Foto: Simon Marainen
Foto: Simon Marainen
Det känns kantigt och obekvämt att skriva på svenska. Det känns obekvämt för tungan, ja för hela munnen att prata svenska. Nästan som när tandläkaren undersöker ens tänder och letar efter hål, ibland smärtar det. Det som då lindrar bäst är att smörja min tunga, mina tankar, min mun och hela min själ med mitt modersmål samiskan. Och om jojken var ett språk vore det också mitt modersmål.
Simon Marainen, maj 2007
2007 belönades Simon Marainen med landstingets kulturstipendium Rubus Arcticus. Motiveringen lyder:
”Jojkaren, poeten och skådespelaren Simon Marainen är en mångfacetterad ung samisk kulturarbetare som trollbinder sin publik. Publiken sugs in i myternas, berättandets och jojkens värld, en värld framförd och sedd ur många aspekter som Simon Marainen så väl bemästrar i sitt skapande och framträdande. En lågmäld kulturbärare med en röst som får publikens hud att knottra sig och vilja lyfta sig ur bänkarna. I sin poesi broderar han ut orden med få väl utvalda uttryck. Ord och text får läsaren att förundras och undra. Som teateraktör framför han sina karaktärer med en sensibilitet och intensitet.”
Simon Marainen kallas för Sambasimon.
– Jag satsade hårt på fotbollen under hela tonåren och jag ansågs vara tekniskt kunnig. Så då blev det Sambasimon.
Simon Marainen fortsätter att satsa lika hårt på fotbollen.
– Det kan lätt bli sju timmar framför teven om det är bra matcher i
Champions League eller italienska ligan, säger han.
Det samiska
jag vet
det du vet
jag vet det
vår värld är trång
jag gör
det du gör
båda vet vi
vår värld är trång
skymningen föder en vacker flicka
hon är lysande och rimfrostvit
drömmer att vi slår följe och färdas i en saga
jag är glad
hon är vacker och rimfrostvit
tankar strömmar
rena goda tankar
rinner bort
kommer åter
klart vatten
strömmande vatten
i en fjällbäck
don joradat mu čuovggas liđiid luhtte suoivvanas njáhká leat dego goalkkes beaivi dovddan lagašvuođa
áigi mis gollá, ráhkisvuohta bissu čáhci hábme du liegga buhtis váimmu gáttis jievja litna geađgi
du rör dig runt mitt ljus bland blommorna skymtar din skugga som en tyst vindstilla dag är din varma närhet
vår tid flyr, vår kärlek förblir som vattnet ditt rena hjärta vilar på stranden en mjuk vit sten
……..
mu olmmái ain leat, vaikko ealát dobbelis don mearridit dan ieš, ahte johtit eret mis vulget váccašit, leai go váttis earránit ledjet go don ballán, eallima suoivvanis
ohcet suojáža, gos beasat vuoiŋŋastit dego miesaš šaddamin ain álddu čuovvumin mii leai dutnje váivi, duohtavuođa eallimis maŋŋit veahkehit, eallima suoivvanis
ii leat álo geahpas, iežas váivviid guorahit go veahki ánuha, jietna dušše dávista ii oktage gula, du čieru čuorvumiid manná go jorggihit, eallima suoivvanis
du är ännu min vän fast du lever långt borta du valde själv flytten från oss du gick din väg, var uppbrottet svårt var du rädd där i skuggorna
du söker en viloplats i lä en liten renkalv som följer sin mor insikten om livet är tung för sent att ge dig hjälp i skuggorna
inte lätt spåra och göra slut på det tunga i livet på ditt rop svarar bara ekot av din egen röst ingen hör din ropande gråt du återvänder inte från skuggorna
……..
bákteravddas mearragáttis mon čuoččun áddjá modjá mearračázi speadjelis jurdagiiguin savkkastalle váimmuiguin ságastetne
står på klippan vid havet morfar ett leende i saltvattenspegeln våra tankar viskar med varandra våra hjärtan samspråkar
………
vuohtán áiggi gos ii oktage diede čáhci leai čáhccái šaddu leai šaddi beaivi leai báiti eallin leai ealli
vouhtán áiggi gos ii oktage diede luondu leai mielas luohti leai sielus gákti leai čáppat sámiin leai giella
tänker mig en tid då vattnet porlade löven slog ut solen strålade livet levdes
tänker mig en tid då skapelsen och människan var ett jojken bodde i själen kolten lyste av skönhet då vi hade ett språk
