Ur Arthur under kepsen
BORTOM BERGEN
När jag var fjorton eller så fick jag ett spel i julklapp. Det låg i en kvadratisk, mossgrön ask. Att den var just mossgrön vet jag med bestämdhet, då jag har den kvar med innehållet intakt. Däri ryms spelets hjärta, själva hjulet av svart plast nedsänkt i en pappskiva så att det ska stå stadigt, en kula, vit, en hopvikt spelplan av gräsgrön filt, marker i olika färger och valörer, croupierens raka samt en liten regelbok. I timmar kunde jag dröja på vinden och spela, satsa, vinna, förlora, vinna, förlora igen, förlora och drömma. Helt för mig själv då ingen i familjen var intresserad av att sitta med.
Jag skulle tro att den där rouletteleksaken med sina kittlande vuxenkvaliteter, vägen ut, hade stått överst på min önskelista den julen.
Att spela för pengar, eller låtsaspengar för den delen, var ingenting som familjen ägnade sig åt. Visst hände det att far lämnade in en tipslapp och att mamma någon gång unnade sig en penninglott, men mer än så var det inte. Mina morbröder, däremot, var spelare, ja, hängivna sådana till och med. Morbror Göte, målarmästare med egen firma, och morbror Göran som krökte rör för livets nödtorft, spelade regelbundet på travet. Travbanan heter Torpgärdan. Jag var där en gång. Men det var inte så kul som jag kanske trott, att glo på hästar som hastade runt en lerig oval. Jag frös mest. Och åt korv. Förstod inte mycket av vad som försiggick. Kanske för att det inte intresserade mig. Alla pengar, ett par, tre tior skulle jag tro, hamnade i korvgubbens feta plånbok, eller börs, som vi sade, så fet att den måste hållas ihop av ett par rejäla gummisnoddar. Något spelande blev det inte. För att satsa på hästar måste man vara insatt, och för att bli det måste man inhämta kunskap. Blotta tanken därpå kändes tung. Som en extraläxa. Vem utsatte sig frivilligt för sådant? Inte jag i alla fall. Säkert var det någon eller några som vann den där kalla och blåsiga vårsöndagen, någon kanske till och med riktigt mycket, men inte så mycket ändå, misstänker jag, att han måste ta till gummisnoddar.
Morbror Sixten, ungkarl och skogsarbetare, den äldste efter mamma i syskonskaran om åtta som vid den tiden fortfarande bodde hemma hos mormor och morfar i Kiilisjärvi, var stryktippare. Varje vecka spelade han, ja, spelade envetet på fram till dess att han var runt de åttio, när ett skalv i hans huvud förpassade honom till ett hörn någonstans på livets skuggsida. Hela vägen, från vaggan till graven, var han tipstjänst trogen, skulle ett av hans eftermälen kunna tänkas lyda. Han påverkade mig. Det lyste om honom av förväntan, av framtidstro, när det på onsdagen var dags att slå sig ned vid köksbordet med veckans tipstidning och kuponger. Nu, saatan, kunde han säga, nu slår det till, storkovan, jag känner det på mig, nu prickar vi tolvan, Ola, saaatan, saaatan! Och så skrattade han sitt bullrande skratt för att sedan tvärt bli allvarlig i det att han försiktigt lyfte pennan från bordet, ty att fatta en dylik i avsikt att pränta, om så blott några enkla kryss på en tipskupong, en adress och en signatur, tarvade det djupaste allvar. Erik Sixten Nilsson, Kiilisjärvi, Överkalix. På samma vis såg jag honom många gånger, vid hygget eller vägupplaget, hantera den platta, rödlackerade timmerpennan, ömsint liksom, denne annars så bullrige man, grovhuggen och drastisk på skogsfolks vis. Under de där onsdagsstunderna i mormors kök spillde morbrors förväntan ofelbart över på mig, lockade mig snart med bortom bergen. Till framtiden. Den gyllene. Skulle lyckan en dag hitta hem också till mig? Hur skulle den i så fall se ut? Särskilt lätt att föreställa sig var den inte, men att den var förknippad med storkovan stod utom allt tvivel, storkovan som en slags nyckel till lyckan, en huvudnyckel. För morbror betydde den en ny bil. Den bästa av dem alla. En Cadillac convertible metallic med servostyrning vilken sedan länge beretts plats i hans huvudskål, ja, redan bodde däri, ett vid det laget med största omsorg inrett garage, såsom längtan efter kärlek understundom uppfyller och sväller ett hjärta, sväller och bultar det till bristningsgränsen.
Så till den milda grad var det där fordonet i min morbror, att han tidvis var onåbar. Särskilt på söndagarna, när allt skulle avgöras, när han vankade fram och åter framför radioapparaten med tipslapp och penna i hand. Läpparnas inåtvända leende. De blicklösa ögonen. Jag var nära honom då. Följde spänt hans minsta rörelse, försökte därur utröna hur landet låg, vad han just då, minuterna innan, kunde tänkas tro om våra möjligheter. Jag gjorde allt som stod i min makt för att i tysthet hjälpa oss över tröskeln till lyckan, hög visserligen, ofattbart hög, men överkomlig ändå för den eller de med den rätta tron, sådana som vi, morbror och jag. Jag började vagga fram och åter på stolen, monotont trumma fingertopparna mot bordsskivan och ansträngde mig till det yttersta för att avfokusera blicken, lät den gradvis spridas ut över köket till dess att jag trodde mig veta att den var lika glasartad som morbrors.
Själv drömde jag om en cowboypuffra av silver. En Colt med patronbälte och vidhängande läderhölster.
I ur och skur gränslade jag mormors blå Monark dessa barndomssomrar, cyklade som gällde det livet bort till byns största gård vid bron över ån där storskogsägaren tillika postombudet Abrahamsson huserade, Grenhultar’n kallad, sprang in, drog efter andan, bockade pliktskyldigast varpå jag ivrigt och på samma gång återhållet överräckte kupongerna och spelpengarna i det oförseglade bruna kuvertet utan påskrift, för inte behövdes det någon adress, det förstod ju var och en, när man som vi, som morbror och jag, vände sig direkt till Gud.
Han vann aldrig, älskade morbror Sixten. Åtminstone inte så mycket att det tillnärmelsevis skulle ha räckt till en Cadillac convertible metallic med servostyrning. Men vad gjorde det, han hade den ju ändå, den finaste av bilar i tryggt förvar, en obruten vilja att vårda och bejaka drömmen och den starka tro den var sprungen ur.
Jistus! En pust ur hans mun, en svalka, ett ja, när han gick sig sin skog och försvann.
