Key not found: norrbottensforfattare.view-author.return-link
Foto: Gisela Granberg
Key not found: norrbottensforfattare.view-author.geographical-connections
  1. Älvsbyn
  2. Luleå
  3. Öregrund

Ola F Nilsson

1946 Älvsbyn

...jobba ihop pengarna som vägarbetare. Så blev det, vilket på många sätt, skulle det visa sig, gav mig det lyft som tarvades för mitt fortsatta författarskap, säger Ola F Nilsson.

Foto: Gisela Granberg

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.author-presentation

När vågorna piskats för höga och jag riskerar att gå i kvav, gjuter jag olja på dem. En bra och högst nödvändig metod, har det visat sig. Det brukar lugna sig då, mitt hav, så att jag, åtminstone för en stund under seglatsen kan andas ut och få en uppfattning om min position, min bäring. Fast hur jag än korrigerar kursen, var gång fylld av förhoppningar, så tycks jag aldrig komma hem. Allt djupare och vidare tycks havet bli för varje försök, allt avlägsnare himlen. Ack, ja. Högt är priset för klarsynen. Numera är jag försonad med tanken på, att det är här jag skall vara till dess att jag en dag, alltför angripen av röta och genomstungen av skeppsmask springer läck och sjunker till tystnaden i djupet av mig själv. Nåväl, min vän. Fram till dess seglar jag ehuruväl, stundom i medvind, så att det sjunger om fören, då är det gott att leva, och stundom kryssar jag, kämpar för att erövra var distansminut. När allt blir för svårt och oöverstigligt, när allt närmar sig kaos, när jag varken vet ut eller in, skopar jag alltså min olja på vågorna, underoljan, för att kunna stäva vidare. Verbum heter den på latin, om det intresserar dig att veta, vilket på svenska är detsamma som ord.

Ola F Nilsson, augusti 2008

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-author

Ola F Nilsson föddes 1946 i Luleå men redan efter ett år flyttade familjen till Älvsbyn där han kom att växa upp.

Han slutade skolan efter realen och arbetade som assistent och hantlangare år sin far under några år. Fadern drev en färgaffär och var konstnär. Liksom fadern kom Ola F Nilsson att ägna sig åt konst och han hade ett par utställningar i Norrbotten. Den litterära banan inledde han 1972 i antologin Norrbottensskrivare med Bengt Andersson som redaktör.

1967 emigrerade Ola F Nilsson till Kanada. De stundtals udda upplevelserna har han skildrat i Torsdagsmördaren (1997) med sitt alter ego Odon Finke i huvudrollen. Denna bok är Ola F Nilssons egen personliga favorit.

När Ola F Nilsson återvände till Sverige kom han att stanna i Uppsala för universitetsstudier. Han har haft en hel del arbeten av skiftande karaktär: byggt vägar i Norrbotten och rensat bort vass från insjöar, och som högstadielärare. Den mesta tiden har Ola F Nilsson arbetat som lärare men slutade för några år sedan. Utöver att skriva böcker läser han in talböcker och översätter skönlitteratur, för att nämna några av hans nuvarande engagemang.

Sedan flera år tillbaka bor Ola F Nilsson i Öregrund. Hösten 2008 är han aktuell med romanen Fader vår och han planerar en novellsamling med en motivkrets som spänner mellan Uppland och Norrbotten. Blir det fler sköna skrönor, kanske?
–  Ja, vem vet. Men absolut sanna i så fall, säger Ola F Nilsson och ler gott.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.about-authorship

Ola F Nilsson debuterade 1980 med Odjuret som är en samling med elva berättelser. Så här skriver Östersunds-Postens recensent Gösta Norell (1980-09-27): ”Min recension är alltså ett underbetyg men med vissa förhoppningar och med avsevärd respekt för författarens upplevelser bakom boken. Han söker tydligt arbeta sig upp ur det vulgära, ur prosakonstens nuvarande vulgärjargong men lyckas inte alltid här, utan bara delvis. Många etablerade författare har aldrig lyckats med det och ändå blivit etablerade. Så betyget är inte så dåligt som det låter.” Och det ska visa sig längre fram att Ola F Nilsson kommer att hitta sitt eget språk.

Efter en andra novellsamling, Fara vilse (1983), gav han ut romanen Hundars vargar (1989).
– Jag blev totalsågad. Inte i pressen, men väl av läsekretsen, som tyckte att romanen var i knepigaste laget, vilket gjorde ont, säger Ola F Nilsson.

Skrönans form

Det dröjde till 1997 innan han åter publicerade sig, och då, som det slumpade sig, med två romaner: Himmelshöjd och Avgrundsdjup samt Torsdagsmördaren.

