Egen presentation
Norrbotten blev den första fristaden för mig och även om jag numer bor i Mellansverige med familjen känner jag mig fortfarande som en norrlänning. Jag avslutade min stora roman Kobran i Luleå som påbörjades i författarhuset bara några hundra meter från Turkmenbashis sommarresidens i Turkmenistan. Så länge jag kan komma ihåg har bomullsplantagerna varit en central del av mitt liv: många av mina tidiga barndomsminnen handlar om oändliga åkrar som sträcker sig över hela horisonten och folk som plockar ”det vita guldet” från dessa fält.
Köld och sol
Jag gick i ettan när skolan för första gången tog oss till en bomullsplantage. Vi skulle hjälpa till att plocka bomull för att kolchoserna skulle klara av de kommunistiska femårsplanerna. Jag minns när november närmade sig slutet och det var väldigt kallt ute på fältet där vi barn jobbade. Jag frös om händerna och fötterna och efter ett tag var jag gråtfärdig. Jag hann dock inte börja grina; några av flickorna i min klass hann före. – Vi fryser ihjäl! tjöt de högljutt. Läraren försökte trösta tjejerna: Säg: Vill inte frysa! Vill inte frysa! – då fryser ni inte! Jag hörde de magiska orden och försökte använda dem i smyg. Jag upprepade ramsan för mig själv: vill inte frysa, vill inte frysa. Men den hjälpte inte, jag frös ändå. Jag såg att flickorna hade riktigt svårt att stå ut med kylan och att de behövde hjälp. Då lade jag all bomull jag hunnit plocka under deras fötter, och började berätta om var solen befann sig när tunga mörka snömoln täckte himlen. Jag berättade att solen ser oss även om vi inte ser den och att den värmer oss om vi inte gråter. När flickorna så småningom slutade gråta frös inte heller jag längre.
Ordens magiska kraft
Kanske upptäckte jag ordens magiska kraft just då. Sedan dess har jag fortsatt att berätta historier för folk. Ibland hjälper berättelserna dem att sluta gråta, ibland är det meningen att läsaren ska tänka till. Författaren och läsaren gör arbetet tillsammans – söker efter den universella sanningen eller ler åt små detaljer som gör oss mänskliga. Jag anser att mitt författararbete är lyckat om de karaktärer jag skapar kliver ut ur boken och förvandlas till självständiga gestalter som läsarna börjar livligt diskutera med, som om de vore riktiga människor av kött och blod. Jag föddes 1956 i den före detta sovjetrepubliken Turkmenistan. 1979 tog jag magisterexamen i journalistik från M. Lomonosov-universitetet i Moskva och 1989 magisterexamen i litteraturteori från M. Gorkij-litteraturinstitutet i Moskva. Jag skriver på turkmeniska, ryska och svenska.
Bokbål och diktator
År 1984 fick jag ett litteraturpris för romanen Melonskallen i en nationell tävling. Denna framgång var möjlig endast därför att bidragen skickades in anonymt, annars hade Författarförbundet hindrats från att premiera mina verk. Publiceringen av de litterära verken fick dock vänta till 1986 då perestrojkan kom och försvagade censurens grepp. Perestrojkan i Turkmenistan blev emellertid väldigt kort; redan i början av 1991 ströps yttrandefriheten igen av den turkmenske diktatorn Turkmenbashi. Därefter blev jag utesluten ur det Sovjetiska Författarförbundet och Journalistförbundet, böckerna beslagtogs från samtliga bibliotek och bokhandlare i landet och brändes på bokbål. Anledningen var bland andra mina undersökande artiklar om de stora ekologiska problemen i Turkmenistan och kampen för det fria ordet. 2014 tilldelades jag det internationella litteraturpriset Triumf. Priset delas ut i Ukraina till minne av Nikolaj Gogol. Jag är hedersmedlem i Internationella PEN sedan 1993 och medlem i Sveriges Författarförbund sedan 1996. Hittills har jag skrivit 15 böcker och har blivit belönad flera gånger, exempelvis ett prestigefullt turkmenistanskt litteraturpremium (1984) och Human Rights Watch:s internationella premium för oberoende litterär verksamhet (1994). Jag har också litterära stipendier från Sveriges Författarfond.
