Rörlingstipendiet. Hon har även fått Luleå kommuns kulturstipendium och Ragnar Lassinanttis kulturpris.
Under Låna och läs har vi samlat ett urval av titlarna. Prova att söka "nilsson, anita" i sökfältet så kan du hitta mer av författaren.