Från 1997 och några år framåt samlade Ola F Nilsson på sig texter till dess att han fick ihop en novellsamling som gavs ut 2002, Jätten. Här förändrades berättartekniken synbart, Ola F Nilssons texter börjar mer och mer anta skrönans form och berättelserna kan ibland dra iväg åt olika håll innan han knyter ihop dem mot slutet.
– Ja, det blev en annorlunda bok. Men det var inget som jag planerade utan jag skrev av en delvis ny lust, skulle man kunna säga, en kanske mera innerlig sådan. Det är nog denna lust som gör att novellerna blir en smula spretiga. Jag ser mig som något av en illusionsmakare: en som bländar och fintar innan han kommer till ”the point”, säger Ola F Nilsson.

Genombrott

Genombrottet kom med Jätten, hos såväl läsare som recensenter.  I flera av recensionerna används begreppet "skrönor" för att beskriva Ola F Nilssons texter. Bo Ingvar Kollberg i Uppsala Nya Tidning (2002-11-07) skriver att ”Emellanåt kan man av tonfallen och det arkaiserade språket att döma se hur Ola F Nilsson följer i Torgny Lindgrens fotspår. Vid andra tillfällen förråder de tokroliga infallen att han uppehåller sig i Mikael Niemis grannskap. […] Nilsson har för det mesta god hand med de i vårt begynnande 2000-tal en smula exotiska norrländska glesbygdsmiljöerna. Likaså är de människor som befolkar hans berättelser skildrade med både humor och värme. Inte så lite framstår de som överlevnadskonstnärer i en karg och oförstående omgivning.”

Eller som Jonas Thente uttrycker sig i Dagens Nyheter (2002-11-14): ”Hans språk kan snabbt pendla från kärv och realistisk dialog till skört poetiska bilder som jag stannar länge vid. De klassiska klyftorna mellan tradition och modernitet, mellan biceps och bildning, mellan kollektiv och individ, mellan vad man känner och vad man vågar visa – allt detta behandlar han med bravur.”

Även boken därefter rönte stor uppmärksamhet, Arthur under kepsen, som gavs ut 2007.

Under Låna och läs har vi samlat ett urval av titlarna. Prova att söka "nilsson, ola f" i sökfältet så kan du hitta mer av författaren.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.trivia

I mitten av 1980-talet ville Ola F Nilsson ta några månaders ledighet från lärarjobbet för att kunna skriva på heltid. Han hade tröttnat på att gå upp i svinottan för att skriva några timmar innan han gick iväg till jobbet.

– Jag ringde min bror, då vägingenjör i Norrbotten, och undrade om han kunde finansiera en termins tjänstledighet. Svaret blev nej, men att jag gärna kunde komma upp och jobba ihop pengarna som vägarbetare. Så blev det, vilket på många sätt, skulle det visa sig, gav mig det lyft som tarvades för mitt fortsatta författarskap, säger Ola F Nilsson.

Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works

  1. Artur under kepsen (2007)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Podium
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9163301709

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.sample-text

    Ur Arthur under kepsen

    BORTOM BERGEN
    När jag var fjorton eller så fick jag ett spel i julklapp. Det låg i en kvadratisk, mossgrön ask. Att den var just mossgrön vet jag med bestämdhet, då jag har den kvar med innehållet intakt. Däri ryms spelets hjärta, själva hjulet av svart plast nedsänkt i en pappskiva så att det ska stå stadigt, en kula, vit, en hopvikt spelplan av gräsgrön filt, marker i olika färger och valörer, croupierens raka samt en liten regelbok. I timmar kunde jag dröja på vinden och spela, satsa, vinna, förlora, vinna, förlora igen, förlora och drömma. Helt för mig själv då ingen i familjen var intresserad av att sitta med.
    Jag skulle tro att den där rouletteleksaken med sina kittlande vuxenkvaliteter, vägen ut, hade stått överst på min önskelista den julen.
    Att spela för pengar, eller låtsaspengar för den delen, var ingenting som familjen ägnade sig åt. Visst hände det att far lämnade in en tipslapp och att mamma någon gång unnade sig en penninglott, men mer än så var det inte. Mina morbröder, däremot, var spelare, ja, hängivna sådana till och med. Morbror Göte, målarmästare med egen firma, och morbror Göran som krökte rör för livets nödtorft, spelade regelbundet på travet. Travbanan heter Torpgärdan. Jag var där en gång. Men det var inte så kul som jag kanske trott, att glo på hästar som hastade runt en lerig oval. Jag frös mest. Och åt korv. Förstod inte mycket av vad som försiggick. Kanske för att det inte intresserade mig. Alla pengar, ett par, tre tior skulle jag tro, hamnade i korvgubbens feta plånbok, eller börs, som vi sade, så fet att den måste hållas ihop av ett par rejäla gummisnoddar. Något spelande blev det inte. För att satsa på hästar måste man vara insatt, och för att bli det måste man inhämta kunskap. Blotta tanken därpå kändes tung. Som en extraläxa. Vem utsatte sig frivilligt för sådant? Inte jag i alla fall. Säkert var det någon eller några som vann den där kalla och blåsiga vårsöndagen, någon kanske till och med riktigt mycket, men inte så mycket ändå, misstänker jag, att han måste ta till gummisnoddar.