Farligt arbete om miljöförstöring
Långt innan jag blev känd som författare i Turkmenistan och i resten av forna Sovjetunionen arbetade jag som TV-journalist. Då reste jag riket runt och lärde mig hur folket levde. Att se hela folket lida på grund av bomullsmonokulturen lämnade djupa spår hos mig. I ett bördigt land, där till och med en förkolnad gren skulle ha slagit rot och börjat växa, såg jag kvinnor och barn få anemi på grund av näringsbrist. Jag skrev om mina observationer, men varken tidningar, TV eller förlag vågade trycka eller sända materialet innan Gorbatjovs perestrojka kom. Mitt engagemang för folket uppfattades av säkerhetspolisen som ifrågasättande av den Sovjetiska regimens makt, jag svartlistades därför och utsattes för allt grövre förföljelser. När perestrojkan kom publicerades äntligen artiklarna om miljöförstöringen i Centralasien och Aralsjöns uttorkning – ekologiska katastrofer som orsakade kanske världens högsta dödlighet bland turkmenska spädbarn och nyblivna mödrar. Artiklarna gjorde att journalister kom från stora delar av världen för att intervjua mig om de gigantiska miljöproblemen i Centralasien. Jag hade avslöjat att miljöproblemen var den direkta orsaken till chockerande hög spädbarns- och mödradödlighet. Och jag avslöjade vad som hade orsakat denna katastrof – nämligen den sovjetiska ledningens order att Centralasien skulle producera bomull som täckte hela Sovjetunionens behov. Detta mål kunde bara uppnås genom att använda mycket stora mängder kemisk gödsel, avlövningsmedlet butifos (kemiskt ämne liknande Agent Orange som användes av USA i Vietnamkriget) och pesticider. Kemikalierna förstörde folkets hälsa och förkortade drastiskt mångas liv, samtidigt som de orsakade en irreversibel skada på hela Centralasiens miljö. Denna överanvändning av farliga kemikalier, som var en direkt följd av bomullsmonokulturen, hade alltid ignorerats av de turkmeniska myndigheterna och hade därför lett till djupgående ekologiska problem i landet - problem som snabbt förvandlades till globala besvär, där Aralsjöns successiva uttorkning är den mest synliga av dessa katastrofer.
Politisk flykting
Regimen i Turkmenistan, med den ökända diktatorn Turkmenbashi i spetsen, försökte hota mig till tystnad. När detta inte fungerade förklarades jag av regimen som ”folkets fiende nummer ett” och utsattes för kränkande förföljelser. Jag hämtades till förhör flera gånger och sattes i husarrest under långa perioder. Men det var inte bara jag som drabbades, min fru blev fråntagen sin anställning som lärare och min 10-årige son fick inte fortsätta skolan. De här förföljelserna var anledningen till att jag lämnade mitt hemland år 1993. Familjen fick år 1994 fristad i Sverige som politiska flyktingar på FN:s kvot. Och sedan 1999 har vi varit svenska medborgare. Jag fick politisk asyl med hjälp av FN och hamnade i Sverige. Men det går inte att säga att jag lämnade miljöproblemen bakom mig. För det första är jag alltjämt en aktiv bevakare av och föreläsare om miljösituationen i Centralasien. För det andra finns det idag rapporter om att rester av de pesticider och jordbrukskemikalier som förut legat bundna i Aralsjöns bottensediment nu transporteras med hjälp av luftströmmar ända till Skandinavien och lagras i marken här; kemikalier karaktäristiska för Aralsjöns uttorkade sandbotten har nu påvisats på Grönland och i Norges skogar. Centralasiens miljöproblem har nu alltså kommit även till dessa nordliga breddgrader.