    Morbror Sixten, ungkarl och skogsarbetare, den äldste efter mamma i syskonskaran om åtta som vid den tiden fortfarande bodde hemma hos mormor och morfar i Kiilisjärvi, var stryktippare. Varje vecka spelade han, ja, spelade envetet på fram till dess att han var runt de åttio, när ett skalv i hans huvud förpassade honom till ett hörn någonstans på livets skuggsida. Hela vägen, från vaggan till graven, var han tipstjänst trogen, skulle ett av hans eftermälen kunna tänkas lyda. Han påverkade mig. Det lyste om honom av förväntan, av framtidstro, när det på onsdagen var dags att slå sig ned vid köksbordet med veckans tipstidning och kuponger. Nu, saatan, kunde han säga, nu slår det till, storkovan, jag känner det på mig, nu prickar vi tolvan, Ola, saaatan, saaatan! Och så skrattade han sitt bullrande skratt för att sedan tvärt bli allvarlig i det att han försiktigt lyfte pennan från bordet, ty att fatta en dylik i avsikt att pränta, om så blott några enkla kryss på en tipskupong, en adress och en signatur, tarvade det djupaste allvar. Erik Sixten Nilsson, Kiilisjärvi, Överkalix. På samma vis såg jag honom många gånger, vid hygget eller vägupplaget, hantera den platta, rödlackerade timmerpennan, ömsint liksom, denne annars så bullrige man, grovhuggen och drastisk på skogsfolks vis. Under de där onsdagsstunderna i mormors kök spillde morbrors förväntan ofelbart över på mig, lockade mig snart med bortom bergen. Till framtiden. Den gyllene. Skulle lyckan en dag hitta hem också till mig? Hur skulle den i så fall se ut? Särskilt lätt att föreställa sig var den inte, men att den var förknippad med storkovan stod utom allt tvivel, storkovan som en slags nyckel till lyckan, en huvudnyckel. För morbror betydde den en ny bil. Den bästa av dem alla. En Cadillac convertible metallic med servostyrning vilken sedan länge beretts plats i hans huvudskål, ja, redan bodde däri, ett vid det laget med största omsorg inrett garage, såsom längtan efter kärlek understundom uppfyller och sväller ett hjärta, sväller och bultar det till bristningsgränsen.
    Så till den milda grad var det där fordonet i min morbror, att han tidvis var onåbar. Särskilt på söndagarna, när allt skulle avgöras, när han vankade fram och åter framför radioapparaten med tipslapp och penna i hand. Läpparnas inåtvända leende. De blicklösa ögonen. Jag var nära honom då. Följde spänt hans minsta rörelse, försökte därur utröna hur landet låg, vad han just då, minuterna innan, kunde tänkas tro om våra möjligheter. Jag gjorde allt som stod i min makt för att i tysthet hjälpa oss över tröskeln till lyckan, hög visserligen, ofattbart hög, men överkomlig ändå för den eller de med den rätta tron, sådana som vi, morbror och jag. Jag började vagga fram och åter på stolen, monotont trumma fingertopparna mot bordsskivan och ansträngde mig till det yttersta för att avfokusera blicken, lät den gradvis spridas ut över köket till dess att jag trodde mig veta att den var lika glasartad som morbrors.
    Själv drömde jag om en cowboypuffra av silver. En Colt med patronbälte och vidhängande läderhölster.

    I ur och skur gränslade jag mormors blå Monark dessa barndomssomrar, cyklade som gällde det livet bort till byns största gård vid bron över ån där storskogsägaren tillika postombudet Abrahamsson huserade, Grenhultar’n kallad, sprang in, drog efter andan, bockade pliktskyldigast varpå jag ivrigt och på samma gång återhållet överräckte kupongerna och spelpengarna i det oförseglade bruna kuvertet utan påskrift, för inte behövdes det någon adress, det förstod ju var och en, när man som vi, som morbror och jag, vände sig direkt till Gud.

    Han vann aldrig, älskade morbror Sixten. Åtminstone inte så mycket att det tillnärmelsevis skulle ha räckt till en Cadillac convertible metallic med servostyrning. Men vad gjorde det, han hade den ju ändå, den finaste av bilar i tryggt förvar, en obruten vilja att vårda och bejaka drömmen och den starka tro den var sprungen ur.
    Jistus! En pust ur hans mun, en svalka, ett ja, när han gick sig sin skog och försvann.

  2. Jätten (2002)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Podium
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9163123886
  3. Torsdagsmördaren (1997)

    Undertitel en roman om svansen
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Lindblom
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9197316415
  4. Odjuret (1980)

    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.language Swedish
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.publisher Författares bokmaskin
    Key not found: norrbottensforfattare.view-author.works.isbn
    1. 9173282324